Kategori: Barn som far illa

Citat – Haim Ginott – Att prata med barn

Ett barn har rätt till sunda budskap från vuxna. Det sätt som föräldrar och lärare talar på med barn hjälper dem att förstå hur de borde uppleva sig själva. Vad vuxna säger påverkar barnens självaktning och värde i deras egna ögon. I stor utsträckning avgör den vuxnas språk barnens öde. Föräldrar och lärare måste göra sig av med det vansinne som så lömskt finns dolt i deras vardagsspråk. Budskap som säger åt barnet att misstro vad det uppfattar, förneka sina känslor och tvivla på sitt eget värde. Det förhärskande så kalla ”normala” pratat gör barnen galna. Att klandra och få barn att skämmas, att predika och moralisera, att beordra och hunsa, att förmana och anklaga, att förlöjliga och förringa, att hota och muta, att ställa diagnoser och göra förutsägelser – de teknikerna gör barnen brutala, vulgära och avhumaniserade. Mental friskhet kommer först när vi litar på vår egen inre verklighet, och en sådan tillit lär man sig bara genom verkligen kommunikation.

Haim Ginott
Från Leo Buscaglias bok
Leva Älska lära

Skolk in i betyget

Björklund vill ta hårdare tag mot allt skolk som förekommer med sitt förslag att Skolk ska skivas in i betyget. Jag gillar inte detta. Varför ska barn och ungdomar hållas ansvarig att gå till något som de själva inte valt. Vi vuxna jobbar och det är något vi har valt. Vi får också betalt för det. Det är helt klart rimligt att kräva att vi ska komma i tid till vårt arbete. Ett barn däremot har inte valt skolan utan blivit påtvingad denna utbildningshets. Jag anser att ansvarig skola ska får en reprimand av något slag om elever skolkar över ett visst antal timmar. Skolkar elever så har skolan inte lyckats få eleven tillräckligt motiverad och därmed bör de straffas. Kanske så skulle rektorn helt enkelt kunna använda det som ett lönegrundande kriterium. Har läraren mer än 20 timmars total olovlig frånvaro från eleverna så får de ingen lönepåslag.

Det handlar om vem man sätter krav på. Det är inte rimligt att förvänta sig att en stökig elev som har en mamma som missbrukar och en pappa som är död, att komma till skolan varje dag och vara lugn och harmonisk? Det är inte rimligt att en elev som känner sig kränkt och missförstådd av såväl lärare som klasskamrater ska få en prick i betyget och dessutom få lida för det när blivande arbetsgivare tittar på betygen. Det är befängt.

Jag tycker däremot inte att det är befängt att hålla skolan mer ansvarig för de elever som inte kommer till skolan. Det är inte orimligt men då behöver ju skola mer resurser också. Det är inte okej att gnälla på våra barn att de inte sköter sig och att skrika att skolk är oacceptabelt om vi inte erbjuder det bästa som går att få och att verksamheten är något som är anpassat till individens behov och förutsättningar. Barn behöver tillit, respekt och tydliga ramar för vad som är okej och inte okej i en relation till vuxna. Det hör till sakens natur att de inte kommer följa allt vi säger och vi ska inte staffa dessa barn för hårt.
Det är inte okej att skriva in skolk i betygen för det sänker bara mer än det någonsin kommer att göra nytta.

Jämställdhet

Jag känner instiktivt att det inte är så smart att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Anledningen är att det känns som att det bara kan bli fel, oavsett vad jag säger. Men med anledning av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skapande av total bloggstorm så kan jag faktiskt inte låta bli. Det är så otroligt intressant. Det är inte lite folk som har reagerat på detta lilla blogginlägg. Jag såg t.om. Zandén eller om det var Gyllenhammar på tv4 i morse. Det flesta inläggen verkar gå åt raseri hållet som skoningslöst sågar Zandén och Gyllenhammar vid fotknölarna. Jag vill vara försiktig här men jag funderar verkligen  hur seriöst inlägget egentligen är när de skriver: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?
Kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vad menar dom? Ett försoningsknull är en sexakt mellan två personer som varit osams, kvinnomisshandel handlar om en man som slår en kvinna han påstår sig känna och det är enligt lag straffbart. Drar Zandén och Gyllenhammar paralleller till att det går att först bli misshandlad och sen ha ett magnifikt kraftfullt försoningsknull? Det hela ger en bitter elak smak i munnen som gör att jag vill använda Listerine i ett år i streck. Jag upplever det inte som en nyanserad åsikt eller vad det nu är.

Men jag måste ändå ta upp det hela med att de faktiskt säger att de vill att en man ska vara en man och inte en kvinna som inte kan amma. Jag kan på ett sätt faktiskt förstå dem men frågan är ju mycket svårare och djupare än vad de åstakommer i sitt blogginlägg.

För mig så handlar jämställdhet inte om att män ska bli kvinnor och tvärtom. Det handlar om att närma sig varandra, att förstå varandra, att faktiskt värna om varandra. I en relation så krävs det att var och en tar ansvar för sina 50 % i den relationen. Det innebär att båda får hjälpas åt. Att var och en tar ansvar för sig själva och absolut inte tar ansvar för den andre. Det svåra i den här kråksången är att ta ansvar för sig själv. Jag menar om nu Zandén och Gyllenhammar gillar hårdare tag och tycker att mannen ska kunna ta för sig så måste de se till att stå för det och skapa och uppmuntra detta beteende. Inte nödvändigtvis genom ett ogenomtänkt blogginlägg utan kanske helt enkelt på det privata planet så att vi andra slipper få veta det.
jämställdhet får vi inte om vi inte först börjar förstå att vi alla har ansvar för oss själva och att det är okej att be om saker och att det är okej ta emot (även fast man bett om det). Det är också viktigt att egenansvar innebär att vi kan säga nej till saker vi inte vill ha och ja det vi vill ha utan att skämmas. Det innebär inga bittra sura undertoner i utlägg om t.ex. att toalettlocket är uppe. Inga bittra sura undertoner om att kvinnor aldrig släpper till om man inte har städat först. Det borde vara förbjudet med bittra sura undertoner. Ta tag i det saker som du inte gillar istället. Vill kvinnor ha högre lön så måste de faktiskt säga till att de är värda mer i lön, det är att ta ansvar för sig själv. Mannen kan ta ansvar för sina 50 % och tänka efter två gånger till innan de börjar skrika rödstrumpor och bitterfittor efter kvinnor som vill tjäna mer pengar. Vill mannen knulla innan han städat så får han bannemej ta och se till att få knulla innan städningen. Hur svårt ska det vara? För dom som nu måhända tänker att mannen ska tvinga till sig sex så vill jag göra det tydligt att det är inte det jag menar. Det finns bättre och schysstare sätt än att göra något emot en annans vilja.

Vissa saker blir man oense om och då blir det en konflikt och en konflikt löser sig inte om någon ändrar åsikt eller att man båda kompromissar. När det gäller lönefrågan så finns det bara ett alternativ och det är mannen och de som styr bör rätta in sig i ledet och börjar deala pengar. Det logiska rättvisa samhället vi lever i kan inte rättfärdiga någon slags sämre särbehandling av kvinnor. Men även den här frågan är komplex.  Kvinnan behöver titta på sig själv och faktiskt granska varför den inte får samma lön som mannen. Det är inte bara systemet som ska ändra på sig utan det är också kvinnan. Exakt vad det är vet jag inte och kommer inte gå in på det heller men det finns saker som kvinnan måste göra utöver att bara kräva mer pengar i fickan. (Jag är villig att diskutera detta mera och gärna på Forumet 😉

Män är jäkligt dåliga på många saker och kvinnor lika så. Ingen av oss är perfekt och ingen ska komma och säga något annat. Så länge som du själv inte är perfekt så kan du inte kräva det av någon annan heller. Kvinnor och män måste fundera på vad de vill ha ut av livet. Vissa kanske prioriterar knullfester med många partners. Medan andra vill ha ett liv där familj, vänner, social status och sex på söndag morgon i tre timmar är det viktigaste för dom. Det är faktiskt så att vi kan välja. Vi kan välja hur vi lever vårt liv. Problemet är att det krävs en jävla massa mod att inse det och stå för det. Moralkakor haglar över allt och alla och kanske så behöver du mer mod än någonsin för att lyckas gå din egen väg. Glöm aldrig att du har ett val. Står valet mellan att ha en man som tar dig med storm då och då eller att ha en man som vaggar och tar hand om erat barn på föredömligt sätt med risk för att få en man som luktar barnbajs vid sexakt, så står valet mellan just detta eller en kompromiss.

Kvinnor behöver bli tydligare med vad de egentligen vill och männen behöver bli tydligare med vad de vill.
Istället för att se just detta och arbeta för detta på alla planer så diskuterar vi alla andra möjliga och omöjliga sakfrågor och menlösa blogginlägg som t.ex. Zandén och Gyllenhammars blogginlägg. För mig är detta slöseri med tid och helt och hållet utanför en rimlig chans att göra något åt. Vi fokuserar inte på det väsentliga. Det enkla. Vi ser förbi målet för att slippa möta det tunga ansvaret att hur vi än diskuterar så kommer det komma ann på oss själv att ta ansvar för vårat eget beteende och agerande. Det är att nedvärdera oss själva och eventuella lösningar som skulle kunna vara fruktbara.

Den här dagen har gett mig mycket. Jag har insett att jag inte får glömma bort att ta ansvar för mina behov och drifter och inte hålögt bara drömma om min vackra kvinna jag vill leva med,  älska med och skaffa fler barn utan faktiskt göra något ordentligt av det. För den insikten tackar jag Zandén och Gyllenhammar. Det var nog inte deras avsikt men ändock,
Tack!

Kom igen nu!

Jag kan inte annat än att bli förbannad och samtidigt lite ledsen när jag läser rubriken ”Vanligare med sömnmedel till barn” på DNs hemsida.
Artiklen avslutas med ett citat från Torbjörn Åkerstedt sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet. ” Vi vet som sagt inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.
Snälla kom igen nu! Torbjörns vetskap är ett fullgott argument. Vi ska inte stoppa i kemikalier i barn om det inte finns väldigt speciella anledningar. Det är okej att ha svårt att sova. Det är okej att vara ledsen som barn. Vad de behöver är en vuxen som sätter sig med barnet och pratar, kramar och lyssnar. Varje natt, varje gång de behöver det. I artikeln står det t.om. ges till barn under 1 år. Jag hoppas innerligt att det inte är vanligare än en unge i hela Sverige. Det spelar ingen roll. Det borde vara förbjudet att stoppa i barn sömn/ångesdämpande mediciner. Det vi säger till dom som får mediciner är att de inte har rätt må dåligt. Att det inte är okej att må dåligt. Vi säger att det finns saker som man inte behöver ta tag i här i livet. Kanske det värsta av allt är att vi säger till barnet att vi inte bryr oss, att vi inte tror på barnet, för det finns ett piller för det här som du inte klarar av att hantera. Det är definitivt inte rätt signaler till våra älskade barn. Min lilla son är tre veckor gammal. Han är underbar. Han vägrar somna utan kroppskontakt. Det kan faktiskt vara jobbigt att behöva gå med honom. Varken jag eller mamman till mitt barn får stå till utan måste gå med honom för att han ska somna. När kl är 04:00 på natten och han vaknat för tredje gången så är man inte så glad. Det är jobbigt och det ingår. Det är inget fel på honom men ni ska vet att jag har varit orolig och nervös. Det hade säkert varit himla bra om vi kunnat stoppa i honom lite sömnmedicin så att hon sov ordenligt när ska sova. Det hade iofs antagligen tagit livet av honom nu när han är så liten. Jag skulle aldrig göra det senare heller.

Kom igen nu! Tänk! Detta måste få ett stop. Barn som har det svårt måste få hjälp. Det råder ingen tvekan om det. Hjälp i form av mänsklig värme och tröst kostar egentligen inget men om den ska vara professionell så kostar det. Jag tänker dock på föräldrautbildning och mera diskussioner om mänskliga relationer. Om det svåra att vara människa idag. För det verkar ju helt uppenbart vara ganska svårt.
Det finns saker du och jag kan göra! Kanske är det dags att vi börjar göra något.

USA följer inte barnkonventionen

Såg idag ett program om livstidsdömda ungdomar i USA på tv4 fakta. Det var en skakande dokumentär om över 2000 ungdomar som sitter i fängelse på livstid. I resten av världen sitter det 12 st. Skillnaden är så fruktansvärd stor att jag inte kan göra något annat än att garva men jag sätter skrattet i halsen och bli fruktansvärt förbannad. Dokumentären berättade om 6 st fd ungdomar var så unga som 15-16 år när de blev dömda. Bland förövarna fanns det misshandlade och sexuellt utnyttjade killar som löst sitt problem på ett fruktansvärt sätt och som väckt alla ”ett öga för ett öga, en tand för en tand”- människor i USA. Det fanns andra unga människor som blivit livstidsdömda på medhjälp till mord och allt det gjort enligt deras version varit på fel plats på fel tidpunkt och gjort felaktiga beslut. De påstod att de inte ville eller hade för avsikt att vara medhjälpare. Observera att de beviseligen inte mördat någon utan ”bara” hjälpt till med saker och ting efteråt eller sett något. Ändå blev de livstidsdömda.

USA har så otroligt mycket problem med vapen och brottslighet bland ungdomar, och vuxna för den delen så det är knappt överblickbart. Jag funderar på vad det är som gör att vi inte klassar det som ett U-land och tingar dem att följa FNs regler. Är det verkligen sunt att USA är det land som kontrollerar hur vår ekonomi ser ut och är ett land som många än idag ser upp till och vill på något sätt efterlikna? Det är ett land som har störst antal mord med skjutvapen i hela världen. Det är land som har flest ungdomar på livstids fängelse i hela världen och som för ett krig i Irak där hälften av amerikanska befolkningen inte ens kan peka ut vart Irak ligger. Jag ska inte ens ta upp hur deras sociala välfärd ser ut och inte heller ska jag prata om sjukförsäkringen som verkar råda i USA. Inte heller ska jag prata om deras stora antal skolskjutningar som förekommer i detta land. Jag ska inte börja prata om det lilla antalet människor som äger mer än 60% av landets BNP. Jag ska inte heller ta upp den utredningen som gjordes runt den 11 september, ni vet de där två tornen som föll ihop efter två stora flygplan flygit in i dem. Inte heller ska jag prata om fånghanteringen på den där mysiska Guantanamobasen i närheten av Cuba. Jag ska inte göra det för det skulle bara bli så himla tråkigt deprimerande att ingen skulle vilja läsa mer och än mindre ta det på allvar.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför FN går med på vad de gör och jag kan inte förstå varför vi inte bojkottar allt som kommer från det där landet tills de börjar göra rätt för sig. Det går inte att ta det på allvar för om det finns en gnutta sanningen i allt som sägs så finns det inte längre något att se upp till och inte heller finns det något hedersvärt att köpa något som kommer från det där landet. Vi sitter tysta och tittar på och det som faktiskt skrämmer mig mest är jag ser ingen tendens till att Sveriges välfärdspolitik skulle gå åt något annat håll än som USA. Det finns tvärtom otroligt mycket som talar för att vi är påväg emot samma hål. Vi har segretion, vi har ungdomar som har tappa hoppet, som blir misshandlade, som blir sexuellt utnyttjade och jag kan redan nu läsa insändare i lokala tidningar som skriker ut sitt vrede över ”skitungar” som inte sköter sig och att de borde låsas in och aldrig släppas ut igen. Jag kan redan nu läsa om hur det ska tas hårdare tag emot folk som inte sköter sig. Vare sig det är försäkringskassan eller om det är polisarbete så finns den bissara tanken om att det krävs hårdare tag, hårdare straff. Det är precis så det började i USA också. Hårdare tag emot dom som inte anstränger sig och inte sköter sig. USA är inte möjligheternas land det är landet med mycket hopp och lite medmänsklighet.

Det finns en stor chans att segregation och misär kommer att drabba oss alla indirekt eller direkt. Drabbas du inte själv och blir t.ex. rånad eller liknande så kan du få svårt att komma in på akuten för att det finns så många människor som är hotfulla på just akuten att du inte kommer in om det inte finns en securitasvakt där. Tyvärr så är det inte förrän vi drabbas direkt som vi alla får panik och skriker ”Gör något” men då kan det vara försent. Vi måste börja öppna våra ögon och se hur vi ska göra något åt situationen och då menar jag inte hur vi ska kunna skaffa större lås och  bättre sjukvård åt oss som kan betala. Det skulle vara att fly från problemet. Fly gör alla rädda människor som inget vet och egentligen inte vill veta. Att fly är ett strutsbeteende, och vi vet ju alla hur det går för strutsen när han gör det. Allt som behövs är medmänskligt sunt förnuft med insikten att vill jag inte drabbas av misär så kommer det att kosta mig något. Engagemang, pengar, medmänsklighet, förståelse och en vilja göra sig av strutsbeteendet.

Barn som far illa!

Det är dags att ta ett övergripande och stort grepp om det viktiga faktumet att barn far illa. Det är ingen nyhet att det fungerar dåligt med vuxnas kontakt till de barn som far väldigt illa på olika sätt. Rapporten från bris.se talar sitt tydliga språk och svt pratade även om detta i Gomorron Sverige den 7 feb 2008.

På Gomorron Sverige pratar Madeleine Cocozza om hur dåligt rustade socialsekreterare är för att göra utredningar och hälsoministern Maria Larsson vill skapa tydligare lagar och jag fick intrycket av att hon vill göra större uppstramningar. Det är dags att vi börjar prioritera våra barn och det finns egentligen inget annat sätt än att satsa sig ur detta problem. Att satsa och sedan göra en ordentlig genomgång av vad som fungerar och vad som behövs för att saker och ting ska förändras. Det är enkel matematik att socialarbetare som mår dåligt på jobbet inte kan bemöta andra människor som mår dåligt på ett bra sätt. Säger socialsekreterarna att det är för tufft och svårt att jobba som utredande socialsekreterare så är det så. Det är bara att gilla läget och göra något åt det. Är det problem med kunskapsnivån? Hjälp dem att bli bättre. Är det för hög arbetsbelastning? Fixa bättre arbetsförhållanden. Fixa det som behöver fixas och börja sen prata om vad vi vuxna behöver göra för att barn ska må bra. Det kommer att krävas samarbete över gränserna, över alla gränser. Det kommer inte finnas någon offentlig instans som på något sätt inte är inblandad när det gäller barns välmående.

Det är dags att vi tar detta problem på allvar. Varningslampan har lyst länge nog. Det måste hända något, annars tappar vi för många barn. Även om jag ogillar att prata om pengavärden i samma mening som människovärden så kostar barn som far illa mycket pengar för samhället när de blir äldre när de blir föremål för t.ex. LVU eller psykiska sjukdomar, självmord m.m. Varje kommun kan spara pengar på att satsa pengar, det gäller att tänka långsiktigt. Föremål för mina tankar och funderingar kommer att bli Eskilstuna kommun för att det är i Eskilstuna jag är född och det är i Eskilstuna jag jobbar och det är i Eskilstuna jag förhoppningsvis kommer att få mitt första barn.

Eskilstuna kommun har problem som politikerna behöver ta tag i och jag kommer att återkomma till detta i flera kommande texter. Jag tror att makten alltid kommer att motsätta sig saker som inte kommer från dem själva och jag tror numera att det enda sättet att få igenom en förändring är att vi, folket, kringgår dem eller tvingar dem. Vi har valt våra politiker och vi behöver också se till att de sköter sitt jobb. Enligt 5 kapitlet 23 § punkt 6, i Kommunallagen behövs det endast fem procent av de röstberättigade i en kommun med en önskan om en folkomröstning i en specifik fråga för att fullmäktige måste initiera en folkomröstning. Nu ska varje människa veta att en folkomröstning bara är rådande, dvs. politiker kan fortfarande köra över folkets val. Men det är fortfarande ett kraftigt verktyg som vi, folket, har att arbeta med. Det positiva är att det finns fler verktyg det gäller bara att veta hur vi ska använda varje enskilt verktyg på bästa sätt.

Jag tror det handlar om en kamp och jag har en uppmaning till dig som tror att slagord kan ersätta konkreta åtgärder och en tydlig plan. Det är en uppmaning även till dig som tror att den magiska formeln mot förtryck av människor och vidriga politiska maktspel är att vi behöver älska varandra mera. Kom inte tillbaka hit. Jag slösar bort er tid och det gör ni själva också.

Med det sagt så hoppas jag detta ska bli början på något positivt. Jag hoppas på läsare och intresserade. Detta är inte en fråga som bara berör barn som far illa, det handlar egentligen om mer än så. Det handlar om vårat välmående, om sjukhus, försäkringskassa, socialtjänst, skola, krav, pengar, sociala normer, plattskärm och integritet, men framförallt så handlar det om livet och framtiden; våra barn.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: