En ny holmgång med livet

Livet som vi människor har, lever och befinner oss i har ett besynnerligt skimmer över sig. Det är så himla märkligt, svårt och underbart på samma gång och samtidigt så har vi människor extrema utmaningar att tag i och det driver mig till eftertanke, sorg, uppgivenhet och stundtals energilöshet. I dessa pandemitider påverkas och förändras vi människor på gott och ont jag är definitivt inget undantag. Så när jag nu försöker se denna utveckling i vitögat så gör det ont lite varstans i själen.

Analysen är kristallklar, jag är inte riktigt den jag skulle vilja vara, jag är inte mitt allra bästa jag. Att som jag vara övertygad om att det är bra att försöka att ducka min historia för att inte låta den definiera mig och samtidigt misslyckas med det åtagande påverkar på ett negativt sätt. Frustrationen är påtaglig men det händer något inom mig. Min kropp och hjärna protesterar och känslan är, den här gången, att jag vill äga min berättelse, min kamp. Det finns något vackert i min insikt att även denna holmgång med livet måste tas för att kunna fortsätta sträva friheten att vara den jag är. Kampen handlar mycket om att sluta gömma mig, sluta låtsas vara någon jag inte är och befria mig själv från denna ständiga känsla att inte vara en del av något och därmed också se mig själv som en sämre individ. Som en bonus kommer också svårigheten i att vara förälder med allt vad det innebär och kanske framförallt att vara uppfostrare. Att vilja ge sina barn så mycket och samtidigt inte besitta allt som behöver ges är en smärtsam men lärorik kunskap som även den måste hanteras efter bästa förmåga. Kampen handlar också mycket om att ta hand om mig själv och i den här gången vill jag inte vara förövaren, offret eller räddaren jag vill vara författaren. Jag vill skriva allt själv inklusive mitt eget avslut.

Jag tänker att ibland är motgiften till alla cyniska, kritiska och panikskapande människor där ute att vara modig nog att kasta sig ut i det okända redo att falla fritt utan att riktigt veta hur en ska kunna resa på sig igen. Det enda jag egentligen vet är att jag har kunna ta mig upp ur säkerhetslösa fall tidigare, jag har överlevt. Det finns en övertygelse hos mig att det återigen är viktigt inställa sig efter att ha stirrat sanningen i vitögat och fallit. Lika säker är jag att det finns en kraft i det som få ens kan ana vidden av. Jag kan skapa kärlek av trasiga relationer, empati av skam, glädje av besvikelse och mod av misslyckanden. Jag kan. För vilket människa som helst kan detta vara riktigt svårt och ibland rent av omöjligt och då är det tillräckligt att bara dyka upp, att vara mitt i det där som kallas livet och bara finnas där.

Att infinna mig är min styrka, att finnas mitt i livet trots såriga knän och sargat hjärta är tillräckligt. Min berättelse är min väg hem. Sanningen är min sång och dans. Jag tänker vara sårbar och ständigt påminna mig om att ett helhjärtat liv består av mod, öppenhet, egna gränser och misslyckanden på samma gång. Denna holmgång med livet är en del av min berättelse, mitt liv, min kamp.