Birro i gungning

Jag följer egentligen bara en blogg och det är Marcus Birros. Jag har faktiskt tidigare hyllat honom och även fått en liten påhälsning från han själv vilket gjorde mig glad. Nu blir jag lite förbryllad när jag läser hans senaste inlägg. Det är en skenande känslostorm som rider iväg i en, vad han själv kallar en ärlig blogg. Jag tvivlar inte på det, men jag är däremot orolig för honom. Dom nästan 50 kommentarerna består av en frän mixad legymsallad som Marucs Birro försöker svara på och tacka för efter förmåga. Jag vet inte riktigt vart det leder någonstans. Marcus verkar förnärmad och sårad och det oroar mig.

Den här dagen som jag syftar på verkar ha fått en överdjävulsk början för en stressad trött själ som utan skyddsnät ihärdigt fläker ut sig samtidigt som han försöker se till att inte falla pladask och bli en blöt fläck på golvet. Det krävs en jävla massa mod för att vara just Marcus Birro. Okej, hans brorsa har vunnit ett pris och han har säkert skitlätt för att få barn också. Så kan det vara i livet och ingen har sagt att det är särskilt rättvist. Marcus har dock något som är värt mycket mer än alla priser i världen. Jag är av den åsikten att det mod som är att betrakta som det största modet är det som människan gör trots insiktsfull förtvivlan. Jag tycker att det är just det som Marcus gör. Han gör något trots vetskapen om att allt faktiskt kan gå helt åt helvete. Ta bara detta med deras tredje försök att skaffa barn. Trots att allting till det yttre verkar gå bra för för honom så kan han visa att han kan vara riktigt låg och deppig. För mig är det mod. Det finns så mycket mer som Marcus gör som visar på exceptionellt mod, något jag tycker är unikt och väldigt positivt och det är antagligen därför jag bemödar mig med att skriva något om detta.

Detta är inte alls menat som ett påhopp på Marcus personligen då detta endast är min egen personliga åsikt och jag kan mycket väl ha fel och gå alldeles för långt i mina antaganden och funderingar. Skulle det vara så ber jag om ursäkt redan nu. Det är inte direkt riktad till Marucs Birro men jag har ju förstått att han faktiskt har varit här och läst det jag skrivit. Jag skriver detta för att jag är orolig. Orolig över att Marcus Birro ska bli uppäten av människor som har sina egna bekymmer och sina egna åsikter. Människor som han själv faktiskt inte känner. Han visar i sitt inlägg en sårbarhet och även ett genuint behov av att få tröst. Han försöker inte dölja att han efter lite distans till saken skäms och erkänner att han måste jobba med sin självbild och självförtroende. Han skriver också att bloggen just nu slår rekord i ärlighet. För mig handlar det om att Marcus lilla djävul på axel pratar för honom allt för ofta. Denna lilla elaking verkar sitta tryckt på hans axel och gör sig hörd då och då bara för att se till att Marcus inte blommar ut allt för mycket. Det finns för mig inga som helst tvivel om att det karriärmässigt gå bra för Marcus just nu vilket jag anser att han rättmätigt förtjänar. Det finns ändå något som gör att han känner sig som regnet i solsken och en ynklig liten daggmask ej värd att uppskattas. Det är tråkigt att läsa och för mig handlar det om hans demon på axel som tynger honom, som vägrar släppa sitt grepp och sin makt om honom. Han är ingalunda särskilt unik med detta lilla monster vid sin sida, snarare tvärtom men han är ganska ensam om att frikostigt låta honom komma till tals offentligt. Marcus skäms inte för dessa känslor som finns inom honom och för det kan jag inte nog visa min uppskattning. Det är för mig intressant vad som händer och det här är min egna lilla personliga analys om vad som händer och som egentligen skulle kunna handla om mig eller någon annan.

För varje framgång och för varje nytt kontrakt som inbringar mer pengar och status meddelar Marcus omgivningen och sig själv, att Marcus Birro faktiskt är en väldigt viktig person. Detta starka meddelande till sig själv medför också att den bisarra skuggfiguren på axeln börjar förtvina. Tyvärr så är mannen på axel begåvad med massor av dåliga egenskaper som påverkar Marcus negativt. Förmågan att förminska och ta udden av vackra positiva saker vill inte på något sätt försvinna utan en rejäl kraftfull kamp där lägsta målsättningen är att försvinna med stor dramatik. Jag tror inte att det en medveten process men det är i allra högsta grad ett mänskligt beteende som vi alla dras med.

I och med detta så vill jag påstå att Marcus uppvisar mer mod än han själv verkar medveten om. Han har faktiskt möjlighet att ta bort ogenomtänkta inlägg, han har möjlighet att ta bort korkade kommentarer och har makten att när som helst införa en större självcensur. Han gör det inte. Han erkänner t.om. att han måste börja arbeta med sin demon som egentligen inte är mer än en dålig dag men som får mycket utrymme i hans liv just nu. Jag vet att jag någonstans har läst att han är medveten om att han med sitt skrivande stundtals sticker ut hakan så långt att han faktiskt ber om en käftsmäll. Nu börjar dom komma, käftsmällarna. Det är inte vackert, det är inte kul och det är smärtsamt över alla gränser. I boken ”Du är Christer Pettersson du också” blir Marcus Birro i slutet av boken intervjuad och en fråga är vad hans skrivande handlar om och han svarar: ”– Ja… vad handlar skrivande om? Om tröst, förlåtelse, förlåtelse, om att ha en historia att berätta, om att rikta ljuset dit man kanske är livrädd att rikta det.. Mitt skrivande handlar nog inte om så mycket, det är mest ett inre behov, en fullständig och livsavgörande nödvändighet som blivit mitt jobb. Eller… klart som fan att det handlar om nåt. ”
Jag tänker att det där uttalandet talar för sig själv och jag tänker fortsätta citera Marcus Birro när han svarar på frågan hur han ser på sitt skrivande ur samma nämnda bok: ”- Jag har en hopplöst förlegat syn på i stort sett allting. Jag hänger inte med… skratt… jag ser på mitt skrivande som ett kall… där är jag obotlig romantiker… men tiderna nu… jaa… dom vill inte veta av sånt där… trams… men så är det. Jag har lovat att vara trogen mitt kall. Det finns så många människor som gör avkall på sin talang, som snackade vitt och brett om den stora boken, den första plattan, om att bli den nya tidens största skådis och sen hände inget… jag ser på mitt skrivande som en rörelse framåt… som en förklaringsmodell… som något att hela tiden hålla i träning. Jag vill bli bättre, hitta nya historier, nya människor, nya platser… skrivandet är ett kall som är större än vad jag är.. jag gör mitt jobb och försöker varje dag göra det så gott jag kan… i grund och botten är nämligen skrivandet ett hantverk, som det inte går att schackra med… eller det är klart det går. Det går att schackra med allting i dag… med det måste finnas något, ett värde, som är större än allting annat, större än tidens gång, tillfälliga strömningar, människor, ja allting. Jag hoppas att mitt skrivande kan vara ett sånt värde, och att det kan ha ett värde för någon läsare också givetvis. ”

När man som Marcus faktiskt lyckas beröra på alla möjliga och omöjliga sätt så finns det en stor risk att människor sätter en stämpel på Marcus som han aldrig önskat sig. Av någon anledning vill jag dela med mig av vad jag tror att Marcus behöver göra och jag tänker göra det ogenerat för jag kan inte nog poängtera att det skulle kunna ha varit jag eller någon annan. Det Marcus Birro behöver göra är att inte jobba ihjäl sig i tider av makalös stress och press som han faktiskt har utsatt sig för genom han och hans sambos beslut att försöka skaffa ett barn trots alla otäcka odds emot dem. Han behöver ta hand om sig själv mer och inse att allt han gör provocerar och skapar känslor hos människor. Jag önskar att han kunde le lite åt de elaka kommentarerna och säga ”nej tack” till det han inte vill ha. Jag skulle vilja att han säger till sig själv och till alla som kommenterar hans blogg: ”Tack för era kommentarer. Vissa gillar jag, andra gör ont som fan att läsa men jag tänker inte be om ursäkt för något som jag känner under en dålig dag. Vill du inte läsa så är det okej för mig. Vi har alla rätt att känna och tycka något och eftersom jag valt att vara en offentlig person så kommer jag också stå ut med att vissa av er inte kommer att gilla mig. Men tvivla aldrig på att jag, som du, har rätt till känslor och därmed också rätten att uttrycka dem. Det är bara känslor men det ger per automatik ingen rätt att kalla mig patetisk.”

Marcus om du nu läser detta så kan jag bara uppmana dig att stå på dig och att inte släppa alla känslor på en blogg om du inte är beredd att ta smällarna som kommer att komma. Människorna idag har inte riktigt kommit dithän så att de kan förvalta gåvan att kunna ge och ta emot ovillkorlig kärlek och empati. Det är paradoxalt och konstigt vilket medför att ditt arbete är än mer viktigt och välbehövligt. Står på dig!

Jag inser nu när jag skriver att Marcus Birro gör allt det där som jag själv skulle vilja lyckas med. Tyvärr har jag inte riktigt modet att stå för allt jag vill säga. Jag är otroligt rädd för vad folk ska säga och tycka om mig som person och där har du min demon på axeln. Han vägrar låta mig våga stå för något jag tror på, han håller mig fast i tankar om att jag inte är tillräckligt duktig eller klok nog. Han ser till att ett misslyckande svider mer än 1000 lyckade bra saker. Som ni förstår så är försvarstalet ovan inte så mycket Marcus försvarstal utan mitt eget. Det är väl kanske en bit på vägen, eller så är det inte det.

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på sin sak medan de kloka så fulla av tvivel. Att vara klok gör inte saker och ting lättare utan tvärtom mycket svårare. Därför kommer jag tillbaka till det som kanske är det allra viktigaste: Det gäller att ha mod trots denna otroliga förtvivlan och förtröstan att, trots vetskapen att det jag gör nu kan få ödesdigra konsekvenser för mig som person, göra just det där som man är rädd för. Går Marcus under jorden nu så tappar vi något unikt och de stora förlorarna är inte Marcus själv utan vi, som inte kunde låta honom få vara ledsen och deppig när han behövde det. Misstolka mig inte nu för alla negativa människor står inte att beskylla för allt utan Marcus är också själv ansvarig för vad han låter sig påverkas av. Vi bär alla ansvar för oss själva och vi skulle alla behöva peta ner vår demon från axeln och stampa på honom tills han inte längre finns.

För mig kommer Marcus Birro alltid vara okej trots att jag inte håller med om allt han säger. Marcus Birro är i mina ögon en sann hjälte som det finns alldeles för få av. Måtte han aldrig göra avkall på sin vision och sin egen högst anmärkningsvärda talang.