Det är dags att ta ett övergripande och stort grepp om det viktiga faktumet att barn far illa. Det är ingen nyhet att det fungerar dåligt med vuxnas kontakt till de barn som far väldigt illa på olika sätt. Rapporten från bris.se talar sitt tydliga språk och svt pratade även om detta i Gomorron Sverige den 7 feb 2008.

På Gomorron Sverige pratar Madeleine Cocozza om hur dåligt rustade socialsekreterare är för att göra utredningar och hälsoministern Maria Larsson vill skapa tydligare lagar och jag fick intrycket av att hon vill göra större uppstramningar. Det är dags att vi börjar prioritera våra barn och det finns egentligen inget annat sätt än att satsa sig ur detta problem. Att satsa och sedan göra en ordentlig genomgång av vad som fungerar och vad som behövs för att saker och ting ska förändras. Det är enkel matematik att socialarbetare som mår dåligt på jobbet inte kan bemöta andra människor som mår dåligt på ett bra sätt. Säger socialsekreterarna att det är för tufft och svårt att jobba som utredande socialsekreterare så är det så. Det är bara att gilla läget och göra något åt det. Är det problem med kunskapsnivån? Hjälp dem att bli bättre. Är det för hög arbetsbelastning? Fixa bättre arbetsförhållanden. Fixa det som behöver fixas och börja sen prata om vad vi vuxna behöver göra för att barn ska må bra. Det kommer att krävas samarbete över gränserna, över alla gränser. Det kommer inte finnas någon offentlig instans som på något sätt inte är inblandad när det gäller barns välmående.

Det är dags att vi tar detta problem på allvar. Varningslampan har lyst länge nog. Det måste hända något, annars tappar vi för många barn. Även om jag ogillar att prata om pengavärden i samma mening som människovärden så kostar barn som far illa mycket pengar för samhället när de blir äldre när de blir föremål för t.ex. LVU eller psykiska sjukdomar, självmord m.m. Varje kommun kan spara pengar på att satsa pengar, det gäller att tänka långsiktigt. Föremål för mina tankar och funderingar kommer att bli Eskilstuna kommun för att det är i Eskilstuna jag är född och det är i Eskilstuna jag jobbar och det är i Eskilstuna jag förhoppningsvis kommer att få mitt första barn.

Eskilstuna kommun har problem som politikerna behöver ta tag i och jag kommer att återkomma till detta i flera kommande texter. Jag tror att makten alltid kommer att motsätta sig saker som inte kommer från dem själva och jag tror numera att det enda sättet att få igenom en förändring är att vi, folket, kringgår dem eller tvingar dem. Vi har valt våra politiker och vi behöver också se till att de sköter sitt jobb. Enligt 5 kapitlet 23 § punkt 6, i Kommunallagen behövs det endast fem procent av de röstberättigade i en kommun med en önskan om en folkomröstning i en specifik fråga för att fullmäktige måste initiera en folkomröstning. Nu ska varje människa veta att en folkomröstning bara är rådande, dvs. politiker kan fortfarande köra över folkets val. Men det är fortfarande ett kraftigt verktyg som vi, folket, har att arbeta med. Det positiva är att det finns fler verktyg det gäller bara att veta hur vi ska använda varje enskilt verktyg på bästa sätt.

Jag tror det handlar om en kamp och jag har en uppmaning till dig som tror att slagord kan ersätta konkreta åtgärder och en tydlig plan. Det är en uppmaning även till dig som tror att den magiska formeln mot förtryck av människor och vidriga politiska maktspel är att vi behöver älska varandra mera. Kom inte tillbaka hit. Jag slösar bort er tid och det gör ni själva också.

Med det sagt så hoppas jag detta ska bli början på något positivt. Jag hoppas på läsare och intresserade. Detta är inte en fråga som bara berör barn som far illa, det handlar egentligen om mer än så. Det handlar om vårat välmående, om sjukhus, försäkringskassa, socialtjänst, skola, krav, pengar, sociala normer, plattskärm och integritet, men framförallt så handlar det om livet och framtiden; våra barn.