Det mest besökta inlägget här på känslan är fortfarande min text som jag skrev om att våga släppa taget och det skrev jag 4 juni 2007.  Jag inser att det här med att släppa taget är något som jag själv har väldigt svårt för. Jag har svårt att släppa taget om mitt förflutna, min historia, mitt imperium av skit. Varje dag kliver jag in det och står i det tills jag nästa drunknar och så kliver jag bort för en stund, för sömn, för dröm och för att orka fortsätta nästa dag. Det jag håller på att förgås av är huvudsakligen felaktiga beslut jag tagit, chanser jag inte tagit, saker jag gjort fel, saker jag inte tagit ansvar för och saker jag ställt till med som än idag påverkar min omgivning och mig själv. Allt det här använder jag för att stanna kvar i min egen tanke att jag inte är okej.

Jag vet på något sätt att jag inte är ensam, det är vi människor aldrig. Vi är aldrig ensam om att lida, glädjas, sörja och bli förbannade. Så jag vet att jag inte är ensam om att ibland ha svårt att titta mig själv i spegeln och inte är jag heller ensam om att ibland vara fullständigt övertygad om att jag inte är okej. Det är en väldigt destruktiv föreställning att ha i sin kropp. Så för att komma vidare tror jag så sakteligen att räddningen sitter i att ha modet att släppa taget om sig själv och sin egen uppfattning om allt. Det är helt och hållet möjlighet att släppa sig själv fri, att bli någon annan.

Vi kan hitta saker att le åt, vi kan om vi vill skratta och förundras hur fantastiskt vackert en blå himmel kan vara och det går att skita i att det anses vara en klyscha att se till att varje dag räknas och att det gäller att ta vara på dagen. Vi är aldrig ensamma om att vara ensamma. Det jag behöver är ork och vilja att våga släppa taget om mig själv, att släppa mig fri.  Jag behöver inte skyffla skit längre för mitt imperium består av så mycket än bara skit. Idag är jag okej och det är du också.