Jag har börjat funderat mycket på vad vi människor egentligen behöver i livet. Vi har ju det allt det här materiella som vi i västvärlden lärt oss behöva och visst, jag kan nog erkänna att vi behöver en hel del för att vara lyckliga. Men i grund och botten så krävs det dock att vi människor behöver mat och sömn och något mer som man skulle kunna säga är bevisat av Harry Harlow. Jag tänker inte gå in på Harlows experiment i sig men jag tycker mig se att vi människor förlitar oss allt mer på tekniska apparater.  På något sätt så har maskiner ersatt vårt behov av många värdefulla mänskliga riktiga kontakter som gjort att istället för leva i verkliga relationer så lever vi uppe i våra huvuden och via text och bild. Jag tror inte att det är bra för oss.
Jag tror att vi behöver möta någon som är kapabel att vara sårbara tillsammans med oss, som vågar vara kvar när vi hittar vår kärlek till oss själva. Jag tror att vi behöver någon fysisk person som andas samma luft som oss, som ser det vi ser men inte nödvändigtvis tolkar det likadant som vi gör men som vågar stanna kvar och lyssna och vara där med oss. Vi behöver bli speglade och omhändertagna så att vi vågar vara den vi egentligen är, där vi är sanna inför oss själva och inte spelar ett spel för att dölja våra innersta rädslor. Jag tror också att vi behöver någon som tillåter att vi tillgodoser våra inre behov att förverkliga oss själva. Jag pratar om intimitet på en nivå som har börjat bli sällsynt i dagens samhälle. Jag tror att det är först då vi kan uppnå stunder av lycka som slår all annan lycka vi kan uppleva men var uppmärksam, den kommer och försvinner snabbt.

Är vad jag tror vi behöver något viktigt eller har jag fått allt om bakfoten baserat på någon slags negativ livssyn? Är det vi behöver ens verkligt för oss själva? Jag undrar jag.