Du kom in i mitt liv som en tornado och vände upp och ner på allt. Jag trodde jag såg det som jag behövde se men det visade sig att jag inte sett något alls. Det jag redan vet är förnuftigt, klokt och väsentligt men det betyder ingenting när det bara är en tankeprodukt. Du puttade på mig som bara du kan putta på folk vilket gjorde att jag gladeligen började fundera på vad jag missat och vad jag fortfarande inte hanterat. Insikten lät inte vänta på sig. Innanför mina ögonlock, för att aldrig någonsin glömma igen, mejslar jag fast att: Livet är en kär lek. Det krävs faktiskt inte särskilt mycket för att göra den djupaste delen av oss själva otroligt lyckliga. Att vara i kontakt med vårt hjärta och härvarande i nuet och njuta av att vara här. Det är egentligen allt.

Jag har levt i mitt huvud så himla länge och det blir så extremt komplicerat där uppe. Jag har länge vetat att det inte är viktigt att visa hur uppfinningsrik, fantasifull och fantastisk jag är men jag har inte levt det. Min jobbiga hjärna har gjort något annat av det. Jag har levt motsatsen och förkroppsligat min känslan att jag duger bara att vara till för andra. Jag inser nu vad som krävs för att uppnå ett mänskligt liv. Det fodrar stor uppmärksamhet på det vi redan är en del av och att verkligen uppskatta det och att dela med sig av det. Att medans jag letar efter mig själv och tar hand om mig själv bryr mig om dem som finns i min närhet.

Jag känner igen den här platsen men jag har gjort det svårt för mig själv att nå dit, livet har varit så svårt men det blir inte lättare för att jag slutar vara härvarande, leka och njuta av det som finns med hela mitt hjärta som insats. Jag förstår det här nu och vill aldrig mer glömma bort det och vill nästan göra detta till någon slags dygd.

Kanske är det jag, kanske är det någon annan. Jag förstår. Kärleken infinner sig och avlägsnar sig precis när den ska.
Om du går så lämna dörren öppen efter dig.
Tack för mötet.