”Du är inte speciell, unik eller bättre än någon annan ” sa han med irriterad röst. Jag fann mig inte riktigt utan det gick rakt igenom alla mina skyddsmurar och skakade om både hjärtat och hjärnan. Det var en hastig och beslutsam attack på mig när jag trodde att vi i god vänners lag bara pratade med varandra.  Jag kunde inte förstå varför han helt plötsligt blev så himla arg på mig och jag kände inte alls igen mig i att jag skulle ha försökt framhäva min förträfflighet så därmed sved kritiken hårt. Jag stammade ur mig några meningar om att jag inte hade för avsikt att vara något av det han påstod men han stod på sig och samtalet avslutades kort därefter. Länge skämdes jag över det jag inte förstod men som han tydligen såg i mig. Hade han rätt?

Det här var för minst 10 år sedan och jag är övertygad om att han aldrig förstått hur mycket den tillplattande meningen skakade om mig och att det startade en förändring i mig. Jag tänker att det var ett sätt för honom att avsluta vänskapen. En vänskap jag uppskattade och värderade högt.  Jag tyckte vi hade många långa och givande diskussioner men helt uppenbart var han inte lika nöjd med vår vänskapsrelation för idag pratar vi inte med varandra. Sånt händer i livet och jag sörjer inte det idag. Dock har jag märkt att jag återkommer till känslan jag hade då.

Just under den här perioden kände jag mig faktiskt lite speciell och unik och det tror jag mest beror på att jag var nöjd med mitt liv och jag hade människor omkring mig som älskade mig och jag trivdes och mådde bra med det. Jag hade också visioner om saker och ting och tyckte om att diskutera. Kanske var det så att min vän ansåg att jag ansträngde mig för att uppnå/ bli något som jag, i hans ögon, inte kunde leva upp till och att det gjorde, återigen igen i hans ögon; mig till en något patetisk figur. Jag vet inte. Jag bara spekulerar. Kanske var han bara arg över något annat som jag aldrig kommer att förstå men känslan finns kvar. Den där känslan att få min bubbla spräckt, att bli påkommen med att tro alldeles för högt om mig själv. Känslan som uppstod kom ur förvirringen som uppstod av att få höra, av någon som var viktig för mig, att jag inte var så bra som jag trodde att jag var. Jag blev ledsen och arg. Mest arg på mig själv för att jag var på ett sätt som inte uppskattades och att jag inte förstod det. Sen blev jag ledsen.

Det fascinerar mig att jag alltid kommer tillbaka till den här händelsen när jag försöker titta på mig själv från andra synvinklar och försöker ställa viktiga frågor till mig själv om vem jag är och hur jag är. Väldigt ofta hamnar jag i något slags vemodigt tillstånd och det dyker upp en massa olika negativa tankar om mig själv. Det ska påpekas att jag i grunden tycker jag att jag är okej och allt som oftast så tycker jag att andra människor också är okej. Ibland dyker, som för många andra, negativa tankar och konstiga tankesätt upp och nästan varje gång kommer jag ihåg min fd. väns ord: ”Du är inte speciell, unik eller bättre än någon annan”. Självklart är jag inte bättre än någon annan men det finns ingen annan som är som jag. Jag är unik och du är också unik.

Det är viktigt att påpeka att jag är ansvarig för att jag tog till mig av vad han sa och jag är också ansvarig för min reaktion. Det jag tycker vi ska fundera på är varför vi har så svårt att acceptera varandra och våra speciella olika drag. Vi bör alltid låta var och en få bli det dem egentligen är. Inte det till det vi vill att de ska bli eller tycker oss se att de ska bli.

Rätten att få vara speciell borde vara självklar men det är den inte. Orsaken till det är svår att förstå men jag är övertygad om att det handlar om våra omedvetna normer och värderingar. Inte förrän vi börjar få syn på dessa kan vi börja ändra på vårt sätt att vara gentemot varandra. Lyckas vi inte grabba tag i våra normer och värderingar så är det näst bästa att helt enkelt låta de, i ditt tycke, speciella få vara i fred.
Vi har alla rätt att få vara speciella.