Jag är livstrött. Jag är förbannad på att jag någonsin skrivit ”Att våga släppa taget”. Jag har kommit till den punkten att jag inte tror på mig själv längre och jag vågar inte börjar om på nytt. Jag är skiträdd och har svårt att förlika mig med mina egna ord om rädsla. För jag är helt paralyserad av förvirring, egna och andras nedvärdering av mig som person, rädsla och förtvivlan. Jag ser inget ljus jag är i en ändlös avgrund och känner enbart hopplöshet.
Jag har hamnat i ett läge jag inte önskar någon annan att vara.
Jag befinner mig i livet där inget blivit som jag tänkt. Jag famlar i blindo utan vare sig mål eller riktning. Jag är cynisk, bitter och känner mig extremt ensam.
Jag kliver av min livsleda. Jag har fått nog av mig själv och min omgivning.
Alla kan dra åt helvete. Ikväll avslutar jag det här livet jag levt fram tills nu.
Imorgon börjat allt på nytt. Jag ska aldrig mer vara den här personen. Imorgon börjar jag måla på en ny scen med nya skådespelare och nya kulisser. Imorgon kommer en bok med blanka sidor börja fyllas med vad som händer efter ett olyckligt slut.
Imorgon kommer att bli en bra dag.
Men åååååååh! Vad ledsen jag blir! (Du vet ju hur frustrerad jag kan bli.) Fattar du inte hur bra du är? Hur uppskattad du är! Allt kan inte förklaras men om vi alla ska dra åt helvete så kan du väl göra oss sällskap? För vi vill gärna ha dig hos oss förstår du!
Vara förvirrad, rädd, bryta ihop är något som behövs för att få mod, bli stark och klok det jobbiga att det fattar man inte förrän efteråt om man vågar se sig i backspegeln…styrke&mod-kram
Du är inte svag. Du är STARK. Det märks på ditt sätt att våga blotta dina känslor. Bakom ”avgrunds-rädsla-sorg-känslorna”…finns bara ett enda stort hav av kärlek! Jag vet. Jag har gått igenom avgrunden. Så, det är bara att fortsätta dyka!
Med all kärlek,
Pernilla