Detta skrev jag för flera år sedan och var faktiskt det enda jag lyckades skriva efter att en god och speciell vän tagit livet av sig.

Ett stort svart hål var det enda du lämnade efter dig. Jag kastar in så mycket saker jag bara kan och som ett svart hål bör så slukas allting upp och det som finns kvar är, om möjligt, ett ändå större svart hål. Jag kastar in min ångest, förvirring och saknad och allt jag får tillbaka är ett större svart hål. Du hade säkert dina anledningar men jag kommer aldrig att sluta undra; varför? Du är död och kommer aldrig att kunna förklara för mig varför du inte såg någon utväg. Inte för att det spelar någon roll men jag saknar dig, vill ha dig tillbaka, vill ta det där viktiga samtalet som vi skulle ha haft den där söndagen. Jag hade kunnat hjälpa dig så gott jag någonsin kunnat. Nu gav du mig inte ens chansen. Jag mår så otroligt dåligt över att behöva grubbla över om det var du som inte gav mig chansen eller om det var jag som inte tog den. Tog eller är det fick jag inte chansen? Jag kastar in frågan det i svarta hålet och hoppas på ett svar. Det kommer liksom aldrig något svar tillbaka, det har jag lärt mig nu. Två saker till har jag lärt mig. Det är att döden och livet går hand i hand och att det inte är obligatoriskt att leva.

Du är saknad.