Kategori: Lycka

Det svårfångade

Livet är inte svårt att leva, det går på av sig själv tills det tar slut. Det svåra med livet är att fånga det och inte låta det rinna obemärkt ifrån en. Det handlar om den ständiga kampen att få allt att fungera och att hitta mening. Jag har märkt att jag allt mer önskar att livet vore en större kamp än det livet just nu erbjuder. Jag lever för att att inte missa en arbetsdag, att gör så bra ifrån mig som möjligt på jobbet så till den grad att jag ibland är galet trött när jag kommer hem och inte orkar med det som egentligen är viktigt för mig; mina två söner och min sambo. Jag lever för att alltid ha det rent och fint omkring mig och att det alltid ska finnas ork till att laga någon slags mat och att helgerna blir så fantastiska som möjligt samtidigt som jag ska hinna vila upp mig så att jag orkar en arbetsvecka till. Jag kämpar med att hinna till dagis och förskoleklass med barnen och jag kämpar med min egen roll som sambo, förälder och vän. Jag vill lyckas med allt.  Jag vill samtidigt inte ge upp behovet att hinna med mig själv att finna något slags lugn och ganska ofta kämpar jag med att hitta anledning till att förlåta mig själv för de val jag gjort i livet som idag påverkar vardagen i allra högsta grad.

Det är ett faktum att livet stundtals är sjukt svårt och på ett sätt skulle det kännas enklare om jag bara kunde få fokusera på överlevnad.  Överlevnad på den nivån att den stora frågan är hur jag och mina nära och kära ska få mat i magen och inte frysa ihjäl. På något sätt tänker jag mig att livet vore enklare då. Tar jag och synar den tanken så vet jag att det inte är ett önskvärt scenario men denna själsliga leda livet stundom erbjuder är så otroligt förlamande att jag tappar all vett och reson. Ska det vara såhär? Jag märker hur människor i min omgivning hittar sätt att handskas med livet. Vissa tänker positivt enligt någon slags modell eller så gör man annat. Man motionera, spelar dataspel, har en otrohetsaffär, andra nya kärleksaffärer, separerar, skvallrar om andra människor, shoppar, missbrukar, tar antidepressiva, har alltid musik i öronen när man går ut, hatar de som är annorlunda, ständiga villarenoveringar, lägger allt fokus på barnen och om det inte räcker så låter man sociala medier bevittna livet på ett allt utelämnade sätt. Faktum är att jag tror att den övervägande delen av oss, inte alla,  använder sociala medier i hopp om att det gör oss mer levande, ett slags bevis att vi verkligen finns och att vi är viktiga. En bild på Instagram, Facebook eller vad det nu är som gäller, på vår ”viktiga” aktivitet gör att vi känner oss mer sedda och tyvärr tror jag att i grund och botten är vi livrädda för att inte bli sedda alls. Jag är inget undantag. Jag försöker, precis som du, hitta en framkomlig väg.

Det slår mig att det är svårt att fånga något man inte ens vet hur det ser ut eller vad det är för något.  En plötslig tanke är att det svårfångade inte är något annat än det jag bestämmer mig för att de ska vara och sen handlar allt om att bara fånga det.  Är det för svårt att fånga det så är det kanske bara fel sak att försöka fånga.

Med andra ord tillbaka till start. Vad är det jag vill fånga innan jag dör? Vad är det du vill fånga innan du dör?

Medelålderskris

Jag fyller 38 år idag. För mig är det något märkvärdigt. Något härligt och förskräckligt på samma gång. Jag inser att det här är bara början på någon slags medelålderskris som är ganska vanligt förekommande. Jag är inte ensam. Det jag funderar mycket på är vad jag egentligen har gjort med mitt liv. Själv summerar jag mitt liv med att konstatera att jag har gjort många saker. Jag har varit med om många saker. Jag har haft en känslomässig resa med allt från avgrundsdjup förtvivlan till sprudlande glädjestunder utan gränser. Jag har gjort bort mig katastrofalt och även lyckats med många saker. Det som slår mig är att jag inte har lyckats i den utsträckningen jag kanske skulle vilja. Jag kan inte riktigt att avgöra om det är för att jag har svårt att känna lycka, att verkligen närvara i lyckans vidunderliga känsla eller om det är för att jag faktiskt inte har lyckats så väl som jag borde eller om det är medias lyckoideal som spökar till det för mig. Sen funderar jag mycket på vilken måttstock jag går efter?  Antagligen har jag för mycket jante i mig, för mycket elände och alldeles för nära till att se problem istället för möjligheter som resulterar i att jag inte känner att jag lyckats. Sån är jag.  Jag delar med mig av det här för att jag vet att jag inte är ensam om att fundera på alla dessa frågor. Mina frågor är antagligen inte helt unika men de är viktiga för mig. Jag tycker att det är viktigt att vi delar med oss av dessa funderingar och nu vid 38 års ålder känner jag att kan dela med mig av detta utan att falla igenom i någon slags känsla av att detta skulle göra mig sämre än någon annan av er.

Jag tycker det är svårt att vara människa, härligt men svårt. Det är av någon anledning krångligt att hitta lyckan i vardagen det är som att det alltid saknas något.

Jag märker att jag ständigt återkommer till frågan om vad en lycklig människa egentligen är och vad är det som utgör basen, huvudingredienserna, i det där lyckliga livet?
Sen funderar jag på om hur länge man kan vara lycklig? Jag är nära att besluta mig för att lycklig är man bara i korta andetag och om man försöker vidhålla lyckan så försvinner den.

38 år idag och mitt sökande fortsätter.

Det vilda livet

Många av oss har blivit vårdslösa genom att leva ett vilt liv och ständigt jaga en lycklig framtid. En dag kommer vi att avslöja sanningen. Vi kommer att se att många dör innan de ens kommer fram till lyckan. Någon gång kommer sanningen fram. Sanningen att vi alla kan förlora allt, bli en skugga av oss själva med livslös ansikte som mötande medmänniskor antagligen glömmer bort eller inte ens lägger märke till. Många av oss får någon gång i livet ett inre som står i okontrollerad brand. Den elden går att släcka men endast av den som bär det inre eldinfernot. Det går att börja andas, börja känna igen och skaffa sig tillräckligt stora bandage för hantera alla känslomässiga blödningar och det går att älska förbehållslöst och därmed släcka bitterheten. Det går!

För det är du som skapar allt. Eftersom du är skaparen så kan du också skapa något nytt, något bättre. Avslöja sanningen innan du dör, avslöja den nu. Tiden är knapp, den här dagen kommer aldrig mera tillbaka.

Lycka

Lycka är kanske vår mest grundläggande inre drift men definitionen och vårt sätt att sträva efter det varierar kraftigt. Det som gör lycka så svårfångad är kanske inte bara att vi inte vet hur vi ska uppnå den, utan att vi har så svårt att hålla kvar den. Jag tror att vi, dvs. många av oss, har lätt för att nedslås av motgångar även i de allra lyckligaste stunderna i livet.
Varför?
Det finns inga enkla svar på den frågan men jag börjar så sakteligen tro att lyckan kommer om livet är fyllt av handling, mening och strid. Att jag i detta varande i livet hela tiden söker en seger utan krig genom att söka lycka, enbart för min egen skull.
Jag själv är en sådan person som behöver få vara ledsen ibland. Folk talar faktiskt om för mig att jag borde vara mindre pessimistisk men jag ser det som att jag bara försöker vara realistiskt. Den verkliga världen jag ser är inte rättvis och för det kan jag bli ledsen men inte på något sätt uppgiven eller hopplöst förvirrad i sorg och bitterhet. När livet är svårt för mig så är jag ledsen för det men inte på något sätt nedslagen, jag är bara ledsen. Det innebär alltså att jag är nästa dag kan vara fylld av kämpaglöd och iver att komma vidare i livet. Jag kan också gråta av lycka över en fantastiskt god äppelpaj och vara extremt lycklig när jag får leka med mina barn eller få lyssna när en fantastisk person och vän väljer att sjunga för mig över en knastrig mobiltelefon. Jag behöver dessa kontraster för att känna att jag lever, det tillhör mitt liv. Det jag är dålig på är att prata om den lyckliga känslan jag faktiskt också har. Det är för att den inte behöver bearbetas på samma sätt som min ledsamhet behöver.
Jag tänkte ändå att jag behöver ändra på det. För det finns en misstänksamhet mot lycka och ett konstigt antagande att förmår man fånga lycka så kommer det inte att vara, typ att man alltid får betala ett pris. Det kan inte vara sant. Mår man bra så förtjänar man att må bra och inge jantelag i världen kan ta bort den rätten.

Utgångspunkten måste vara att vi finner glädje i oss själva och den inre lyckan vi då känner blir en källa att ösa ur när vi kommer i kontakt med andra människor. Därför ska jag i fortsättningen även skriva och prata om saker när jag är lycklig.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: