Månad: mars 2010

Vi vuxna vet för lite

Bris skriver i sin senaste rapport att bristen på kompetens är större än bristen på resurser. Det skrämmer mig. För är det något jag hela tiden hör så är det att det saknas resurser. Med tanke på det senaste larmrapporterna från t.ex. uppdrag granskning och det faktum att skolinspektionen tar upp fler ärenden än någonsin i bristande handhavande av mobbingärenden så är det oroväckande.

Helt uppenbart så vet vi för lite. Vi har för lite koll på vad som behövs för våra barn och enligt LPO94 (läroplanen) så skall skolorna värna om, eller i alla fall lära ut solidaritet med,  de svaga och utsatta i samhället.  Det Jan Björklund pratar om är hårdare tag och mer betyg i uppförande eller liknande. Jag tror inte att det är rätt väg. Det kommer att skapa ännu större klyftor mellan elever och lärare. Maktbalansen är redan till lärarnas favör och bör inte förstärkas utan tonas ner. Vi är alla olika individer med olika behov och sätt att lära oss på. LPO94 poängterar detta hela tiden och att det är något skolorna ska anpassa sig till vilket de verkar ha misslyckats med. Vi behöver lyssna mer på våra barn och förstå deras behov istället för att tvinga dom in i det vi anser är deras behov. Om vi inte förstår varför Ahmed inte förstår matte är så svårt för honom så kan vi ju inte heller hjälpa honom.

Börja lyssna så kan vi kompensera mycket för det vi inte förstår.

Sevärd kortfilm

Jag  gillar kortfilmer! Det finns så många fantastiska kortfilmer där ute. Skulle du mot all förmodan ha något bra tips så tipsa mig gärna!

Kanske så borde vi lyssna mer på mattegenier

Grigory Perelman är mannen som löste matematikproblemet ”Poincarés förmodan” och kalls världens smartaste människa. Inte vet jag om det är rätt att kalla honom smartaste människan på planeten men när han trots sina bedrifter och utmärkelser tackar nej till 7 miljoner för att ”han har vad han behöver” så blir jag nyfiken. För att vara ett mattegeni så krävs det nog ett totalt engagemang och att man snöar in på något. Den här mannen slutade sitt jobb kort efter att han la ut sitt bevis på internet om ”Poincarés förmodan”. Han ville inte för allt i livet bli kändis och det verkar som att det var ett bråk med institutionen han jobbade på.

Jag börjar fundera på om det är så att människors behov av hjältar och människor att se upp till och naturligtvis girighet har sabbat möjligheterna för världen att få ta del av fler briljanta lösningar från Grigory Perelman. Han verkar helt klart ljusskygg och jag tycker att han borde få vara det. Han verkar livrädd för den enorma uppståndelsen kring sin bedrift och gömde sig hos sin mamma ett tag. Han vill inte ge intervjuer och menar att hans bidrag till världen var en lösning på en förmodan som verkade stämma men ingen kunde bevisa, tills 2002 då Grigory släppte lösning det på nätet.

Intrycket jag får är att han inte ser sig själv som någon speciell person utan att han vill helt enkelt bara lämna en lösning på ett problem som han förstod och kunde bevisa att han hade rätt. Han har det han behöver och tackar nej till 7 miljoner kronor och jag tror han tackar nej för att han inte under några omständigheter vill bli en offentlig figur, han vill inte synas och inte ens 7 miljoner kr kan få honom att ändra sig. Jag tror verkligen att vi människor behöver låta bli att försöka stöpa alla i en form och jag tycker att han ska ha sina pengar ändå. Sätt in dom på hans konto utan någon pampig cermoni och låt honom göra vad han vill med pengarna. Tänk om vi lyssnat på honom från första början och accepterat hans önskemål, vad det än var, och låtit honom få göra det han ville göra. Då kanske vi hade fått ta del av fler saker från honom. Nu får vi inte det och det är verkligen en förlust, vår förlust.

Ett geni behöver få vara ett geni inte en offentlig person, något för allmänheten att beskåda. Jag tror vi slår ihjäl många genier alldeles för tidigt, kanske sker det t.om. redan i skolan för att de inte får hålla på med det gillar allra mest. Detta händer bara för att vi inte lyssnar. Vi måste lyssna på våra genier inte tala om för dom vad vi vill att de ska göra. Vill vi ge dom något för sina bedrifter så kan vi inte kräva att de ska ställa upp på något över huvudtaget. Låt dom få sin utmärkelse och berätta om det men tvinga inte stackaren att bli en offentlig person om han inte vill det.

Att våga

Bob Hansson, som har blivit min nya husgud, skriver att det FINNS tillräckligt med kärlek i världen. Jag ler när jag läser hans text och kan inte annat än att hålla med Bobs påstående om att det det egentligen inte finns någon brist på kärlek, vi har det inom oss, vi visar inte kärlek. Jag tror det handlar om det viktiga modet som jag tjatat om. Är man kär så ska man köra på och visa sin kärlek, blir personen ifråga bortskrämd så är det ändå inget att ha. Jag tror inte på kärlekens obligatoriska spel för jag tror det är en social konstruktion, något påhitt av rädda människor som inte vågar. Vi är alla unika kärlekstörstande varelser som börjar komma bort från allt väsentligt för att vi inte vågar lita på våra inre behov.

Efter snart ett års vila och stampande i långa funderingar kring vad livet går ut på och vad den här sidan ska användas till så är jag tillbaka för att fortsätta skriva om det som berör mig. Förhoppningsvis så blir det lite oftare än tidigare.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: