Fredrik Hallberg har skrivit en väldigt intressant uppsats som han kallar ”Open Source Marketing, En explorativ studie av Internetkommunikationens påverkan på affärslogiken och marknadskommunikationen.” där skriver han i sin inledning: Vår uppmärksamhet har blivit en strategisk resurs. Dagens konkurrens handlar mer om ”share of mind” än om ”share of market”. Den nya ekonomin baseras inte på information, den baseras på uppmärksamhet. Den viktigaste produkten är inte längre någonting som företagen erbjuder konsumenterna. Det är någonting som konsumenterna erbjuder företagen.[…] Tidigare var bristen av produkter det ekonomiska problemet. Idag är det bristen av behov. Vi är numera ett samhälle i behov av ett behov och om du vill sälja produkter är du beroende av att någon erbjuder dig sin uppmärksamhet. I en överflödsekonomi är dock uppmärksamheten en bristvara.”

Av någon anledning så kommer jag att tänka på filmen Fight Club. Där finns det många sköna citat och jag vill citera tre av dem:
”You’re not your job.
You’re not how much money you have in the bank.
You’re not the car you drive. You’re not the contents of your wallet.
You’re not your fucking khakis. You’re the all-singing, all-dancing crap of the world.”

”Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need.”

”We’re the middle children of history…. no purpose or place.
We have no Great War, no Great Depression.
Our great war is a spiritual war.
Our great depression is our lives”

Om det Hallberg säger stämmer så sitter vi människor på väldigt mycket makt som vi inte är medvetna om. Skulle vårat behov av mänskligt värme och förståelse bli större och mer uttalat så skulle företagen hitta saker som skulle tillfredställa det behovet. Skulle vårat behov vara att bara köpa miljövänliga produkter från närområdet så skulle vi få det. Så tror jag egentligen att det alltid har varit men det är något med alla reklam och all mediainformation som gör att vi vill ha skit vi inte behöver och det är sant som Brad Pitts rollkaraktär säger i Fight club att vår tids stora depression är våra liv. Frågan om vad som är meningen med livet ter sig allt svårare när alla behov kan tillfredställas. Vi sitter mer stilla idag än vad vi någonsin gjort tidigare. Vi kan få tag på god farlig mat och vi får allt serverat till oss för att det finns företag som kan ge den servicen. Det egentligen i grund och botten en slags solidarisk, vänlig tanke att vilja hjälpa folk ta del av det goda av livet. Problemet att vi någonstans på vägen blev så smarta att vi kommit på att vi kan manipulera åsikter och behov genom reklam, produktplaceringar och ett aldrig sinande behov pengar. Förebilderna är allt det fina och allt det vackra och det är en omöjlighet att någon skulle vara nöjd med det man har för det finns tusen olika flöden som säger annat.

Som tur är kan vi när vi vill säga nej till det vi inte önskar och välja våra behov. Vi måste bara börja bli medvetna om att vi inte alltid gör medvetna och väl avvägda val.