Jag kan inte låta bli att gå igång på Markus Birros lilla artikel om romantik och kärlek. Det är så mycket i den som tilltalar mig. Jag tänkte ta en mening som lite taget ur sitt sammanhang är värt att diskutera. Han skriver:

Kärleken är i själva verket ett serum mot all den nya tidens förbannade ytlighet

Tänk om det faktiskt är så. Tänk om kärleken är serumet emot vår tids ytlighet. Problemet är ju att att ett serum måste intas och jag är inte så säker att det finns så mycket intresse av att inta kärlek som ett botemedel. Jag tror vi är många som bestämt hävdar att vi inte behöver bli friskare eller botade för vi har ingen sjukdom, vi har tillräckligt med kärlek. Om vi skulle ha tillräckligt med kärlek så innebär det att vi också vet vad det är för något och jag måste motsätta mig tanken att vi vet vad kärlek är för det är som Marcus skriver att kärlek:

[…] är en formel som vägrar låta sig lösas.

Bara försök beskriv hur det kändes när du var riktigt kär sist. Beskriv det i minsta detalj, alla känslorna, både det positiva fyllda av förhoppningar och de negativ fyllda med tvivel. Beskriv din kropp beskriv hur du såg på omgivningen hur du såg på andra hur du såg på den du var förälskad i. Du kommer komma till en punkt där du leende kommer att säga att det går inte riktigt att beskriva. Eller som Thomas säger i Levengoods och Lindells bok: ((Levengood, M & Lindell, U. Gud som haver barnen kär Har du någon ull Piratförlaget sid 54))

Många förälskade blir lite dummare. Lite bortresta i sitt yttre landskap liksom

Jag tror vi alla kan vara överens om att det är en upplevelse att vara bortrest i vårat yttre landskap. Det är en upplevelse som är så mycket mer än det vi upplever i vår vardagliga vardag så antagligen så är kärlek serumet emot vår tids ytlighet för att det helt enkelt gör livet mer spännande.