Ibland får jag intrycket att jag för en ojämn kamp emot den mäktiga motståndaren allt och livet när jag i själva verket bara möter mig själv.

Det uppstår ofta när allt i livet på sin höjd är ett ”jaså” och alla människor talar sanningar men det är inget nytt för du har hört och avfärdat allt. Det är när det känns som att alla vägar leder till en vägg. När orken för att kämpa för länge sedan försvunnit och allt är svart och tankarna alldeles för många för att kunna sorteras och hanteras.

Det är då energi läggs på att försöka hitta någon eller något att skylla på, slå eller övervinna i en duell. Tittar jag på mig själv så upptäcker jag att allt som oftast är det endast en själv man möter i dessa kamper. Jag är övertygad om att vi i extremt svåra stunder i livet inte ser att motståndaren endast består av en själv. Det finns ingen som vi kan skylla på eller ens lägga ner vår energi på för i slutänden måste du titta dig själv i spegeln och finna att den tuffaste motståndet är det du som står för. Det spelar ingen roll hur orättvist livet är eller hur illa behandlad du blivit, det är du själv som måste hitta vägen ut. Jag tror att vi själva erbjuder det största motståndet och det är en väldigt svår sak att hantera. För hur vinner man över sig själv och går vidare när man hela tiden springer in i samma vägg som är fylld av sprickor från egentillverkad dumheten och/eller andras tillsynes fruktansvärda svek och illdåd emot en?

Jag tycker jag ser det hela tiden. Människor vill lägga sina problem utanför sig själva, jag är definitivt inget undantag. Tankar som t.ex. om hen bara kunde göra sådär eller om hen bara kunde vara lite mer av det där eller om jag bara fick det där osv. är att externalisera problemet. Det finns någon slags koppling till att våga släppa taget som jag skrev för snart 5 år sedan. Att släppa taget har jag kämpat mycket med och ju mer jag fortsätter att kämpa med det så blir det allt tydligare för mig att det endast handlar om mig själv och mina egna problem. Så när jag vägrar släppa taget så är det inte av kärlek till någon annan eller någon slags svårighet som någon skapar (vad som helst egentligen) utan det handlar om någon obeskrivbar kärlek till mitt eget helvete som jag inte vågar släppa taget om. Jag tror att alla mer eller mindre har samma problem. Varför det är så går att förklara genom vända sig till teorin. Systemteori, sociologi och transaktionsanalytisk psykoterapi är det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle kunna ösa ur mig teorier om varför det är så men vad ska det egentligen hjälpa? Varje del av våra känslor är unika med vår egen signatur och behöver hanteras därefter. Utifrån det jag lärt mig teoretiskt så hävdar jag i sten att motståndet ligger helt och hållet hos oss själva.

Var snäll emot den här motståndaren, tydlig och framför allt modig, ärlig, kärleksfull och respektfull så kommer du att kunna hitta nya vägar att gå på. Inget av det här kommer utan ett aktivt beslut och en ärlig förståelse för att misslyckande och kris är del av kampen mot din största och värsta motståndaren du någonsin kommer att möta.

Jag har börjat titta mer på min motståndare och jag gillar verkligen inte vad jag ser. Många saker skrämmer mig och det som kan göra mig extremt ledsen är hur ofta han vinner och stoppar mig från att utvecklas. Du har en du med, hur ser din ut?