Det står att läsa i Nordstedts Svenska ordbok att en drömmare är en ”verklighetsfrämmande person som lätt förlorar sig i fantasier” Är det bara jag eller är det någon som kan hålla med om att det låter ganska trist? Är vi inte alla mer eller mindre passionerade drömmare? Är det någon skillnad på att drömma om framtiden och att vara en drömmare? Var går gränsen? Går gränsen vid den orealistiska drömmen att jag ska kunna springa 100 meter på 10 blankt vid 50 års ålder eller går den vid drömmen om ett hus och en person som jag älskar över allt annat vid min sida? Första alternativet är ganska verklighetsfrämmande men det andra alternativet är det en dröm av verklighetsfrämmande karaktär eller är jag inte en drömmare då? Om jag inte är en drömmare om jag drömmer om ett hus och en person som jag älskar vid min sida vad är jag då; realist eller kanske idealist? Jag tror inte det är något av dem. Vi vet inget om framtiden. Vi vet inte vad som händer imorgon eller vart vi kommer att gå imorgon.
Vi kanske inte kommer att leva imorgon, vi kanske dör på vägen till jobbet. Morgondagen är något som vi drömmer om att få uppleva trots att inget är säkert. Tänk så mycket vi drömmer varje dag. Hur många gånger har vi inte tänkt: imorgon ska jag köpa blommor till min älskling. Imorgon ska jag berätta för mina barn att jag älskar dem, imorgon ska jag ringa min gode vän, imorgon ska jag ta på mig min favorit tröja och sätta på mig favoritparfymen. För mig är det drömmar. Drömmar som gör oss till drömmare och ”verklighetsfrämmande människor som lätt förlorar sig i fantasier”. Vi får aldrig vänta med något som känns viktigt för oss. Döden berättar för oss att inte slösa bort tid på att drömma om saker du kan göra idag för det är en ”verklighetsfrämmande” handling. Verkligheten, som är här och nu, innehåller ingen morgondag.