Vi minns att även när vi hade givit upp, så fanns de som älskade oss och inte gav upp. De övergav oss inte. De kunde inte förändra oss och de kunde inte göra oss bättre. De kunde inte bestiga berg åt oss, men de var beredda att lida med oss. De översköljde oss inte med sina optimistiska planer för vår framtid, men de förblev hoppfulla, trots de dåliga oddsen. Deras kärlek var som en ständig inbjudan, som manade oss att bli någonting mer än all denna självömkan och hopplöshet. Miraklet är att jag började höra och besvara deras kärleksfulla inbjudan.

                                                                                                              –  Patricia Deegan