Månad: oktober 2017

Citat – Haim Ginott – Att prata med barn

Ett barn har rätt till sunda budskap från vuxna. Det sätt som föräldrar och lärare talar på med barn hjälper dem att förstå hur de borde uppleva sig själva. Vad vuxna säger påverkar barnens självaktning och värde i deras egna ögon. I stor utsträckning avgör den vuxnas språk barnens öde. Föräldrar och lärare måste göra sig av med det vansinne som så lömskt finns dolt i deras vardagsspråk. Budskap som säger åt barnet att misstro vad det uppfattar, förneka sina känslor och tvivla på sitt eget värde. Det förhärskande så kalla ”normala” pratat gör barnen galna. Att klandra och få barn att skämmas, att predika och moralisera, att beordra och hunsa, att förmana och anklaga, att förlöjliga och förringa, att hota och muta, att ställa diagnoser och göra förutsägelser – de teknikerna gör barnen brutala, vulgära och avhumaniserade. Mental friskhet kommer först när vi litar på vår egen inre verklighet, och en sådan tillit lär man sig bara genom verkligen kommunikation.

Haim Ginott
Från Leo Buscaglias bok
Leva Älska lära

Se det fantastiska

Kanske är du en av dem som blev vald sist i lekarna på rasten, som blev ignorerad sådär fint så att det knappt går att ta på men lika gärna kunde ha varit en kniv i ditt hjärta. Kanske är du en av de där som aldrig berättade om blåmärkena på roliga timmen för du höll tyst. Kanske fick du bara inte tillhöra för att du är ”annorlunda”. Kanske fick du varje dag springa för ditt liv så att du fick blodsmak i munnen bara för att inte få de där blåmärkena. Kanske har du råkat ut för allt det där och lite till. Inget av det spelar någon roll du måste tro, känna och landa i att de har fel. De måste ha fel för rätten att få vara som man är kvarstår obevekligt, okuvat som som det enda greppbara fasta ting i en tornado av elakheter, falskhet, osäkerhet, nervösa beteende , rädsla och alla andra felaktigheter som inte borde finnas men som finns.

De har fel!

Om du inte kan se något vackert och fantastiskt hos dig själv, skaffa en bättre spegel. Titta lite närmare, stirra lite längre och bytt glasögon om du fortfarande inte ser det. För det finns något inom dig som kan trotsa alla förbannade tråkmånsar som säger att du ska sluta vara du. Du kan bygga en mur runt ditt hjärta och skriva ett avtal med dig själv som lyder: ”De har fel”.
Att vi föds, att just du finns är fantastiskt. Se det. Se det fantastiska och lita på mig när jag säger; det blir bättre. Det nattsvarta kommer bytas ut till ljus av valmöjligheter av rätten att få vara som man är. Den rätten lever och frodas i all dess enkelhet och kraft, det handlar mycket om att se den rätten oavsett vad alla idioter säger och att ha modet att fortsätta vara som man är.
Det enda medicinen mot denna otroliga dumhet är att vara snälla mot varandra. Att lyssna på varandras olikheter och kanske blir vi t.om. lite friare som människa om vi lyssnar och blir lyssnade på. Jag tror att det bara är de som är fria som kan växa och bli vad de egentligen är.

Det fantastiska är att vi har rätt att vara som vi är.
Du har rätt att vara som du är och alla som säger emot har fel.

 

 

Förlåtelse – Det svåra med att förlåta sig själv

Jag är en ängslig person. Bra på att se svårigheterna och eventuella hinder som finns på den livsväg jag har eller tänker färdas på. Jag är också otroligt duktig på att fördöma mig själv och min egen person för de korkade saker jag gjort och alla dessa ödesdigra beslut jag tagit.  Jag bär på alla dessa förbannade valen i livet som sabbat så otroligt mycket och som jag skäms och känner skuld över vilket i allra högsta grad formar min självbild varje dag.  Många av alla val jag gjorde under en 3 års period för snart 10 år sedan känns  som oövervinnerliga misstag. Det har blivit sår som vägrar låta sig läkas som alltid kommer finnas där och vid minsta lilla anblick återställa mig till denna perfekta eländiga varelsen jag tillåtit mig att bli. Jag har länge haft känslan av att jag förlorat allt, tappat mitt idealistiska och stundtals fantastiska jag.  Allt i min värld gick sönder och jag byggdes upp av trasiga bitar som aldrig passat ihop och det som blev kvar är min gigantiska hög av skit.

Enda sättet att komma ur denna skithög är att förlåta mig själv säger en klok människa men jag står och håller hjärnan och hjärtat i var sin hand och väger dem varsamt. Svårt att förstå vad förnuftet säger och vad de starka känslorna står för.  Självförakt är en kraftfull motor som driver mig ner i en bottenlös avgrund. Ofta känns det som att det inte spelar någon roll i vilken positiv hög jag gräver i, jag kommer tillbaka till mitt eget imperium av självförakt, självförebråelse, skuld och skam.

Intellektuellt kan jag hålla med om att jag inte är mina misstag i livet men när jag 10 år senare fortfarande får bära och ta konsekvenserna för misstagen så kommer jag hela tiden tillbaka till att jag är en hopplös sopa. Jag ska inte sticka under stolen med att det i de allra mest svåraste stunderna dykt upp  tankar om att det skulle vara otroligt skönt att få checka ut, ta den lätta vägen ifrån allt. Det kommer inte att hända för jag vet hur det känns att bli lämnad på det sättet.

Så det som finns kvar är att jag får lov att duga trots mina misstag. Det finns inget annat alternativ jag behöver visa för mina söner att jag är okej trots mina misstag. Jag behöver lyssna ordentligt på min allra viktigaste stöttepelare i livet (som jag är otroligt tacksam över att ha träffat) som talar om för mig att jag är viktig och som ser bortom mina idiotiska misstag och som ser något mer i mig när jag stundtals förvillar mig och får förvanskad och oproportionerligt dålig bild av mig själv. Det pågår oftast inte så länge, det går över. Allt är inte nattsvart utan det finns stunder jag trots, sorgen och smärtan över att jag på många plan inte alls blev den jag tänkte att jag skulle kunna bli, faktiskt kan se att jag är okej.

Chocken över att börja leva en förkastad dröm

Grejen är att jag lite chockartat hamnat i en verklighet som tidigare bara varit en dröm jag förkastat av ren självbevarelsedrift för att hindren känts alldeles för stora. Det är ett privilegium att få följa med på en resa tillsammans med denna underbara person, min kärlek, min stöttepelare. Det är fantastiskt och jag är otroligt tacksam över det. Problemet är att mina historiska beslut inte bara påverkar mig utan även min omgivning och det gör att jag nu faller tillbaka i invanda mönster och beteenden som jag inte behöver falla tillbaka till. Jag faller tillbaka för det uppstår hela tiden en ängslig känsla att jag inte är värd att älskas för att jag ställt till det och det påverkar människor i min omgivning och i det uppstår också tvivel om det är någon mening med att släppa taget om det här oket jag bär på? Frågor jag brottas med dagligen är om det är någon mening att be om förlåtelse till sig själv och om jag kan, vågar förlåta mig själv och i så fall hur gör jag? Kan jag, bara sådär utan några säkerhetslinor, släppa taget om mitt spöke och sluta se denna vidsträckta livlösa skithög? Jag är så förbannat hård emot mig själv och ängsligt lägger jag stor vikt i mitt förflutna och dess inverkan på livet jag lever idag. Jag vill kunna be om förlåtelse och genuint förlåta, kliva bort ifrån denna uppgivna hopplöshet och bekämpa mitt slentrianmässiga beteende att jag ingenting duger till för jag kan ibland se att jag är en alldeles fantastisk älskvärd människa. Jag vill verkligen men det verkar som att det ändå finns hinder på vägen.

Trygghetsbehovet utgör ett hinder

Ett av hinderna är trygghet. Jag börjar så sakteligen förstå begreppen kring att det finns en omedveten kraft, en trygghet, att bibehålla min person som den är och det skapar stora problem som leder till hinder i min utveckling. Det är tryggt att veta vem jag är baserat på min historia. Att inte släppa taget om den historien, som jag relativt omedvetet tilllåtit definiera min identitet verkar vara en trygghet för mig. Att vara något av ett misslyckande verkar trots allt ha en och en annan fördel, något annat sätt att se på det hittar jag inte. Att bryta de invanda tankemönstrena innebär att kastas in i något okänt något som återigen kan innebära ett nytt misslyckande och det verkar vara värre än att stanna kvar i det jag befinner mig i idag. Den snevridna matematiken blir att det är bättre att behålla sig själv som man är än att förändras. Denna känslomatematik är naturligtvis felaktig men den kontrollerar mig. Jag är dock fast övertygad om att jag börjar hitta en väg ut. Förlåtelse är en del av det. Det svåra verkar för mig vara att förlåta det dåliga jag gjort och att göra ett nytt försök, att våga hoppa och bli den jag egentligen vill vara och inte vara rädd för att misslyckad igen.

Jag kan blicka tillbaka och se den där naiva mannen för 10 år sedan med ganska så dålig självbild som bara ville få leva sin dröm, som var galet kär, som kände sig privilegierad att få vara med en vacker människa,  som var lyckligast i världen över att få bli pappa, som glömde bort sig själv och sitt eget värde. Det fanns verkligen inget ont i den mannen. Det fanns inga manipulativa motiv eller oförmåga till att ta vettiga beslut men däremot fanns en blåögdhet, naivitet, en stor bristande förmåga till att sätta ner foten och att tänka pragmatiskt och rationellt. Framför allt var kraften och viljan att behålla något som var trasigt  megastort och priset jag var redo att betala saknade tydligen gränser. I år fick jag det berättat för mig det jag hela tiden vetat; att jag blev lurad, att jag blev utnyttjad och manipulerad. Jag kan vara arg på det men det var fortfarande jag som inte satte stop för det. Alla beslut jag tog ligger helt och hållet på mig. Jag är inte dessa idiotiska beslut, som jag aldrig kommer att göra om, utan jag är så otroligt mycket mer. Jag har lärt mig något av det som hände och det har format mig som person. Jag kan välja att bära detta och samtidigt hålla huvudet högt, att tillåta mig att falla tillbaka ibland och vara ledsen över allt jag ställt till med, stanna där en stund och sen gå vidare. Det är okej sålänge jag håller mig själv på rätt sida. Jag är okej.

Inget kommer av sig själv

Jag inser att förlåtelse inte kommer av sig själv och jag har sannerligen inte lätt att förlåta mig själv.
Jag är inte mina historiska dåliga beslut utan jag är den jag är idag. Varje gång jag påminns om mina tillkortakommanden så behöver jag inte omfamna dem utan jag kan stilla konstatera att det är historia och att det är smärtsamt att inte kunna bli av med gamla misstag. En viktig sak är att detta gäller inte bara mig. Jag är inte ensam om min situation, du kan vara jag och vise versa man är aldrig ensam om att vara ensam. Så det här gäller även dig.

Mitt 10-åriga historiska jag säger förlåt och just idag känner jag att jag kan ge förlåtelse. Det är okej. Jag ska vara snällare emot mig själv. Jag har lärt mig något. Jag är den jag är tack vare allt det här och jag är okej. Jag är påväg emot den jag faktiskt är och jag har stöttning att bli det, framför allt av mig själv.
– Se så, fortsätt åt rätt håll nu.

 

https://unsplash.com/@davideragusa

Att vara borta – En liten text om utmattningssyndrom

Här på Känslan har det inte hänt något på väldigt länge.
Lite synd faktiskt men jag tänker så sakteligen försöka skriva mer här från och med nu. Som vanligt så är du välkommen att skriva här om du vill. Bara att kontakta mig om du känner för det på kanslan@gmail.com. Jag vill att du ska veta att det är okej att skriva om allt som har med livet att göra. Jag tror att det alltid finns någon slags koppling till våra känslor i allt vi gör tycker och tänker. Det Känslan handlar om är att ha modet att uttrycka just känslor och genom det modet låta andra få chansen att kanske lära sig något eller iaf tänka något vilket i sin tur kan skapa någon slags förståelse. Jag är tämligen övertygad om att vi alla vill känna oss förståda och det kan vi bara göra om vi är ärliga med oss själva och att det bara är när vi lyssnar ordentligt på varandra som vi kan förstå varandra. Jag tror starkt att förståelse är kärlekens andranamn. För att göra den här sidan mer aktiv så behöver jag dig, så snälla tveka inte.

Jag har varit borta länge från känslan och det är inte det enda jag varit borta ifrån jag har också varit borta från mig själv.  Ett tag kunde jag inte  läsa en rad och än mindre få ur mig någon slags text. Faktum är att det var svårt för mig att ta mig upp ur sängen och att klä på mig och komma ihåg minsta lilla grej. Jag jobbade sönder mig och blev sjukskriven i mitten av november 2016. När det var som värst så lyckades jag ta mig upp för att lämna barnen på skolan och sen låg jag i sängen tills barnen skulle hämtas och så mäktade jag med att rodda allt tills de somnade och så gick jag och la mig igen. Ibland kunde jag inte sova så då satt jag uppe oförmögen till att göra något vettig. Allt jag glömde göra under denna period var helt otroligt. Jag kunde glömma att jag lagade mat om telefonen ringde när jag höll på med maten jag var också konstant stressad och nervös över allt och kunde bli bottenlöst ledsen utan att egentligen kunna sätta ord på vad det var jag var ledsen över. Det var en otroligt hemsk period i mitt liv och jag kan inte säga att jag är fri från den än men jag mår mycket bättre nu.

Långt innan var jag redan förlorad, borttappad i en slukande sörja som jag krampaktigt kämpade med att hålla mig flytande i. Till slut gick det inte längre och jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Med två starka panikångestattacker och andra svåra utmattningssymtom som yrsel, dålig syn, otroligt dåligt minne och  ingen sömn så tog livet tvärstopp. Jag har blivit tvungen att ta mig upp ur min sörja, lära mig att inte hoppa i den slukande sörjan igen och samtidigt hitta ny mark att stå på. Jag har gått igenom faser och symtom som en person med utmattningssyndrom verkligen har.  Det har slagit mig att det är otäckt många som drabbas och att det är alla slags människor. Läsa gärna Niklas upplevelser, tankar och funderingar. Det är naturligtvis olika för alla individer men många saker har jag märkt att vi har gemensamt och jag har funderat på om det ens är värt att dela med mig av min historia. Det är viktigt att poängtera att jag är man, och det är väldigt många kvinnor som står för ökningen av antalet sjukskrivna med utmattningssyndrom. Jag kom fram till att det minsta jag kan göra är att dela med sig av min historia så här kommer  min historia.

Jag hävdar att jag drog på mig mina bekymmer och att jag tappade bort mig själv långt innan jag blev sjukskriven. Stress och egenkomponerad press med alldeles för lite möjligheter till återhämtning där ett verksamhetschefsjobb erbjöd jour dygnet runt i månader i sträck, jag trodde jag var tvungen för att det skulle fungera. Naturligtvis en otroligt naiv och högfärdig tanke men det resulterade tillslut i att ringde inte jobbet så ringde jag jobbet på helgerna för att kolla läget mest för att försöka få någon slags koll på min tillvaro och det fanns någon slags tanke att jag kanske kunde få sinnesfrid om jag ringde och ”låg steget före”. Det fanns starka varningssignaler och min omgivning såg tydligt alla dessa. T.ex. på semestern satt jag i jobbtelefonen mer än vad jag hade semester. Lägg till en hel del egen nedvärdering av mig själv som person tillsammans med tajt ekonomisk situation och du har hittat anledning till att jag hamnade där jag hamnade. När jag tittar tillbaka så är det fantastiskt hur mycket jag prioriterade bort för att orka med att jobba för att orka svara i telefonen på kvällar och nätter osv. Den välvilliga höga ambitionen som nybliven verksamhetschef, de fantastiska klienterna vi skulle jobba med som som behövde så mycket och min egen vilja att göra rätt och förhoppningsvis bra saker fick gå före alla slags rimliga gränser för vad som var en lagom arbetsbörda.  Jag tänkte att det var precis så det skulle vara att vara verksamhetschef. Det var ju såklart fel.

Långt innan den där novembernatten då jag vaknade med bröstsmärtor som jag trodde var hjärtinfarkt som jag skulle dö av sov jag otroligt dåligt och dagligen begick jag våld på mig själv och ignorerade mina behov. Jag kan nu se hur jag långt innan var frånvarande, borta från allt t.om från mig själv, från mina söner och allt som krävde någon slags närvaro i nuet. Jobbet gick ju inte alls så bra men all min kraft gick åt att orka med jobbet och vardagsrutinerna vilket knappt sköttes på en rimlig nivå.

Många som skrivit om utmattningssyndrom och dess inverkan på deras liv beskriver skam. Skam för att de drabbas, skam för att de inte orka vara med barnen och skam för den ständiga tröttheten som slår till i tid och otid vilket gör en oberäknelig som människa. För mig var och är det otroligt jobbigt att inte orka vara mig själv att inte känna igen mig själv och den här känslan av att vara långsam och trög. Allt det där är påfrestande men det värsta är ändå skammen. Den skam jag känner över att jag inte klarade av att ge mina söner det de behövde att de fick vänja sig vid att jag somnade på soffan eller var tvungen att gå och lägga mig efter maten eller egentligen när som helst är så otroligt jobbigt att hantera. Att mina söner, som är det viktigaste i mitt liv, fick vänja sig vid att jag behövde vila massor, att jag ibland ställde in det vi planerade och att jag inte riktigt hade koll på när saker och ting skulle hända och inte. Jag var där men ändå borta. Den skammen och den smärtan är fortfarande svår att hantera för trots att jag mår mycket  bättre nu så finns många symtom kvar om än i mindre dignitet så är min livssituation fyllt med massor av  skam för saker jag ”borde” klara av men inte mäktar med.

Jag har lärt mig att skam inte är något bra för mig och ändå verkar jag ha väldigt nära till att känna skam och skuld för allt jag tycker att jag misslyckats med. Skam och skuld är dåliga pådrivare för mig så jag jobbar hårt på att hålla dessa på behörigt avstånd. Men det är nu när jag tittar tillbaka som jag förstår hur dåligt jag mått under väldigt många år. Egentligen räcker det med att titta på känslans sporadiska inlägg. Det är en hel del desperation, sorg och frustration i många texter. Någon gång kanske jag ska försöka sammanfatta det. Jag vet inte. Oavsett så kan jag i backspegeln se att jag länge befunnit mig i någon slags vanmakt och frustration över att sitta fast samtidigt som jag försökt jobba hårt och göra det bästa för alla men jag var under långa stunder själv med mina barn tillsammans med heltidsarbete vilket kräver mycket kraft och återhämtning för att kunna orkas med. Jag hade inget av det och därför tog livet en dramatisk vändning.

Den största orsaken till att det har vänt, att det blivit bättre för mig är att jag hade turen som kunde kliva av mitt gamla jobb som jag var sjukskriven ifrån och att jag fick chansen att jobba med något helt annat i ett tempo som jag klarade av. Hade jag inte fått den chansen hade jag nog varit sjukskriven än idag. Jag har också haft otroligt bra stöttning av såväl professionella som vänner men framför allt har jag mycket att tacka mina närmaste och kära.  Jag är inte på något sätt helt återställd. Jag blir ibland galet yrslig och jag är fortfarande extremt lättstressad, har svårt att koncentrera mig och blir ofta väldigt snabbt och oväntat trött och ibland kommer sömnproblemen tillbaka. Symtom som antagligen är något jag kommer att bli tvungen att handskas med under lång tid och kanske för resten av mitt liv.

Jag tror också att jag haft tur för jag har fått tillbaka massor av drömmar mycket tack vare min uthålliga och modiga nya livspartner. Det allra finaste med henne är att jag verkligen känner hur hon hjälper mig tillbaka till mig själv och för det är jag extremt tacksam. Vi träffades innan jag brakade ihop och jag är tacksam att hon stannat kvar när jag mådde som sämst och att hon fanns där och stöttade precis lagom mycket utan att ta över.  Det är inte bara hennes förtjänst att det går så bra just nu utan jag vill ge mig själv creed för mitt arbete med att titta på mig själv och hur jag hittat vägar som jag behövt gå för att börja må bättre men det hade inte varit möjligt om jag inte träffat denna fascinerande fantastiska människa, hon har gett mig hopp på sätt jag aldrig trodde var möjligt. Det fina är att jag på något sätt känner att vi kompletterar varandra och jag känner att vi har något väldigt fint tillsammans.

För första gången på väldigt länge är jag mer närvarande än frånvarande och långt där borta i livstunneln börjar det så sakteliga finnas ett ljus jag aldrig trodde jag skulle se igen. Det är så himla märkligt och fantastiskt på samma gång. Jag lever, älskar och lär mig hela tiden men de sista 10 åren har varit ett rent helvete på väldigt många plan. Det där helvetet har jag väl inte gått igenom på ett särskilt konstruktivt sätt utan det har mer liknat kräftgång men nu så börjar jag känna att jag kommer någonstans. Jag är inte längre borta. Jag är här och det är helt fantastiskt och otäckt på samma gång för den där tröttheten kommer smygande på mig ibland och jag har förändrats så mycket att knappt vet vem jag är mer. Jag lever genom att försöka förstå, älska och lära.

Jag är inte längre borta.

Citat – Jacques Ranciere

Det är bara människor som kan vara jämlika, inte den sociala strukturen som sådan

Jacques Rancière

 

Citat – R.D. Laing

Vi tänker mindre än vi vet. Vi vet mycket mindre än vad vi älskar. Vi älskar mycket mindre än vad som finns. Och i lika hög grad är vi mycket mindre än vad vi är.

R.D Laing
Upplevelse – Beteende

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: