Månad: december 2015

Förruttnelse

Det finns en önskan om att stilla försvinna som ett löv fallet från vilket träd som helst och bli ett med jorden. Året som gått ska summeras, faktureras, förseglas, försvinna och bli historia. Jag längtar efter ljusare tider, något varmt . Längtan efter något annat finns där hela tiden. Det gnager envist på harhjärtat som slår allt fortare och skapar onödiga nervösa utfall både högt, lågt och bort. Det är inte med flit. Jag önskar att det vore med flit för då hade jag haft lite mer kontroll över händelseförloppet. Nu verkar förlåtelse vara det enda alternativet.  Vad hände egentligen med tanken om att bara vi pratade med varandra om allt så skulle vi komma varandra närmare? En felaktig naiv tanke bara eller? Sorg och smärta  verkar inte vara förenligt med livet i den här världen där allt vi visar upp är vår fasad och ingenting om det som finns bakom den stängda dörren. Depressionens ansikte skjuter människor ifrån sig och ändå så drabbas vi alla av den på ett eller annat sätt.  Var och en av oss har vet hur det är att bära omkring på ett inferno av känslor som vägra låta sig tämjas. Varken jag eller någon annan kommer undan. Vissa drabbas mer än andra. Borde vi inte prata mer om alla sidor av livet? Frågorna är fler än svaren.

Jag står inte riktigt ut med allt elände som finns i världen just nu.  Hur kan den största delen av massan helt plötsligt inte vill hjälpa människor längre och bara tänka på sig själva hela tiden? Det går bara inte ihop för mig varför så många väljer att sätta sig själv först och samtidigt uppvisar en rädsla av sällan skådad art. Varför kan vi inte bara hjälpa varandra och därmed hjälpa oss själva? Varför ska konsumtionen snurra runt oss i denna allt intensivare evighetskarusell? Är det inte någon som blir åksjuk och vill kliva av? Det är klart det är men det långt fler som verkar njuta och jag förstår det inte. Än mindre förstår jag hur svårt det är att kliva av alla påverkanskanaler som finns på den förbannade skärmen som skriker öronbedövande och övertygande om hur vi ska agera, leva och vara som människor.
Det är en illusion uppbyggt på fasad och all den jämförelse vi gör med varandra har ingenting med fundamentet som byggt upp oss till det vi egentligen är. Fasaden är, enligt min mening, vansinnigt bräcklig och petas lätt sönder och samman men ingen vill ju visa vad som finns där bakom så ingen petar och bråkar. Allt går på som vanligt vi visar upp vår vackraste fasad och ler och njuter offentligt medan vi gråter och våndas över livet i vår ensamhet. Det perfekta, glada och ibland arg över något orättvist eller att ett djur far illa är det normala och det andra ska vi inte visa och prata om.

Förr eller senare kommer förruttnelse drabba oss alla och det är när jag går i den frostbeklädda lövhögen som jag ser att det inte är så stor skillnad på bladen längre. Vi kommer alla tillhöra kvävets och kolets kretslopp i naturen. Trädet, som löven beklädde gav näring och tillät växa, bryr sig inte längre för trädet vet att den kommer skapa nya blad nästa vår. Löven kommer stå sig som bäst under sommar övergår sen till sprakande höstlöv för att vidare stilla falla ner och påbörja sin förruttnelseprocess.  Jag vill gärna tro att jag är del av något viktigt men varken du eller jag är mer än ett blad som gör oss redo att falla till marken. Förruttnelse är det som kommer att drabba oss alla och till slut binda ihop oss till en smörja av kemi som sen kommer bidra till något nytt. Har du tur får du på någon allsmäktig snubbes rygg rida och bli ett med någon gudomligheten. Kanske, vad vet jag? Jag tror på förruttnelse. Inte särskilt vackert utan snarare tvärtom något fult, kladdigt och jobbigt och den talar inte till oss, ger ingen hint om varför eller vad meningen skulle vara samtidigt som den berättar allt. Det hela blir obegripligt, en makalös mystisk gåta som vägrar låta sig lösas. Så jag väljer att sätta mig ner och invänta nästa års återfödsel av blad och hoppas innerligt; att den här gången kommer något annat att hända.

Det är när jag ska avsluta och borra ner mig i den kalla spröda lövhögen som jag inser; ingen av oss behöver bli ett löv igen och att det är inte säkert att vi nästa år blir ett blad på ett träd. För på något sätt tror jag mig faktiskt kunna se att vi har en möjlighet att välja varifrån vi ska växa och blomma ut. Vi kan välja och besitter en kraft som skiljer oss från löven som gör att vi har privilegiet att försöka igen på ett annat sätt. Vissa förutsättningar kommer alltid bestå men vi väljer hur vi blommar ut och vad vi vill bli. Jag har just nu fallit som en löv och acceptera att livet inte är mycket mer än såhär. Snart är det vår och då får jag en ny chans. Jag hoppas innerligt att jag hittar en annan väg.

Att tillåta andra och sig själv att vara som man är

Magsjukan har härjat i familjen för andra gången den här hösten. Att det är jobbigt och besvärligt är bara förnamnet. Den här gången drabbades bara jag och den minsta femåringen. Min äldre sjuåriga son fick för sig att han skulle bjuda mig på en macka när jag börjat friskna till lite såhär på kvällskivsten. På ett ganska så skojfriskt sätt, som jag tror bara sjuåringar kan, så tyckte han att det var en bra ide att lägga ketchup på mackan. Jag avböjde erbjudandet och kort därefter så blev den pillemariska lilla sjuåringen sugen på att testa en macka med ketchup. Jag sa att det fick han inte. Där och då blev det ingen större grej förutom att han frågade varför han inte fick och jag svarade med att det är äckligt. Kvällen förlöpte som den brukar en fredagskväll och sen när båda grabbarna somnat så börjar min sedvanliga kvällsrutin med att försöka städa upp lite. Då hittar jag mackan och fick den självklara frågan i mitt huvud:

Varför tillät jag inte min underbara sjuåring att testa en macka med ketchup?

Det är så vansinnigt dumt att jag blir förbannad på mig själv. Jag vet inte vad vad han tycker om.  Dessutom så är det väsentligt att fråga vad jag egentligen vet om smaken av en ketchupmacka? Jag kan tala om för dig att jag vet ingenting om det och ändå så sa jag att det är äckligt.
Att slarvigt och oreflekterat inte tillåta min son att smaka på en ketchupmacka må vara ett litet problem i det stora hela. Det som nu har slagit mig att liknande  beteende löper igenom oss människor just nu på ett påtagligt sätt som skrämmer mig. Det handlar om hur vi beter oss i relationerna till varandra och hur lite respekt vi har för realitet att vi vet väldigt lite om hur andra människor har det och att vi tenderar till att döma och moralisera över de flesta som inte är ”som oss” och vi låter oss också skrämmas på ett sätt som enligt min mening är irrationellt.

Faktum är jag inte vet hur det är att vara kvinna, HBTQ-människa eller ha utländskt påbrå för jag är vit hetronormativ man. Jag vet inte hur det är att bli rånad på sin värdighet av okända människor för att jag är kvinna, har utländskt utseende eller älskar en annan människa på ett sätt som bryter mot hetronormen. Jag vet ingenting om det och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det utan det finns många som sitter och gnuggar händerna och jublar när Stefan Löfven stänger de svenska gränserna som inte heller vet hur det är att vara någon annan, att byta skinn och ta emot ett bemötande och omdömen om en som person utifrån hur man ser ut. Det går av naturliga skäl inte men ändå så har vi starka åsikter om deras sätt att vara och vissa har också tankar om dess existensberättigande och rätt till hjälp.

Det är för mig ganska så självklart att vi är dåliga på att låta människor vara som de är. Vi måste liksom dra in eller förskjuta de som står utanför ”det normala” och jag tror orsaken är i grunden exakt den samma som mitt automatiska svar till min äventyrliga sjuåring som vill veta hur en ketchupmacka smakar. Det är en oreflekterad reaktion där man vill behålla det normala utan att egentligen veta varför det är viktigt. Det är en absurd tanke att det skulle vara fel att äta en ketchupmacka. Det finns inget som är fel med att äta en ketchupmacka, vissa kanske t.om. tycker att det är gott ändå smäller jag till, dödar,  min sjuåriga sons försök till att vidga vyerna och jag vet inte anledningen annat än att det bara kom en spontan tanke att man inte äter en macka med ketchup på. Jag tänker att samma tanke och handling kommer när det gäller den aktuella frågan om flyktingmottagandet eller inte. Varför går det inte att se saker och ting på annat sätt?

Jag tänker att det här kommer ann på hur vi är mot andra människor och hur vår acceptans gentemot andra egentligen är. Det finns någon slags inneboende rädslan över vad som händer med mig och ”min grupp” när andra (som t.ex. kvinnor, HBTQ-människor eller invandrare) kommer in och ”stör” eller kanske ”tar över”. Vilket framkallar ett oreflekterat beteende för att vidhålla ordningen på det som människan tror är viktigt för en och det görs ofta med makt. Det råder ingen tvivel om att jag nyttjade min föräldramakt att stoppa min son och jag tänker att vi människor nyttjar liknade maktförfarande nästan reflexmässigt utan att tänka på det gentemot andra människor som inte tillhör ”vår grupp” och beter sig ”avvikande”.  Norbert Elias skrev delvis om det här 1965 i boken Etablerade och outsiders. Jag har som vit hetronormativ man massor av fördelar som jag knappt är medveten om. Jag stor högt upp i grupperingen av människor. Kvinnor står lägre, människor med utländskt påbrå står lägre och även människor som bryter mot hetronormen står lägre än mig. Vi bemöts inte lika och därav är vi inte jämlika. Jag vill att vi ska vara jämlika men vi är det inte och jag  gör inte mycket för att kliva ur min mansgrupp, hetrogrupp eller svenskgrupp. Ni som säger att ni är för jämlikhet bör också fundera på vad ni gör för att leva upp till det. Frågan är så otroligt mycket svårare än att bara prata och gilla på facebook. Jag säger inte emot när grabbgänget pratar illa om kvinnor och jag är försiktig med att säga min mening i frågor rörande invandring för det är så många som är emot invandring och jag har skrattat, blivit vädligt orolig och skämtat när folk trott att jag varit homosexuell och sen har jag verkligen ansträngt mig för att visa att jag är hetro. Norbert Elias lägger i sin bok fram en teoretisk modell för att begripa konflikter och hävdar bland annat att demoralisering av outsiders är väsentlig för den etablerade gruppens makt. Om jag tolkat Elias rätt så har han stort fokus på banden mellan människor dvs hur ser t.ex. min relation till kvinnor, män, vita svenskar och invandrare ut och vad får det för betydelse för mig som individ. Elias menar också att de i princip går hand i hand och jag kan inte annat än att hålla med. Vi är eller kanske tror att vi inte är något utan våra relationer till andra människor. Elias lägger upp en modell där jag tolkar det som att strama ekonomiska tider kan knyta ihop vissa etablerade grupper som ett exempel skulle kunna vara hur man t.ex. pratar om invandrare idag eller sättet man ser på ekonomiskt skuldsatta osv. Ju närmare de etablerade och outsidergrupperna kommer varandra desto starkare blir de etablerades moraliska nedvärderingarna av outsiderna och de fyller en viktig funktion för de etablerade, det svetsar samman gruppen. Samtidigt så är tyvärr enda sättet för outsider att komma in i gruppen nämligen att bli som de etablerade för någon annan inträdesbiljett finns inte.

Det här skrämmer mig. Jag får inte ur det här ur mitt system så därför skriver jag om det. Jag börjar allt mer tänka att människans behov av att tillhöra en viss grupp och dess rädsla att hamna utanför det ”normala” skapar reflexmässiga, omedvetna beteenden som gör oss till bakåtsträvande människor som inte gärna vill att andra kliver utanför den egna framåtriktade bubblan för det hotar att gör en själv till den som står utanför. Människan vill att alla ska hålla sig inom ett visst moraliskt tänk och uppföra sig därefter. Jag upplever att föraktet, som ibland gränsar till hat, faktiskt grundar sig i en rädsla, ett makt-/ grupptillörighetsbehov som bibehålls genom att människorna som står utanför blir stigmatiserade och faktisk också uppvisar beteenden som är förkastliga och det som de etablerade noggrant påpekar. Det är viktigt att komma ihåg beteendet har sin uppkomst i just utanförskapet, förtrycket och underordnade samhällsstrukturerna. Vi har allt det här i Sverige idag.  Jag tänker att människor som blir sårade och kränkta förr eller senare sårar och kränker. Grejen är att vi människor står mycket närmare varandra än vi egentligen vill tro och därför borde vi också acceptera varandra som vi egentligen är, inte som vi vill att någon ska vara utan acceptera var och en för vad de egentligen är.  Det finns inget gott med utanförskap vilket inte innebär att du behöver bli vän med alla men du behöver låta andra få vara som de är och du behöver ta ansvar för din rädsla och dina reflexmässiga tankar.

Jag är fullt medveten om att hela frågan är otroligt komplex men den måste lyftas upp särskilt i tider där iaf jag känner att världens människor håller på och sabbar för sig själva och framtida generationer. Enligt mig råder det någon slags politisk depression. Ibland tänker jag att vi är en förlorad generation och att den bästa gåvan vi kan ge nästa generationen är att låta dem få vara som de egentligen är. Så imorgon ska jag fråga om min sjuårige son vill testa att ha ketchup på mackan. Vill han ska han få det och kanske kommer jag smaka på det jag också. För vem vet, det kanske är gott.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: