Månad: februari 2011

Att tvingas släppa taget

Det i särklass mest besökta inlägget jag skrivit här på känslan handlar om att våga släppa taget. Nu nästan tre år senare så är jag mitt uppe i en kamp med mig själv att släppa taget om den jag älskar mer än något annat och som jag även skaffat två underbara söner med. Alldeles försent insåg jag att relationen till denna fantastiska person förändrats i en riktning som jag egentligen aldrig ville gå. Alldeles försent har jag insett att jag behöver ändra på många delar av det som är jag för att vara lycklig så jag drabbades av fullständig panik när hon faktiskt först bad att få flytta ifrån mig, att få vara själv, att få en chans att hitta sig själv och kanske om de är möjligt, hitta tillbaka till vår relation. I ren panik så släppte jag inte taget. Jag började krampaktigt hålla kvar i henne, försökte berätta vad som gått fel, vad vi kunde göra bättre, vad jag kunde göra bättre, vad orsaken egentligen var till att hon mådde dåligt. Jag försökte villkora och stänga alla dörrar fast jag inte ville. Jag grät, skrek, flörtade, tiggde, avslutade,  fick raseriutbrott för att jag inte förstod,  för att hon inte förstod och det jag inte ville förstå och så grät jag lite till. Jag kände mig sårad, lämnad, orättvist behandlad, dålig och värdelös.

Nu vill hon inte leva med mig längre och nu måste jag släppa taget. Det är mycket svårare än jag någonsin trott och anledningen till det är mina sårade känslor och min otroliga rädsla. Rädsla för det okända, för att bli fattig, för att förlora barnen, för att dö ensam, för att aldrig mer bli älskad och känna kärlek. Mina sårade känslor handlar mest om en känsla av att inte duga och att inte på något sätt vara värdig något samtidigt som en motstridig känsla skriker inom mig att jag visst är värd att älska att jag visst är fantastisk. När dessa två slås ihop uppstår en slags förtvivlad ilska som vägrar släppa mig som håller mig i ett järngrepp och förvrider mitt sinne.
Min rädsla och mina känslor hindrar mig alltså från att tänka klart, uttrycka mig klart och därmed se saker för vad det är. Mitt egenvärde har inte förändrats, jag är inte mindre älskvärd än tidigare utan kanske t.om. mer älskvärd nu. Jag duger inte för den jag älskar, för den jag planerade att gifta mig med men mitt värde sitter inte vad i hon tycker utan vad jag tycker om mig själv. Mina rädslor är mina rädslor och kommer inte att försvinna men det är ”bara” rädsla och oro inför framtiden vars öde jag själv kan kontrollera.  Jag blir den jag väljer att bli. Vill jag behålla mina barn och ge dom en trygg uppväxt så ser jag till att min hitintills livs största kärlek får sin önskan igenom.

Så jag släpper taget och inser panikartat att det är jag som behöver räddas, som faller utan skyddsnät. Livet tar en dramatisk vändning och jag är livrädd.

Jag tänker fortsätta försöka dela med mig av det som händer med mig och hur jag ser på seperationer och lite om varför det händer. Framför allt gör jag det för min skull men kanske kan det ge någon annan något slags stöd eller något att tänka på.
Alla kommentarer uppskattas!

Att fånga ljuset

Min ettårige son har vattenkoppor och jag fick den stora äran att vara med honom idag. Det värsta med vattenkopporna är över nu och han är definitivt på bättringsvägen. Jag bytte blöja på honom efter att vi hade ätit. När han ligger där, halvfärdig, dvs. färdigtorkad halvnaken och ganska nöjd så tittar vi på varandra, han är tyst och så även jag. Vi tittar länge i varandras ögon, så pass länge att jag känner att jag måste göra något. Så jag ler lite extra mot honom. Denna fantastiska rödprickiga pojk avfyrar sitt fantastiska leende tillbaka och stoppar sen in tummen i munnen och viftar lite förstrött med den andra handen att jag ska göra klart blöjbytet. När blöjan är på så stannar jag upp och tittar på honom igen.
Han är trött men har har funnit intresse för ljuset som strimlar genom fönstret och förbi skötbordet. Jag ser hur han rör handen i ett försök att ta på ljustrimlan som ligger inom räckhåll. Han når och för sakta och försiktigt handen fram och tillbaka och jag fascineras över hur mjuka hans rörelser är och hur koncentrerad han är. Jag stör honom inte, det är alldeles tyst i rummet och på något sätt känns det verkligen som att min ettårige son fångar ljuset i sin hand och undersöker, rör vid och på riktigt känner ljuset. Det är vackert, nästan som en saga men ögonblicket tar slut alldeles för fort och livet går på.
Jag försöker ta tillvara på dessa stunder i någon slags insikt i att de aldrig kommer igen. Jag har gjort misstaget att inte vara tillräckligt närvarande i alldeles för många underbara ögonblick med mina två söners mamma och nu hon vill hon inte längre vara nära och jag får inga mer stunder med henne att ta tillvara och spara på. Jag önskar att jag tagit mig mer tid till att bara se, njuta och bidra med min fullständiga närvaro. Det handlar lite om att försöka fånga ljuset, precis som min son gjorde. Det verkar som att vi föds med den förmågan men någonstans påvägen tappar vi den. Det har inte bara jag som haft avsaknaden av detta utan även hon som precis som jag pressar in allt och ingenting i vardagen så att vi glömmer/tappar bort vikten av att vara närvarande, att njuta, att fånga ljuset. När det är alldeles försent inser vi att vi har hamnat i ett mörker och vi måste slå sönder allt vi har för att se ljuset igen.

Jag försöker lära mig av mina söner. Dom är mina läromästare som kommit till mig för att lära mig massor om livet. Dom är en gåva större än allt och det vore ett gigantiskt misstag att inte ta tillvara på varje dyrbar sekund och lära av deras förmåga att vara här och nu och fånga ljuset som finns mitt framför dom och undersöka, njuta och bevara det.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: