Månad: januari 2009

ingen är rakt igenom ond

Sitter och slösurfar på en massa sajter för att vila lite medans min sjuke son sover.
etc.se intervju med Moodysson ger mig en aha-upplevelse som jag redan visste men som jag behövde påminnas om. Moodysson säger i sin intervju: ”Jag har blivit äldre och då blir det svårare att döma. Alla personer kämpar med sig själva och ingen är rakt igenom ond.[…]  I den här filmen har jag verkligen försökt förstå alla inblandade, varför de gör som de gör och varför de hamnar där de hamnar. Och jag sympatiserar med alla.”  Känns lite som en film jag skulle vilja se. Jag håller verkligen med Moodysson, ingen är rakt igenom ond, vi kämpar alla med oss själva och med våra demoner på axeln som inte låter oss blomma ut och bli det vi så gärna vill bli. Vi förtjänar alla sympati. Vi borde aldrig på förhand bli dömda för något vi inte är. Männsikan borde inte som Moodysson behöva bli äldre för att förstå detta, det borde vara medfött. Någonstans så tror jag att barn från början är värdeneutrala gentemot sin omgivning. Inte förrän vid ett halv år till ett år så börjar barnet bli mer reserverat och blir lite mer osäker på vilka som vill en väl och inte. Det som barn ofta gör är att de tittar på en. Länge. Inte allt för sällan så kan vi vuxna bete oss väldigt konstigt åt just då för att få barnet gillande. När jag nu tänker på alla mina möten med dessa små barn är att de inte egentligen dömmer en. De bara tittar på mig och försöker lista ut vem jag är. Jag ler ju natuligvis emot dom. Ibland får jag ett leende tillbaka andra gånger så vänder sig barnet om och gnuggar sitt ansikte emot sin förälders trygga kropp och tittar ännu en gång på mig. Oftast får jag ett blygt leende tillbaka. Jag är okej men inte så okej att barnet vill hoppa upp i famnen på mig direkt. Det är verkligen helt okej. Någonstans på vägen så börjar vi vuxna lära våra barn vad som är farligt och inte och vem man ska lite på och inte. Det är som att barnen lär om och lär sig att börja dömma människor. De lär sig dömma människor och det är inte alltid av ondo. För det finns ju hemska människor men det jag vill ha sagt är att vi människor har ett för stort svart eller vit tänkande.  Idag hör jag människor säga att vi ska kasta en 15 åriga pojke, som viftat med en kniv,  i en betongbunker och kasta bort nyckeln. Jag tror att allt hänger ihop. Vår rädsla, vår oförmåga till att förstå och visa sympati till andra människor är ett handikapp för oss själva. Vi borde inte behöva bli gamla för att inse det.

Kärlek är ingen lek

Kärlek är ingen lek. Kärlek är svårt, härligt ibland och andra gånger riktigt bedrövligt. Jag kan inte säga att jag förstår mig på den. Jag vet dock att kärleken inte är blind utan den är något annat. Ibland så fattar jag inte vad vi människor ska med det till. Vi är precis lika rädda för kärlek som vårt enorma behov av det. Stundtals kräver vi faktiskt kärlek  för att inte gå under. Vi är idag inte särskillt bra på att ge och ta emot kärlek. Ofta är den vilkorad, fastkörd och undangömd pga. rädsla och bristande självinsikt. Ibland tror jag att kärleken mellan oss människor håller på att dö ut. Samtidigt så tror jag fortfarande i mitt enfald att kärleken kan vara svaret på livets gåta. Jag är inte helt på det klara om varför jag tror det. Kanske är det just att kärlek inte är någon lek utan svår, härlig ibland, bedrövlig ibland och samtidigt fantastisk och ett behov vi alla har. Kärlek är så mycket mer än vad som gå att förklara på ett par rader. Kärlek är det oförklariga som fortfarande har potentiallen att vara motgiftet mot allt det där vi omedveteten stoppat i oss, som förgiftar våra själar.
Så ta och stoppa i dig en stor portion kärlek innan du somnar ikväll. Det är du värd, om inte annat för att inte bli förgiftat och hålla dig förnuftig ute i den där världen som kallas stor.

Gerillagubbe som är mer än en harhjärtad poet

Termometern står på 13 minus. Det är vackert ute. Jag lovar att jag ska ta på mig ordentligt med kläder och gå ut för att känna lungorna, i panik ,dra ihop sig för att sen acklimatisera sig. Jag ser redan nu fram emot det. Innan jag gör det sitter jag som alltid med en kopp te framför datorn och söndagsläser tidningarna på nätet. Som vanligt inte så mycket roligt att läsa. Krig och elände är det som toppar nyheterna. Jag orkar inte kommentera det mer än att jag tycker det är fördjävligt. Jag undrar varför FNs säkerhetsråd inte kan komma överens om något lämpligt uttalande. Hur svårt ska det vara att säga: ”Sluta!”? Nä jag måste anstränga mig för att hitta det roliga. Samtidigt som jag läser lyssnar jag om och om igen på Mychael Dannas introlåt till den fantastiska filmen ”Little Miss Sunshine”. Låten heter ”the Winner is”.  Idag måste jag säga att the winner is: Marcus Birro. Kanske föga förvånade med tanke på mina tidigare hyllningar till honom. Men artikeln på Svd hemsida fyller mig med värme och glädje. Marcus säger själv i intervjun att  han vill vara ”mer än en harhjärtad, svårmodig poet”. Självklart så är Marcus Birro mer än så. Han är mer än en gerillagubbe också. För mig är han hoppet, den stora motkraften i den tvärmörka tunneln vi människor verkar satsa på att trycka in oss i.

Jag önskar med hela mitt hjärta att Marcus och Jonna får sitt efterlängtade barn.  Det är dom värda!

Kärlek, värme, glädje och bajs

Hans magiska ögon stirrar på mig. Han har precis vaknat. Han sträcker på sig. Tittar på mig igen. Gäspar. sprattlar lite grann med sina knubbiga armar och ben som  att han försöker göra en kontroll över att allt fungerar som det ska. Han tar ut sin napp ur munnen och börjar storögt titta på den blå nappen med en elefant på. Han förflyttar nappen mellan händerna en stund. Det är som att han försöker komma på hur han ska vända den för att den ska komma rätt i munnen igen. Han försöker stoppa in nappen igen. Det går inte. Den hamnar fel och en viss frustration börjar infinna sig. Han släpper nappen. Jag har fortfarande inte sagt något till honom. Jag ler och säger hej. Tillbaka får jag en strålande leende och en kropp som visar på total glädje. Jag gnuggar min näsa emot hans. Han skrattar. Jag skrattar. Han blir exalterad och värjer bort ansiktet och börjar sprattla med än mer frenesi. Han tar tag i sin fot och gör stora ansträngningar för att få in den i munnen. Det ser svårt ut. Av ansträngningen kommer det några rejäla fisar. Vid närmare eftertanke så luktar det inte bara fis. En snabb koll visar på det jag befarade.

I fem månader har den här pojken funnits i mitt liv. Varje dag upptäcker jag något nytt hos honom. Är det inte att bajset har blivit grönt så är det hans fascinerande förmåga till kunna skrika höga ljusa toner, eller hans nya sätt att rulla runt  till rygglägen när han ligger på mage.

Min kärlek till honom är ovillkorlig. Han kommer alltid vara välkommen hem till mig. Vad som än händer så kommer jag att finnas där för honom. Naturligvis kommer jag inte att acceptera att han gör vad som helst men jag kommer att finnas där för honom oavsett vad. Han ska kunna vara sig själv med sin familj. Inte den vi vill att han ska vara utan den han är.
Jag önskar jag hade en tidsmaskin som kunde ta mig framåt så att jag kunde se om jag lyckas stå vid mitt ord. Jag är väldigt nyfiken på vad som komma skall.

Starten på det nya året!

Det nya året kunde ha börjat bättre. Sitter uppe efter att försökt jaga iväg några ungar som försökte ta sig in i porten för att hälsa på deras kompis. De hänvisade till någon som inte fanns i vår trappuppgång. Jag vet för jag har koll och vi är dessutom inte så många i trappen. När jag var ute för att säga till dom så blev det lite otrygg stämning och nu sitter jag här och kan inte sova. För stressad och adrenalinstint. Jag kan dessutom inte låta bli att gå igång på så många saker. Jag blev lite rädd. Det ska jag erkänna. Det kändes inte tryggt för fem öre. Men det gick vägen och ungdomarna gick från trappuppgången efter att de hade blivit insläppta av någon vuxen jävla jeppe som jag måste ta ett snacka med.
Det som jag nu tänker på är att det kändes verkligen som jag träffat övergivna ungdomar. Alla 8 hade nog med sitt och för säkert en jävligt ojämn kamp emot vuxenvärlden och ber den därför att fara åt helvete. Det var fan synd om de stackarna. De är nästan handikappade på ett sätt. I och för sig i påverkan av alkohol men ändå det märkdes så tydligt. Särskilt när en av ungarna skjuter iväg en lite raket mot en annan tjej som stannat för att försöka hjälpa. Det blev så tydligt för mig, när jag ser honom skjuta iväg sin raket, att hans beteende inte är mycket mer än ett sätt för honom att hävda sig emot någon som verbalt är så mycket bättre än honom. Han värjer sig genom att försöka avfyra en liten raket emot henne. Det händer inget. Men det som ligger i verbalt överläge blir rädd och försvinner. Kvar blev jag med dessa vilsna fulla tonåringar utrustade med små tjutande raketer, hjärtskärande hat mot vuxna och alkohol i kroppen. Det var inte så kul. Ändå så hade de en förvånansvärd stor respekt för mig. Jag pratade hela tiden lugnt med dom. Jag ville att de skulle gå ut för att de hade missköt sig och att det inte fanns någon kille som hette som de sa. Det gick bra men de slog mig hur otroligt många människor som gick förbi, som tittade, som var rädda. Jag kan inte fatta varför inge mer än jag gick i trappan upp och ner och körde ut dessa ungar. Klart jag funderar på var föräldrarna gör. Det nya året hade ju ändå pågått i två timmar och vad funderar inte en förälder på när sina 13-16 åriga tjejer och killar inte har kommit hem? Det sorgliga är att de vuxna antagligen gett upp på sina barn. Med största sannolikhet handlar det inte om brist på kärlek utan det handlar om brist på förmågan, ork och mod. Det värsta är att dessa barn känner antagligen att dessa vuxna inte bryr sig. Om det är sant eller inte vet jag inte. Jag vet bara att det såg ut som om att tonårsddrumlarna på ett konstigt sätt faktiskt njöt av att någon satte stopp och såg till att de gick hem eller iaf inte häckade på ett ställe de inte fick vara på.

Annars så har det varit en viktig dag, en bra kväll, ett värdigt avslut på det gångna året. Vi, familjen, lämnar det gångna året bakom oss. Två blev tre och det har inte gått smärtfritt men det är idag underbart. Vi börjar så sakteligen lära oss. De vuxna i familjen har inte alltid skött sig som de ska, eller för den delen orkat hantera omställningen. Det fina med nytt år är att det skapar möjligheter att lämna det som ska lämnas bakom sig. Det är okej att ta nya tag att hitta nya stigar att gå på. För vår del kommer 2009 att bli ett fantastiskt år. Det tänker vi se till att det blir.
Nu ska jag nog kunna sova.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: