Månad: augusti 2008

Att dela med sig av livet

Det är med skräck jag börjar läsa Marcus blogg idag. Efter att själv fått ett barn så får jag lite lättare att förstå den hemska känslan Marcus och hans sambo har när de efter två missfall måste åka upp till sjukhuset för att de misstänker att något är fel. Jag var själv livrädd under hela graviditeten men vi hade aldrig några komplikationer. Det är sällan jag blir så medrykt i någons liv som går att se eller läsa om som jag blir när jag läser om Marcus liv. I deras heroiska kamp för att skaffa barn så lyckas Marcus berättelser få min totala uppmärksamhet. När de för tredje gången utsätter sig för en känslomässig berg o dal bana så kan jag ibland tycka att det är på gränsen till dumdristigt att utsätta själen för dessa påfrestningar.

Marcus delar med sig av detta på ett otroligt bra sätt och jag fylls av en känsla att jag vill fixa och ordna så att Marcus och hans sambo ska ha det bra och att det ska gå bra för dem. Jag anser att de är värda att få ett barn. Jag förbluffas över detta. Jag blir förvånad över mina känslor till en man jag inte känner men också utav att känslan att det är äkta.
Antagligen blir jag mer berörd av detta än mycket annat som går att läsa på nätet och i tidningar för att Marcus står milslångt ifrån något glåmigt önskemål om att bli känd. Jag känner inte Marcus men på något sätt tycker jag att Marcus lyckas med något fantastiskt. Han blandar sin strävan att tjäna pengar på sitt skrivande med att lämna ut sitt privatliv. Det blir aldrig något i stil med ”Big brother” utan det hela verkar vara mer genuint och äkta. Det verkar som att det är en sorts terapi för honom samtidigt som det aldrig blir för pretentiöst och intimt. Marcus hade inte kommit så långt om han inte hade haft dessa öppna kanaler han använder sig av. Det går inte att komma ifrån att det inte bara gynnar honom personlig att folk tar till sig honom och bryr sig om honom det gynnar också hans karriär.
Det glädjer mig för det visar att det går att stå för sin åsikt, vara mänsklig, visa respekt, bry sig om andra människor som far illa, ha starka åsikter om saker och ting och föra in lite själ i fotbollskanalerna samtidigt som man tjänar pengar och inte bli en mediahora. Marcus bevisar att det går och att många människor suktar efter det.

Ju mer jag tänker på det så blir Marcus något av ett framtidshopp för det han står för är just medmänsklighet på ett okej sätt. Marcus delar med sig av sitt liv på sätt som tilltalar mig. Han ber inte om ursäkt för något och vill gärna ha kända som okända människors uppskattning och tröst via sin blogg. Han är inte ovanlig på något sätt men har kommit lite längre och får medial uppskattning på ett sätt som många inte har lyckats med. Hans texter skär igenom många stressiga kärlekstörstande själar och gör därmed nytta. Kommer alla tycka om honom? Nä absolut inte och det är helt okej. Jag tror att det t.om. är okej för Marcus.

Jag önskar med hela min själ att Marcus och hans sambo får sitt efterlängtade barn och att Marcus fortsätter sätta sitt unika fotavtryck i svenska själar och delar med sig av livets framgångar och motgångar. Det där barnet behöver verkligen vara kvar där i magen en lång tid till för att sen möta världen hand i hand med en fantastiska pappa och mamma.

Tiden räcker inte till

Det är mycket jag vill göra men tiden räcker inte till.
Det är en sliten klyscha som vägrar släppa sin sanningshalt.
Att vara förälder tar enormt på krafterna. Det är en uppsjö av konstiga och underbara saker som händer hela tiden och hade jag tid skulle jag skriva om det. Men jag har inte det. Så nu sitter jag alldeles för sent in på natten och skriver för att jag har dåligt samvete för att jag inte skriver på känslan.se. Enda anledningen till att jag har tid är att jag blivit dålig med astman och andingsproblemen tillsammans med medicinen som får hjärtat att gallopera gör att jag inte kan sova. Jag går ibland och tittar till min son. Det är fantastiskt. Det har för mig varit ganska svårt att att fatta att jag är farsa. Det går liksom inte in. Dom gångerna när det verkligen blir sanning ända in i själen är när jag ibland kommer på mig själva vara helt uppslukad av själva processen att bära och få min son att somna. Jag gör det med ett leende på läpparna. Jag tittar på honom och blir översvallande lycklig och går oftast då förbi en spegel och ser oss. När dessa stunder infinner sig så försöker jag passa på att njuta av ögonblicket och insikten och glädjen över att vara pappa.

Jag har märkt att jag på senare tid fått svårt att beskriva starka känslor. Jag kan bara säga att kärleken till den där 6 kg stora och gulliga lilla skrikmonstret är större än något jag tidigare upplevt.

Kom igen nu!

Jag kan inte annat än att bli förbannad och samtidigt lite ledsen när jag läser rubriken ”Vanligare med sömnmedel till barn” på DNs hemsida.
Artiklen avslutas med ett citat från Torbjörn Åkerstedt sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet. ” Vi vet som sagt inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.
Snälla kom igen nu! Torbjörns vetskap är ett fullgott argument. Vi ska inte stoppa i kemikalier i barn om det inte finns väldigt speciella anledningar. Det är okej att ha svårt att sova. Det är okej att vara ledsen som barn. Vad de behöver är en vuxen som sätter sig med barnet och pratar, kramar och lyssnar. Varje natt, varje gång de behöver det. I artikeln står det t.om. ges till barn under 1 år. Jag hoppas innerligt att det inte är vanligare än en unge i hela Sverige. Det spelar ingen roll. Det borde vara förbjudet att stoppa i barn sömn/ångesdämpande mediciner. Det vi säger till dom som får mediciner är att de inte har rätt må dåligt. Att det inte är okej att må dåligt. Vi säger att det finns saker som man inte behöver ta tag i här i livet. Kanske det värsta av allt är att vi säger till barnet att vi inte bryr oss, att vi inte tror på barnet, för det finns ett piller för det här som du inte klarar av att hantera. Det är definitivt inte rätt signaler till våra älskade barn. Min lilla son är tre veckor gammal. Han är underbar. Han vägrar somna utan kroppskontakt. Det kan faktiskt vara jobbigt att behöva gå med honom. Varken jag eller mamman till mitt barn får stå till utan måste gå med honom för att han ska somna. När kl är 04:00 på natten och han vaknat för tredje gången så är man inte så glad. Det är jobbigt och det ingår. Det är inget fel på honom men ni ska vet att jag har varit orolig och nervös. Det hade säkert varit himla bra om vi kunnat stoppa i honom lite sömnmedicin så att hon sov ordenligt när ska sova. Det hade iofs antagligen tagit livet av honom nu när han är så liten. Jag skulle aldrig göra det senare heller.

Kom igen nu! Tänk! Detta måste få ett stop. Barn som har det svårt måste få hjälp. Det råder ingen tvekan om det. Hjälp i form av mänsklig värme och tröst kostar egentligen inget men om den ska vara professionell så kostar det. Jag tänker dock på föräldrautbildning och mera diskussioner om mänskliga relationer. Om det svåra att vara människa idag. För det verkar ju helt uppenbart vara ganska svårt.
Det finns saker du och jag kan göra! Kanske är det dags att vi börjar göra något.

Skriv oftare!

Nu tänker jag göra ett seriöst försök att skriva oftare.
Jag vill ju skriva och kanske behöver det inte alltid vara så fruktansvärt pretentiöst.
jag gör ett försök från och med nu och det gäller att se till att skriva något.
Om jag räknar min lista över hur många opubliserade texter jag har så är dom 42 st. Vissa har inte mycke mer än några rader andra är alldeles för långa och krångliga. Jag tänker se det här som ett lärotillfälle att försöka lära mig skriva bättre. Har jag tur så kanske det dyker upp någon som vill skriva tillbaka. Vem vet?
Jag gör det här för mig själv och kanske finns det någon som tycker som jag kanske finns det någon som inte alls håller med men är villig att diskutera.
Det skulle vara så himla skoj.

Så….
Nu börjar jag!

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: