Månad: mars 2008

Gräsrotshjältar

Det finns anledning att hylla Helen Steel och Dave Morris som gett ut boken McÄrekränkning: Gör-det-själv Rättvisa. Utan att ha läst den själv så tycker jag att alla ska köpa den för att läsa den och för att stötta Steel och Morris. Det var två helt vanliga människor med ovanligt stark civilkurage, mod och ork. Från mitten av 80-talet har Steel och Morris drivit en kamp emot Mcdonalds som hade och har väl fortfarande en hel del tveksamma sätt att marknadsföra sig och sköta sina affärer för gå i vinst. Frågan avgjordes 2005 i EU-domstol till Steel och Morris favör. Enligt ETC så Fastslog EU-domstolen att: ” ‘de brittiska lagarna hade brustit i att försvara allmänhetens rätt att kritisera storföretag vilkas affärer kan påverka människors liv, hälsa och miljö’. Vidare beslutade domstolen att rättegången var ett brott mot artikel 6 – rätten till en rättvis rättegång – och mot artikel 10 – rätten till yttrandefrihet.”

Själv såg jag en dokumentär om dem på någon av mina 20 kanaler för något halvår sedan. Det var inte förrän jag läste ETC artikel om dem som jag kom att tänka på dom igen. Steel och Morris är verkligen hjältar värda att hylla. Dom stod emot multinationella McDonalds och fick rätt. De är ett levande bevis att varje människa kan göra skillnad i denna värld som kallas stor. Steel och Morris är en stor inspiration.

Det går att se dokumentärfilmer om dem på nätet Den jag hittade som jag tyckte var bra var den från google video Se den!

Soldater från USA berättar vad som hänt i kriget

Innerst inne har jag vetat det hela tiden. Men att få höra soldaterna berätta deras historia är så fruktansvärt tragiskt. Jag blir chockad, ledsen och på något sätt blir jag uppgiven. Jag kan inte annat än be alla att gå in på deras sida och titta på video filmerna http://ivaw.org/wintersoldier

Frågan kvarstår hur vi i Sverige kan stödja  och vara beroende av sådant land utan att ifrågasätta vad de håller på med. Politik såklart. Rädsla såklart. För vad händer om man står upp emot USA? Jag vet inte? Men jag vill ta reda på det.

Att skriva och att värna om de svaga

Jag gillar Marcus Birro.  Han har en förmåga att uttrycka sig som är få förunnat. Själv har jag ingen som helst koll på hur jag ska använda mig av skrivreglerna jag en gång för länge sedan försökte lära mig. Jag bara skriver. Har jag tur så förstår en och en annan. Besökstatestiken är inte på något sätt särskilt betungande på känslan.se och det är okej. Men att jag inte ens får någon som ber mig hålla käften är trots allt ganska konstigt. Jag trodde att jag skulle kunna få en och en annan utskällning åtminstånde. Nu verkar det som om att jag inte ens finns och det är ju naturligtvis trist. Tur det bara gäller internet.

Känslan.se uppkom utifrån ett behov att vilja läsa och skriva om allt det där svåra och underbara i livet som vi tenderar att inte prata om. Kanske försöker vi i sköna metaforer och i svåråtkomliga texter att prata om det men aldrig på ett enkelt och rakt sätt. Kanske är jag naiv men det är jag beredd att stå för. Jag tror det går att prata om det svåra på ett enklare sätt men det spelar ingen roll för det viktigate kommer alltid att vara att vi måste prata om det. Pratar vi inte så finns vi knappt och tiden för att diskutera och revoltera om så behövs finns knappt. Det behöver vi ändra på tycker jag.

Flera orsaker till uppkomsten av Känslan.se var bl.a. att det var ett försök skapa lite insikt, hopp och lite sköna diskussioner. Det har inte hänt. Antagligen är jag orsaken till det. Det finns många saker jag skulle kunna ha gjort bättre. Jag tror dock fortfarande på ideén och jag är beredd att starta en rörelse runt omkring detta. Men jag kan inte göra det ensam.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att ingen är ensam om att vara ensam och ingen kan kräva perfektion innan perfektion har uppnåts av en själv. Så ni kan vara helt lugna jag är långt ifrån perfekt så ni är välkomna in.

Jag tror också att vi behöver bli lite mer medmänskliga. Jag tänker citera Marcus Birro som en avslutning på den tanken.
Marcus skriver: ”Allt är en fråga om perspektiv. Också svaghet och utanförskap. Vem står utanför och tittar in? Vem ser och vem blir sedd på? Ett enda fingerknäpp och du är en av dem du vägrar se åt. Det är därför vi behöver varandra. Det är därför vi måste värna om de som är svagast i den här världen. Ingenting skiljer någon åt, från någonting. Vi har låga trösklar. Det krävs inte mycket för att vi ska svämmas över.” (Jag uppmuntrar dig att läsa hela texten och allt annat för den del också).

Det är viktigt att bry sig och jag ska försöka bevisa det. Men räkna inte med att det kommer att komma till dig snabbt.

USA följer inte barnkonventionen

Såg idag ett program om livstidsdömda ungdomar i USA på tv4 fakta. Det var en skakande dokumentär om över 2000 ungdomar som sitter i fängelse på livstid. I resten av världen sitter det 12 st. Skillnaden är så fruktansvärd stor att jag inte kan göra något annat än att garva men jag sätter skrattet i halsen och bli fruktansvärt förbannad. Dokumentären berättade om 6 st fd ungdomar var så unga som 15-16 år när de blev dömda. Bland förövarna fanns det misshandlade och sexuellt utnyttjade killar som löst sitt problem på ett fruktansvärt sätt och som väckt alla ”ett öga för ett öga, en tand för en tand”- människor i USA. Det fanns andra unga människor som blivit livstidsdömda på medhjälp till mord och allt det gjort enligt deras version varit på fel plats på fel tidpunkt och gjort felaktiga beslut. De påstod att de inte ville eller hade för avsikt att vara medhjälpare. Observera att de beviseligen inte mördat någon utan ”bara” hjälpt till med saker och ting efteråt eller sett något. Ändå blev de livstidsdömda.

USA har så otroligt mycket problem med vapen och brottslighet bland ungdomar, och vuxna för den delen så det är knappt överblickbart. Jag funderar på vad det är som gör att vi inte klassar det som ett U-land och tingar dem att följa FNs regler. Är det verkligen sunt att USA är det land som kontrollerar hur vår ekonomi ser ut och är ett land som många än idag ser upp till och vill på något sätt efterlikna? Det är ett land som har störst antal mord med skjutvapen i hela världen. Det är land som har flest ungdomar på livstids fängelse i hela världen och som för ett krig i Irak där hälften av amerikanska befolkningen inte ens kan peka ut vart Irak ligger. Jag ska inte ens ta upp hur deras sociala välfärd ser ut och inte heller ska jag prata om sjukförsäkringen som verkar råda i USA. Inte heller ska jag prata om deras stora antal skolskjutningar som förekommer i detta land. Jag ska inte börja prata om det lilla antalet människor som äger mer än 60% av landets BNP. Jag ska inte heller ta upp den utredningen som gjordes runt den 11 september, ni vet de där två tornen som föll ihop efter två stora flygplan flygit in i dem. Inte heller ska jag prata om fånghanteringen på den där mysiska Guantanamobasen i närheten av Cuba. Jag ska inte göra det för det skulle bara bli så himla tråkigt deprimerande att ingen skulle vilja läsa mer och än mindre ta det på allvar.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför FN går med på vad de gör och jag kan inte förstå varför vi inte bojkottar allt som kommer från det där landet tills de börjar göra rätt för sig. Det går inte att ta det på allvar för om det finns en gnutta sanningen i allt som sägs så finns det inte längre något att se upp till och inte heller finns det något hedersvärt att köpa något som kommer från det där landet. Vi sitter tysta och tittar på och det som faktiskt skrämmer mig mest är jag ser ingen tendens till att Sveriges välfärdspolitik skulle gå åt något annat håll än som USA. Det finns tvärtom otroligt mycket som talar för att vi är påväg emot samma hål. Vi har segretion, vi har ungdomar som har tappa hoppet, som blir misshandlade, som blir sexuellt utnyttjade och jag kan redan nu läsa insändare i lokala tidningar som skriker ut sitt vrede över ”skitungar” som inte sköter sig och att de borde låsas in och aldrig släppas ut igen. Jag kan redan nu läsa om hur det ska tas hårdare tag emot folk som inte sköter sig. Vare sig det är försäkringskassan eller om det är polisarbete så finns den bissara tanken om att det krävs hårdare tag, hårdare straff. Det är precis så det började i USA också. Hårdare tag emot dom som inte anstränger sig och inte sköter sig. USA är inte möjligheternas land det är landet med mycket hopp och lite medmänsklighet.

Det finns en stor chans att segregation och misär kommer att drabba oss alla indirekt eller direkt. Drabbas du inte själv och blir t.ex. rånad eller liknande så kan du få svårt att komma in på akuten för att det finns så många människor som är hotfulla på just akuten att du inte kommer in om det inte finns en securitasvakt där. Tyvärr så är det inte förrän vi drabbas direkt som vi alla får panik och skriker ”Gör något” men då kan det vara försent. Vi måste börja öppna våra ögon och se hur vi ska göra något åt situationen och då menar jag inte hur vi ska kunna skaffa större lås och  bättre sjukvård åt oss som kan betala. Det skulle vara att fly från problemet. Fly gör alla rädda människor som inget vet och egentligen inte vill veta. Att fly är ett strutsbeteende, och vi vet ju alla hur det går för strutsen när han gör det. Allt som behövs är medmänskligt sunt förnuft med insikten att vill jag inte drabbas av misär så kommer det att kosta mig något. Engagemang, pengar, medmänsklighet, förståelse och en vilja göra sig av strutsbeteendet.

Kärleksförklaring

Det finns ett enormt utbud av olika kärleksförklarande dikter. Många, absolut inte alla, går ut på att någon går sönder om denne inte får vara med sin älskade. Det slog mig idag att vi alla på något sätt vill bli älskade och vara så infernaliskt behövda att folk i vår närhet fysiskt går sönder om vi skulle försvinna. Vi vill känna oss behövda. Så när jag försöker förklara för min käresta att jag faktiskt skulle klara mig utan dennes närvaro så blir det ju självklart helt fel. Jag kan inte med ord förklara hur ont det skulle göra om jag blev lämnad av min käresta. Det skulle inte på något sätt vara en lätt match och jag skulle antagligen ligga i fosterställning alldeles för länge men jag skulle förr eller senare resa på mig och försöka leva mitt liv igen.
Att definiera kärlek är ingen resa som man ska ge sig in på det är jag väl medveten om och jag tror iofs att det inte är någon som läser det här iaf så jag tänker vara modig nog och ge mig på att stå för en definition av det odefinierbara. Anledningen till detta tilltag är att jag egentligen skulle vilja diskutera vad kärlek egentligen handlar om, vad det är och inte är. Tänk om någon skulle få för sig att skriva ner sitt vackra försök till att hitta definitionen på det odefinierbara. Det skulle ju också kunna vara så att det inte ska diskuteras men då är jag intresserad av varför det inte ska diskuteras.

Men nu till min definition. Det är Leo Buscaglia som antingen citerar någon eller har han kommit på det själv jag kommer inte ihåg och vill egentligen inte leta upp citatet från hans bok ”leva älska lära” för det är egentligen hur jag kommer ihåg den som är viktigt och det är såhär:

Kärlek kanske är det som uppstår när jag försiktigt följer, ömsom leder, dig tillbaka till dig själv.
Inte till den jag vill att du ska vara utan till den du faktiskt är

Där har du den. Inga svulstiga tårdrypande försök att beskriva det obeskrivbara utan ganska konkret. Jag ska avstå frestelsen att skriva om hur jag uppfattar själva citatet i sig men jag vill säga att jag tror på den här definitionen. Kanske så är den ganska tråkig men inte på något sätt gör den kärleken mindre magisk eller mindre svår att hantera.
När jag tänker på det så har ovanstående citat hjälpt mig på min resa.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: