15 min – Alla risker är möjligheter

Postat av
Svara

Det är inte med lite vånda jag påbörjar ett projekt som endast är till för mig själv så att jag kan släppa på min skrivkramp. 15 min är det jag har på mig att skriva en text om något som berör mig. Det handlar om att skriva något under kort tid och sen bara skicka iväg det och jobba på rädslan som uppstår när det känns ofärdigt.
Det är helt enkelt för att jag ska få igång mitt skrivande. Vill du pröva? Kontakta gärna mig så ska du få en inloggning. kanslan@gmail.com.

Frida skrev ”Jag kan vara stark om jag tillåts vara svag” som någon slags livsinsikt. Jag kan inte annat ge mig hän till denna enkla och självklara sak för när jag läste det så drog jag efter andan och blev lite yr. Det stämmer så väl in på mig och jag tror att det även stämmer in på andra människor. Vi måste tillåtas vara svaga för att kunna vara riktigt starka. Vi bär alla på svagheter och det gäller att hålla dom högt för det är en del av oss. Håller vi våra misslyckanden, misstag och tillkortakommanden högt blir det lättare för dina närmaste att visa sina egna. Då kan ni titta på dem och skratta åt dem vara i dem och putsa lite på dem. Räkna inte med att ni kommer att bli av med något av det. Kanske kommer ni kunna hitta kompensationsmetoder men perfekta blir ni aldrig och därför kan ni inte heller kräva det av andra.

För mig en befrielse och det tror jag det är för andra också. Se bara på alla par som strävar efter någon slags perfektion. Någon slag lyckonirvana som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Vi måste tillåta oss själva att vara rädda för livet och bejaka det inom oss.

Alla risker är möjligheter.

Ta en styrketår

Postat av
2

Hej vad det stormar! Den gångna veckan skulle kunna mätas i katastrofer och förluster. Jag inledde veckan med att fortsätta flytta/separera, spetsade det med en bilolycka i onsdags. Tillvaron kryddades med att en familjemedlem avled i förrgår. Veckan avrundades sedan med att jag hittade barnens pappa blek och kraftigt blödande efter en fallolycka. Sedan brast jag. Och jag valde att dela den brustenheten genast.

Klart att jag är/har varit ledsen, rädd och trött. För en vecka sedan sade jag högt till höger och vänster att ”jag tror att det värsta har varit”. Det hade ju knappt börjat!

Å vad jag har lärt mig mycket den här veckan! Om vänskap och värme. Om mod och styrka. Om japanska bilars bränsleförbrukning, rollspel i transaktionsanalys och det juridiska förfarandet vid bodelning. Om vilka som är mina bästa vänner. Om längtan och saknad. Jag har velat skolka från en del av de där lektionerna, men det var inte ett valbart alternativ…

Jag har däremot valt att prata med människor som inte försöker släta över min livsvärk med klyschor som ”bilar finns det gott om” eller ”det man inte dör av, det härdar”… Människor som inte stressas av mina tårar och känner ett behov att fixa mig. Jag behöver inte fixas! Jag klarar att ha ont om jag får slippa att ha det ensam! Jag behöver bara en sorts själslig barnmorska som påminner mig om att andas och vila mellan värkarna, och som sedan konstaterar att ”alla är ute, ingen har blivit kvar”.

Den gångna veckan skulle också kunna mätas i leenden, telefonminuter, små viktiga vardagsframgångar och långa kramar.

Söndag kväll överraskade jag mig själv med en helt ny livsinsikt: ”Jag kan vara stark om jag tillåts att vara svag”. Det sammanfattar allt!

Förresten tror jag att det värsta har varit. ;)

En nära-livet-upplevelse

Postat av
Svara

Onsdag eftermiddag den här veckan sätter jag mig som vanligt i bilen efter jobbet (som jag älskar) för att hämta barnen (som jag älskar mer). Jag kör längs E4 i 110km/h när plötsligt ingenting längre är som vanligt.

Pang – jag får punktering på vänster framdäck och dras rakt in i vajerräcket. Skriiiiik – det där metalliska ljudet (som jag hatar) och bitarna som flyger… Jag studsar tillbaka till hjulspåret. Bilen wobblar vilt men jag lyckas hålla den på körbanan under de långa sekunderna av kontrollförlust (som jag hatar mer) som går innan jag kan svänga in på en p-ficka och stanna.

En granne svänger in på samma p-ficka, skärrad även hon. Jag får skjuts till dagis. Kliver in där och upptäcker att jag har värsta pulshöjningen. Hämtar mina tjejer och skjutsas hem. Skickar ett upprört sms till en vän, blir uppringd. Pratar av mig. Uppskattar!

På kvällen kommer allt ikapp. Alla ”tänk om..?”-tankar. Jag är trött, jättetrött. Bilen bärgas bort. På ett sätt känner jag mig arg, nästan kränkt. Hallå livet! Jag kunde lätt ha dött! Och det har jag inte alls tid eller lust med. Jag har mål att nå, drömmar att uppfylla.

Jag vill följa mina barns framsteg och motgångar! Jag har böcker att läsa, sånger att sjunga, filmer att se. Kramar att dela, resor att göra, utmaningar att knäcka. Nu när jag påminns om hur skört det är att tro sig veta hur det går… blir jag mer rädd om allt jag har.

Medan min bil nu verkar få sluta sina dagar som transportfordon och kanske övergår till en mer stillsam tillvaro som klädskåp eller dylikt… så känner jag mig mer som Gabriella i ”Såsom i himmelen” (som får mig att gråta):

Jag vill känna atr jag lever! Jag vill göra viktiga val utifrån Mod och Hopp. Jag vill tillåta mig att älskas och att älska tillbaka. Jag vill våga välja intensiv, ickegaranterad lycka trots risk för avsked (som får mig att gråta mer).

Lycka

Postat av
Svara

Lycka är kanske vår mest grundläggande inre drift men definitionen och vårt sätt att sträva efter det varierar kraftigt. Det som gör lycka så svårfångad är kanske inte bara att vi inte vet hur vi ska uppnå den, utan att vi har så svårt att hålla kvar den. Jag tror att vi, dvs. många av oss, har lätt för att nedslås av motgångar även i de allra lyckligaste stunderna i livet.
Varför?
Det finns inga enkla svar på den frågan men jag börjar så sakteligen tro att lyckan kommer om livet är fyllt av handling, mening och strid. Att jag i detta varande i livet hela tiden söker en seger utan krig genom att söka lycka, enbart för min egen skull.
Jag själv är en sådan person som behöver få vara ledsen ibland. Folk talar faktiskt om för mig att jag borde vara mindre pessimistisk men jag ser det som att jag bara försöker vara realistiskt. Den verkliga världen jag ser är inte rättvis och för det kan jag bli ledsen men inte på något sätt uppgiven eller hopplöst förvirrad i sorg och bitterhet. När livet är svårt för mig så är jag ledsen för det men inte på något sätt nedslagen, jag är bara ledsen. Det innebär alltså att jag är nästa dag kan vara fylld av kämpaglöd och iver att komma vidare i livet. Jag kan också gråta av lycka över en fantastiskt god äppelpaj och vara extremt lycklig när jag får leka med mina barn eller få lyssna när en fantastisk person och vän väljer att sjunga för mig över en knastrig mobiltelefon. Jag behöver dessa kontraster för att känna att jag lever, det tillhör mitt liv. Det jag är dålig på är att prata om den lyckliga känslan jag faktiskt också har. Det är för att den inte behöver bearbetas på samma sätt som min ledsamhet behöver.
Jag tänkte ändå att jag behöver ändra på det. För det finns en misstänksamhet mot lycka och ett konstigt antagande att förmår man fånga lycka så kommer det inte att vara, typ att man alltid får betala ett pris. Det kan inte vara sant. Mår man bra så förtjänar man att må bra och inge jantelag i världen kan ta bort den rätten.

Utgångspunkten måste vara att vi finner glädje i oss själva och den inre lyckan vi då känner blir en källa att ösa ur när vi kommer i kontakt med andra människor. Därför ska jag i fortsättningen även skriva och prata om saker när jag är lycklig.

Citat –

Postat av
Svara

Också ur det här ska du gå hel
Dina sår ska läka
stormen bedarra
smärtan avta
förr än du anar

Varsamt ska knutarna lösas upp
inte utan tårar
inte utan tillbakablickar
inte utan bultande hjärta
men av vilja till förändring

Vinden ska spela en melodi
som du för länge sedan glömt
och väcka liv
i det som en gång var Du

Solen ska omsluta dig
som en varm och vänlig famn
och viska i ditt öra
Också ur det här ska du gå hel

/ Okänd

Meningen med smärta

Postat av
Svara

Jag tror att man kan uthärda rätt allvarliga grader av smärta om man:

1) vet varför man har ont
2) vet ifall orsaken till smärtan är reellt livshotande eller ej
3) har självvalt en förmodat mindre smärta för att undkomma en större
4) har smärtfria stunder
5) tror att smärtan är tidsbegränsad, inte kronisk
6) har haft lika ont förr och erfarenhet av att ha klarat det
7) har förtroende för någon som delar med sig av att redan ha ”varit där”
8) tror att det värsta redan måste ha varit
9) känner att smärtan inte tycks progrediera
9) andas djupt och medvetet
10) är hudnära en Exceptionell (eller helvanlig) medmänniska

Jag minns en kvinna i min hemstad som fötts med för korta ben. Som vuxen valde hon att åtgärda det. Läkarna bröt hennes ben, drog isär benpiporna lite och lät brosket växa ihop. Det upprepades tills hon växt en dryg decimeter! Då kunde hon börja köra bil. Freedom!

Jag minns min mamma, som en gång sårade mig djupt och sedan bad om förlåtelse. Hon sade att ”ibland måste man bränna mark för att något nytt ska kunna växa”. Och som jag sved invärtes!

Smärta är på ett sätt värre innan, när den är väntad men inte börjat. När jag inte vet hur illa den blir. För när den väl brutit ut är den som en enfilig underjordstunnel! Det finns ingen återvändo. Då tar jag sikte på ljuspunkterna framför mig tills jag kommer igenom.

”Every endless night has a dawning day
Every darkest sky has a shining ray”…

Kramar

Postat av
Svara

Jag vaknade av att en liten pyjamasunge kramade fast sig på mig med både armar och ben. Hon tittade nöjt in i mina kisande ögon och sade ”Känner du nån som kramar dig eller?”

Jag log, strök undan några av hennes blonda hårslingor från mitt ansikte och svarade ”Jaa, det gör jag allt!”

Då säger hon ”Kramar är som säkerhetsbälten. De gör så att ingen faller.”

Nu kan jag inte släppa det kloka i det hon sade. Vilken fantastisk start på dagen – att bara vakna och inte låtas falla.

+—(”,)—+

Kärlek – a bold statement

Postat av
1

”Kärlek” är ett storord för mig. Men vad lägger jag in i det?

Ibland, när jag har haft anledning att fundera på vad jag vill ”bli”/jobba med, så har det varit lättare att komma på vad jag inte vill syssla med. Inte ens för pengar. Jag kan till exempel inte tänka mig att vara tandhygienist, grisbonde, farmaceut, politiker eller butiksbiträde. Däremot kan jag känna en uppriktig tacksamhet över att det finns andra som vill det – och som är beredda att lägga energi på att göra det bra! Kanske kan jag sammanfatta kärlek, som jag uppfattar kärlek, om jag börjar med vad det inte är?

Om man någonsin ska påstå sig känna kärlek till någon borde det betyda att man är beredd att lägga energi på att ”göra det bra”. Inte för att kärlek är en prestation. Eller kan den vara det i vissa lägen? En ansträngning. Ett viljebeslut. Nu tänker jag våga mig på en definition. Och om ett år från och med nu tänker jag återvända till mina egna ord och utvärdera ifall jag vill ompröva detta. Here goes:

Kärlek är inte att begränsa, trycka ner, förminska. Så då borde den betyda att frigöra, lyfta upp, hjälpa till växtkraft.

Kärlek är inte att köra över någon eller att vika ner sig. Så då måste den handla om kompromisser, respekt och hänsyn till mina och dina gränser.

Kärlek är inte synonymt med likgiltighet. Alltså måste den handla om att vara, handla, känna – kanske både glädje och sorg, ilska och rädsla.

Kärlek är en naturkraft. Den kan spränga gränser, korsa land och hav, riva murar, smälta hjärtfrost och översvämma inre söndermarker.

Kärlek är en medicin. Den är som godis, vitaminer och dunderhonung samtidigt.

Kärlek är en gåva. Den kan aldrig utkrävas. Den får inte tas för given. Den borde aldrig behöva förtjänas.

Kärlek är också en utmaning. För att vardagen kan förvandla något färgsprakande till något kostymgrått.

Kärlek är en förnyelsebar energikälla. Den alstrar kraft och värme som kan räcka till att värma ett helt hushåll!

Det här nya året skulle jag vilja inleda med att påstå att kärlek är tänkt att användas som ett verb. Teori ger kunskap men praktik ger färdighet. Så… Vi borde praktisera mera! Vi skulle kunna låta 2012 bli ett tokvarmt år att minnas. Det kan vi… nog. :-)