min inre Lennart

Posted on by
Reply

Jag har tre tecknade killar i mitt liv. Jag älskar dem på riktigt! De heter Lennart, Örjan och Valter. :)

- Lennart, en mycket rigid och tvångsmässig liten mus. I boken ”Lennarts listor” får han en ny granne. Lennart skulle gärna ha velat säga hej till grannen redan första gången de träffades, men det stod inte på dagens lista över Att-Göra-saker. Han missar så mycket innan han lär sig att äventyr kan vara bra! Listor, förutsägbarhet och struktur är lite skönt för mig… ibland. Jag gillar verkligen också spontanitet, överraskningar och milt kaos… för att livet delvis handlar om det! Lennart är underbart söt i all sin lilla eländighet och han påminner mig om att släppa kontrollen.

- Örjan, den höjdrädde örnen. Örjan är född till att vara örn men är rädd för att flyga. Så han tillbringar en stor del av sitt liv på marken, som en höna. Tills någon hjälper honom att bli den han är tänkt att vara genom att exponera honom varsamt för rädslan. Det är en fantastiskt fin liten berättelse om mod och självutveckling. Jag kan känna mig sådär rädd inför stora utmaningar. Men jag har prövat mina örnvingar och känt deras bärkraft också. Därför vågar jag kasta mig ut igen. Örjan påminner mig om att jag kan välja att inte leva mitt liv som en höna.

- Vresige Valter. En grinig björn som övriga djur i skogen aktar sig för. Jag älskar Valter för att han liknar så många män jag mött i tjänsten. De är otrevliga som rackarn och… otroligt ensamma. Att sakta men säkert vinna deras förtroende och få se det börja glimma vänligt i de där tidigare tomma ögonen är det absolut finaste jag kan tänka mig att ha betalt för att få göra. De där leendena och kramarna blir till små pärlor i en skatt av minnen. Valter påminner mig om citatet ”No act of kindness, no matter how small, is ever wasted” och om att många hårda hjärtan har chans att mjukna igen. Eller, som Michael Bolton skulle ha sagt, ”Nothing heals a broken heart like time, love and tenderness”…

I höstas mötte jag en person. För 10 år sedan var vi plit och intagen med varandra. Han var kall och hård och ensam då. Han är varm och mjuk och del av en gemenskap nu. Nu är han plötsligt min granne och vän, drogfri och brinnande för en god sak. Mina barn älskar honom så mycket så att de gjorde julklappar till honom på dagis ”för att han inte skulle bli utan”. Jag tänker låta Lennart, Örjan och Valter hjälpa mig att lära dem de här 3 viktiga sakerna:

1) Släpp kontrollen
2) Våga växa
3) Värme kan smälta is

Pröva något nytt

Posted on by
1

Lättare sagt än gjort, men… Jag gillar själva idén. :)

Idag är jag arg för att jag blivit fråntagen en arbetsuppgift som jag brann för. Det fanns åsikter i teamet om att jag eventuellt saknade formell behörighet. När jag bemötte det så sakligt jag kunde ändrades argumentet istället till att jag möjligen har fel kön för uppgiften. Därmed gick uppgiften till min enda kollega med snopp. Och han har sagt att han egentligen inte vill ha det här uppdraget. Det stör mig faktiskt allra mest.

Så här sitter jag med en stor dos harm och undrar varför jag måste avsluta en uppbyggd behandlingsallians bara för att jag har bröst. Det är ju inte som att jag använder dem i tjänsten! :(

 

 

 

Saliga visshet

Posted on by
Reply

Att uppleva saknad
med den samtidiga vissheten om
att det som en gång var
inte någonsin mer kan bli
och att det egentligen knappt var
ens när jag trodde att det fanns

Att utstå smärta
med den samtidiga vissheten om
att det som just nu är
inte alltid kommer att vara
och att det egentligen knappt är
om jag inte känner efter

Att känna längtan
med den samtidiga vissheten om
att det som borde fått vara
kanske redan är
kanske hela tiden var,
att jag hela tiden hade
alla viktiga svar

Hårda puckar

Posted on by
Reply

Min pappa delade med sig av det här textsjoket:

”Take a step back. Fucking look at yourself. You are human. You are beautiful. You are so beautiful. And you can be anything. You can be everything. Do not hate because someone broke your heart, or because your parents split up, your best friend betrayed you, your father hit you, the kid down the street called you fat, ugly, stupid, worthless. Do not concern yourself with things you cannot control. Cry when you need to, then let go when it’s time. Don’t hang on to painful memories just because you’re afraid to forget. Let go of things that are in the past. Forget things that aren’t worth remembering. Stop taking things for granted. Stop taking life for granted. Live for something. Live for yourself. Fall in love. Fall out of love. Fall in love. Fall out of love. Do this over and over until you know what it really is to love someone. Question things. Tell people how you really feel. Sleep under the stars. Create. Imagine. Inspire. Share something wonderful. Make something beautiful and then destroy it. Meet new people. Make someone’s day. Follow your dreams. Live your life to its full potential. Just live, dammit. Let go of all the horrible things in your life and just fucking live. And one day, when you’re old, look back with no regrets”.

15 min – Alla risker är möjligheter

Posted on by
Reply

Det är inte med lite vånda jag påbörjar ett projekt som endast är till för mig själv så att jag kan släppa på min skrivkramp. 15 min är det jag har på mig att skriva en text om något som berör mig. Det handlar om att skriva något under kort tid och sen bara skicka iväg det och jobba på rädslan som uppstår när det känns ofärdigt.
Det är helt enkelt för att jag ska få igång mitt skrivande. Vill du pröva? Kontakta gärna mig så ska du få en inloggning. kanslan@gmail.com.

Frida skrev ”Jag kan vara stark om jag tillåts vara svag” som någon slags livsinsikt. Jag kan inte annat ge mig hän till denna enkla och självklara sak för när jag läste det så drog jag efter andan och blev lite yr. Det stämmer så väl in på mig och jag tror att det även stämmer in på andra människor. Vi måste tillåtas vara svaga för att kunna vara riktigt starka. Vi bär alla på svagheter och det gäller att hålla dom högt för det är en del av oss. Håller vi våra misslyckanden, misstag och tillkortakommanden högt blir det lättare för dina närmaste att visa sina egna. Då kan ni titta på dem och skratta åt dem vara i dem och putsa lite på dem. Räkna inte med att ni kommer att bli av med något av det. Kanske kommer ni kunna hitta kompensationsmetoder men perfekta blir ni aldrig och därför kan ni inte heller kräva det av andra.

För mig en befrielse och det tror jag det är för andra också. Se bara på alla par som strävar efter någon slags perfektion. Någon slag lyckonirvana som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Vi måste tillåta oss själva att vara rädda för livet och bejaka det inom oss.

Alla risker är möjligheter.

Ta en styrketår

Posted on by
2

Hej vad det stormar! Den gångna veckan skulle kunna mätas i katastrofer och förluster. Jag inledde veckan med att fortsätta flytta/separera, spetsade det med en bilolycka i onsdags. Tillvaron kryddades med att en familjemedlem avled i förrgår. Veckan avrundades sedan med att jag hittade barnens pappa blek och kraftigt blödande efter en fallolycka. Sedan brast jag. Och jag valde att dela den brustenheten genast.

Klart att jag är/har varit ledsen, rädd och trött. För en vecka sedan sade jag högt till höger och vänster att ”jag tror att det värsta har varit”. Det hade ju knappt börjat!

Å vad jag har lärt mig mycket den här veckan! Om vänskap och värme. Om mod och styrka. Om japanska bilars bränsleförbrukning, rollspel i transaktionsanalys och det juridiska förfarandet vid bodelning. Om vilka som är mina bästa vänner. Om längtan och saknad. Jag har velat skolka från en del av de där lektionerna, men det var inte ett valbart alternativ…

Jag har däremot valt att prata med människor som inte försöker släta över min livsvärk med klyschor som ”bilar finns det gott om” eller ”det man inte dör av, det härdar”… Människor som inte stressas av mina tårar och känner ett behov att fixa mig. Jag behöver inte fixas! Jag klarar att ha ont om jag får slippa att ha det ensam! Jag behöver bara en sorts själslig barnmorska som påminner mig om att andas och vila mellan värkarna, och som sedan konstaterar att ”alla är ute, ingen har blivit kvar”.

Den gångna veckan skulle också kunna mätas i leenden, telefonminuter, små viktiga vardagsframgångar och långa kramar.

Söndag kväll överraskade jag mig själv med en helt ny livsinsikt: ”Jag kan vara stark om jag tillåts att vara svag”. Det sammanfattar allt!

Förresten tror jag att det värsta har varit. ;)

En nära-livet-upplevelse

Posted on by
Reply

Onsdag eftermiddag den här veckan sätter jag mig som vanligt i bilen efter jobbet (som jag älskar) för att hämta barnen (som jag älskar mer). Jag kör längs E4 i 110km/h när plötsligt ingenting längre är som vanligt.

Pang – jag får punktering på vänster framdäck och dras rakt in i vajerräcket. Skriiiiik – det där metalliska ljudet (som jag hatar) och bitarna som flyger… Jag studsar tillbaka till hjulspåret. Bilen wobblar vilt men jag lyckas hålla den på körbanan under de långa sekunderna av kontrollförlust (som jag hatar mer) som går innan jag kan svänga in på en p-ficka och stanna.

En granne svänger in på samma p-ficka, skärrad även hon. Jag får skjuts till dagis. Kliver in där och upptäcker att jag har värsta pulshöjningen. Hämtar mina tjejer och skjutsas hem. Skickar ett upprört sms till en vän, blir uppringd. Pratar av mig. Uppskattar!

På kvällen kommer allt ikapp. Alla ”tänk om..?”-tankar. Jag är trött, jättetrött. Bilen bärgas bort. På ett sätt känner jag mig arg, nästan kränkt. Hallå livet! Jag kunde lätt ha dött! Och det har jag inte alls tid eller lust med. Jag har mål att nå, drömmar att uppfylla.

Jag vill följa mina barns framsteg och motgångar! Jag har böcker att läsa, sånger att sjunga, filmer att se. Kramar att dela, resor att göra, utmaningar att knäcka. Nu när jag påminns om hur skört det är att tro sig veta hur det går… blir jag mer rädd om allt jag har.

Medan min bil nu verkar få sluta sina dagar som transportfordon och kanske övergår till en mer stillsam tillvaro som klädskåp eller dylikt… så känner jag mig mer som Gabriella i ”Såsom i himmelen” (som får mig att gråta):

Jag vill känna atr jag lever! Jag vill göra viktiga val utifrån Mod och Hopp. Jag vill tillåta mig att älskas och att älska tillbaka. Jag vill våga välja intensiv, ickegaranterad lycka trots risk för avsked (som får mig att gråta mer).

Lycka

Posted on by
Reply

Lycka är kanske vår mest grundläggande inre drift men definitionen och vårt sätt att sträva efter det varierar kraftigt. Det som gör lycka så svårfångad är kanske inte bara att vi inte vet hur vi ska uppnå den, utan att vi har så svårt att hålla kvar den. Jag tror att vi, dvs. många av oss, har lätt för att nedslås av motgångar även i de allra lyckligaste stunderna i livet.
Varför?
Det finns inga enkla svar på den frågan men jag börjar så sakteligen tro att lyckan kommer om livet är fyllt av handling, mening och strid. Att jag i detta varande i livet hela tiden söker en seger utan krig genom att söka lycka, enbart för min egen skull.
Jag själv är en sådan person som behöver få vara ledsen ibland. Folk talar faktiskt om för mig att jag borde vara mindre pessimistisk men jag ser det som att jag bara försöker vara realistiskt. Den verkliga världen jag ser är inte rättvis och för det kan jag bli ledsen men inte på något sätt uppgiven eller hopplöst förvirrad i sorg och bitterhet. När livet är svårt för mig så är jag ledsen för det men inte på något sätt nedslagen, jag är bara ledsen. Det innebär alltså att jag är nästa dag kan vara fylld av kämpaglöd och iver att komma vidare i livet. Jag kan också gråta av lycka över en fantastiskt god äppelpaj och vara extremt lycklig när jag får leka med mina barn eller få lyssna när en fantastisk person och vän väljer att sjunga för mig över en knastrig mobiltelefon. Jag behöver dessa kontraster för att känna att jag lever, det tillhör mitt liv. Det jag är dålig på är att prata om den lyckliga känslan jag faktiskt också har. Det är för att den inte behöver bearbetas på samma sätt som min ledsamhet behöver.
Jag tänkte ändå att jag behöver ändra på det. För det finns en misstänksamhet mot lycka och ett konstigt antagande att förmår man fånga lycka så kommer det inte att vara, typ att man alltid får betala ett pris. Det kan inte vara sant. Mår man bra så förtjänar man att må bra och inge jantelag i världen kan ta bort den rätten.

Utgångspunkten måste vara att vi finner glädje i oss själva och den inre lyckan vi då känner blir en källa att ösa ur när vi kommer i kontakt med andra människor. Därför ska jag i fortsättningen även skriva och prata om saker när jag är lycklig.