Jag kommer ut och går jäktad mot garaget. Det är ju svinkallt, måste vara minst 10 minusgrader, och jag fattar inte att jag inte har långkalsonger. Himlen är alldeles, alldeles grå. Samma färg som… damm. Samma färg som ingenting glatt över huvud taget.

 Jag kommer ut och det är en helt vanlig måndagmorgon. Helt vanlig. Det är morgon och solen kommer inte att ha en chans att spricka igenom det här molntäcket. Det har kommit mer snö. Kan det inte räcka nu? Varför bor jag i en landsända som har vinter halva året!?

 Jag kommer ut och drar ett djupt andetag. Det behövs. Garagedörren har isat fast! Jag provrycker ett par gånger men ger upp. Vänder irriterat tillbaka till ytterdörren och hämtar husets aluminiumskyffel. Fryser redan om händerna.

 Jag kommer ut och är morgontrött som få men blir klarvaken. Hackar som besatt med den där klena skyffeln och blir samtidigt smått galen av oljudet den skapar mot isen. Mitt nyduschade hår fryser till is. Vart är farbrorn som sopade snö med den där piassavakvasten mot alla garageportar? Min också. Det hade jag väl inte bett om?

 Jag kommer ut och är argt medveten om att jag har bråttom. I två minuter tvingas jag stå ute och frysa för att komma fram till bilen. Två minuter. Inte särskilt länge, men ändå två minuter av skillnad. När jag ställt tillbaka skyffeln har jag en annan energi i stegen. Jag hoppas att farbrorn inte skottar för min port i töväder igen.

 Jag kommer ut ur mitt varma, sköna hem och känner plötsligt att den här nya dagen rymmer oanade utmaningar. Jag var inte beredd på kontrasten, inte sugen på mothugg. Startar bilen, startar bilstereon. Men… låten! Det är ju…”Ice ice baby”!? Jag vrider upp volymen så att det sprakar i de skruttiga högtalarna. Skrattar högt och skakar på huvudet. Det klirrar lite från mina isiga lockar när jag gör det. Jag skrattar åt det också. Och jag kommer till jobbet en hel minut innan dagens första möte börjar.

 Bring it on.

 Jag kommer ut och blir stående en stund. Det är kyligt, gissningsvis kallare än 15 minusgrader, och luften biter i kinderna. Himlen är alldeles, alldeles klar. Vad det känns länge sedan?

 Jag kommer ut och det är ögonbedövande vackert. Ögonbedövande. Det är morgon och solen lyser genom björkarna. Det gnistrar i snön överallt omkring mig, miljoner små diamanter som hälsar mig välkommen ut.

 Jag kommer ut och drar ett djupt andetag. Det känns som dagens första. Jag håller inne luften i lungorna en stund och släpper ifrån mig den igen som ett vitt moln runt huvudet.  

 Jag kommer ut och världen är klarvaken. En farbror, han bor i samma hus som jag, står och borstar nattens portion av nysnö från alla postlådor. Han kollar att allas lock går att öppna och stänga. Mitt också. Han har redan sopat med piassavakvasten framför alla garageportar. Min också.

 Jag kommer ut och glömmer att jag hade bråttom. I en halv minut unnar jag mig att bara stå stilla och andas. En halv minut. Inte särskilt länge, men ändå 30 sekunder av skillnad. När jag börjar gå igen har jag en annan energi i stegen. Jag ler mot farbrorn och får en vänlig nick tillbaka.

 Jag kommer ut ur mitt dunkla krypin och känner plötsligt att den här nya dagen rymmer oanade möjligheter. Den bär löfte om en annalkande vår. Ljuset återvänder, livet pågår och jag vill vara med. Jag tänker banne mig vara med.

 Här kommer jag!

2. Skyll din olycka på andra.

3. Använd ”om bara” så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.

4. Jämför det du har med andra.

5. Var alltid allvarlig.

6. Försök alltid att göra alla till lags.

7. Säg aldrig nej.

8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.

9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.

10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.

11. Om någon kritiserar dig, förstora det.

12. Behåll alla känslor på insidan.

13. Förändras aldrig.

14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.

15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.

*kram* <3

Jag har nog en pratig mage. Den kommunicerar på flera språk. När jag blir skrämd eller plötsligt stressad känner jag det som ett brännande litet hugg. Som om något frätande utsöndras.

Jag kan känna oro som en molande klump i magen. Ett obehagligt inre tryck. Och vid ett fåtal tillfällen i mitt liv, när oron övergått till ångest, har jag känt mig kräkillamående.

”Gå på magkänsla” heter det ju… Men vad är det? Varför ska man lyssna på sin mage? Intuition definieras, så vitt jag förstår efter att ha kollat runt lite, som förmågan att snabbt bilda sig en uppfattning om något utan att ha så mycket fakta till hands (medvetet). En omedelbar bedömning som ofta ställs i motsats till att kritiskt analysera eller att logiskt resonera.

Min vän och Känslan-medskribent Rickard initierade begreppet ”thin slicing” för mig i somras. Det handlar om just detta fenomen att ”tänka utan att tänka”; hur det kan räcka med minimala mängder information för att kunna fatta ett beslut och agera. Man betraktar något genom ett smalt erfarenhetsfönster. Och statistiken visar att det överraskande ofta blir nästan samma bedömning gjord som om man samlar in mer information.

Magkänslan är en informationskälla som inte låter sig förklaras av vetenskapen. Den syns inte på någon ultraljudsundersökning. Magkänslan, säger en forskare i ämnet, är en ”kroppslig markör som minskar vårt riskbeteende”. Vi tar alltså egentligen lägre risker när vi följer vår magkänsla. Ändå kan det kännas vanskligt att gå på gut feeling, kanske för att vi är präglade att tänka i termer som ”evidens” och ”beprövad erfarenhet”. Vi har fått lära oss att det är fint och klokt att tänka. Vet ni vad? Det är fint och klokt att känna också!

Men nu då? Det hisnar i magen med jämna mellanrum, likt känslan av att åka Uppskjutet på Liseberg. Det kittlar ibland, som om en hel liten fjärilsfarm tränar start och landning där inne. Den slår liksom volter, ibland i kombination med att jag håller andan… och ler. Och jag lyssnar på de här nya kroppssensationerna med förundran och intresse. Jag vet vad de säger. :)

Mitt ofta närvarande överjag har lite bekymmer med att magen fått allt större arena när det kommer till beslutsfattande, men… Jag har helt enkelt blivit bättre på att våga gå dit hjärtat leder mig. Det är den häftigaste promenaden! Mitt livs grej.

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annans likt.

Och du kan handskas med det ganska fritt.

Men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du.

Anna Greta Wide

Ibland får vi för oss konstiga saker, som att livet ska vara rättvist eller enkelt, att det ska gå att överblicka, kontrollera eller förstå. Under vissa perioder upplever vi kanske till och med att det ÄR så. Varpå livet ler åt oss, stryker oss överseende över kinden och låter oss leva i den villfarelsen… for now.

Sen händer allt så snabbt. Livet visar vem som bestämmer genom att, likt en hundrafemtiokilos rugbyback, utan förvarning ge oss en flygande tackling i midjehöjd. Vi ligger desorienterade och blodiga, vrider oss i plågor och kippar efter andan – framför publik! Orättvist! Obegripligt! Vår känsla av sammanhang försvinner, så vi börjar söka efter förklaringar (i bästa fall) eller syndabockar (i värsta fall). Kan vi ha gjort något för att förtjäna det som hänt, kanske? Är det nån som vill oss ont? Kanske en konspiration? Samhället har inte tagit sitt ansvar, kanske?

Jag tror att

allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Predikaren 3:1-8

Jag är tämligen övertygad om, exempelvis, att

• ingen vill dig något ont, inte samhället, inte ens de politiker som du tycker minst om,
• du inte kommer att få det du förtjänar – och det ska du vara tacksam för!
• det finns oändliga möjligheter för dig att välja glädje och lycka
• ditt liv är mycket starkare än du

Jag ska utveckla allt detta senare. Predikaren avslutar i alla fall samma kapitel såhär:

Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

Finn glädje i all din möda. Kan det sägas bättre?

- Lennart, en mycket rigid och tvångsmässig liten mus. I boken ”Lennarts listor” får han en ny granne. Lennart skulle gärna ha velat säga hej till grannen redan första gången de träffades, men det stod inte på dagens lista över Att-Göra-saker. Han missar så mycket innan han lär sig att äventyr kan vara bra! Listor, förutsägbarhet och struktur är lite skönt för mig… ibland. Jag gillar verkligen också spontanitet, överraskningar och milt kaos… för att livet delvis handlar om det! Lennart är underbart söt i all sin lilla eländighet och han påminner mig om att släppa kontrollen.

- Örjan, den höjdrädde örnen. Örjan är född till att vara örn men är rädd för att flyga. Så han tillbringar en stor del av sitt liv på marken, som en höna. Tills någon hjälper honom att bli den han är tänkt att vara genom att exponera honom varsamt för rädslan. Det är en fantastiskt fin liten berättelse om mod och självutveckling. Jag kan känna mig sådär rädd inför stora utmaningar. Men jag har prövat mina örnvingar och känt deras bärkraft också. Därför vågar jag kasta mig ut igen. Örjan påminner mig om att jag kan välja att inte leva mitt liv som en höna.

- Vresige Valter. En grinig björn som övriga djur i skogen aktar sig för. Jag älskar Valter för att han liknar så många män jag mött i tjänsten. De är otrevliga som rackarn och… otroligt ensamma. Att sakta men säkert vinna deras förtroende och få se det börja glimma vänligt i de där tidigare tomma ögonen är det absolut finaste jag kan tänka mig att ha betalt för att få göra. De där leendena och kramarna blir till små pärlor i en skatt av minnen. Valter påminner mig om citatet ”No act of kindness, no matter how small, is ever wasted” och om att många hårda hjärtan har chans att mjukna igen. Eller, som Michael Bolton skulle ha sagt, ”Nothing heals a broken heart like time, love and tenderness”…

I höstas mötte jag en person. För 10 år sedan var vi plit och intagen med varandra. Han var kall och hård och ensam då. Han är varm och mjuk och del av en gemenskap nu. Nu är han plötsligt min granne och vän, drogfri och brinnande för en god sak. Mina barn älskar honom så mycket så att de gjorde julklappar till honom på dagis ”för att han inte skulle bli utan”. Jag tänker låta Lennart, Örjan och Valter hjälpa mig att lära dem de här 3 viktiga sakerna:

1) Släpp kontrollen
2) Våga växa
3) Värme kan smälta is

Lättare sagt än gjort, men… Jag gillar själva idén. :)

Idag är jag arg för att jag blivit fråntagen en arbetsuppgift som jag brann för. Det fanns åsikter i teamet om att jag eventuellt saknade formell behörighet. När jag bemötte det så sakligt jag kunde ändrades argumentet istället till att jag möjligen har fel kön för uppgiften. Därmed gick uppgiften till min enda kollega med snopp. Och han har sagt att han egentligen inte vill ha det här uppdraget. Det stör mig faktiskt allra mest.

Så här sitter jag med en stor dos harm och undrar varför jag måste avsluta en uppbyggd behandlingsallians bara för att jag har bröst. Det är ju inte som att jag använder dem i tjänsten! :(

Att utstå smärta
med den samtidiga vissheten om
att det som just nu är
inte alltid kommer att vara
och att det egentligen knappt är
om jag inte känner efter

Att känna längtan
med den samtidiga vissheten om
att det som borde fått vara
kanske redan är
kanske hela tiden var,
att jag hela tiden hade
alla viktiga svar

”Take a step back. Fucking look at yourself. You are human. You are beautiful. You are so beautiful. And you can be anything. You can be everything. Do not hate because someone broke your heart, or because your parents split up, your best friend betrayed you, your father hit you, the kid down the street called you fat, ugly, stupid, worthless. Do not concern yourself with things you cannot control. Cry when you need to, then let go when it’s time. Don’t hang on to painful memories just because you’re afraid to forget. Let go of things that are in the past. Forget things that aren’t worth remembering. Stop taking things for granted. Stop taking life for granted. Live for something. Live for yourself. Fall in love. Fall out of love. Fall in love. Fall out of love. Do this over and over until you know what it really is to love someone. Question things. Tell people how you really feel. Sleep under the stars. Create. Imagine. Inspire. Share something wonderful. Make something beautiful and then destroy it. Meet new people. Make someone’s day. Follow your dreams. Live your life to its full potential. Just live, dammit. Let go of all the horrible things in your life and just fucking live. And one day, when you’re old, look back with no regrets”.