Jag har inte funderat så mycket på vad jag skulle ha för namn om jag var ninja, porrskådis eller gladiator. Jag har inte brytt mig om vilken storstad jag ”är”. Men hej, igår upptäckte jag att det finns en fiktiv figur jag faktiskt kan känna igen mig i.

Det är en figur plockad från fornnordisk mytologi, eller asatron om man så vill. Jag är ingen flashig muskelknutte som åker vagn tvärs över skyarna och dundrar till höger och vänster. Jag besitter inga särskilda förmågor att se in i framtiden och känner inte precis att ”fruktbarhetsgudinna” är mitt epitet här i världen.

Men – just nu känner jag bäst igen mig i Särimner. Jag är den magiska grisen. Jag är i ett läge där dagarna sliter, nöter, fräter, pressar, tuggar på mig. Om kvällarna samlar jag ihop mina bitar i en hög och somnar, sover som en sten. På morgonen kliver jag upp och konstaterar att jag är i ett stycke igen. Och jag gör samma sak igen och igen. Och på något sätt känns det görbart.

Just do it.

Jag har tänkt anta dem som en utmaning. Jag tänker ta reda på om de bara råkat fastna i ett surt dike. Vem är det som står där bortom bitterdimman? Vad behöver de? Vad längtar de efter? Om jag inte låter mig provoceras av deras ”jag är inte ok och du är inte heller ok”..? Om jag envist hävdar och i handling visar att ”jag är ok och du är också ok” – vad kan hända då? Tänk om min värme är starkare än deras kyla?

Lyser du i din vrå så lyser jag i min. :)

”I will not hear what you have to say
Cause I need freedom now
And I need to know how
To live my life as it’s meant to be
And I will hold on hope
And I won’t let you choke
On the noose around your neck
And I’ll find strength in pain
And I will change my ways
I’ll know my name as it’s called again”

Mumford & Sons – The Cave

Tänk vad skönt om ”mående” och ”sinnesstämning” och ”tankemönster” var tidsbegränsade? Man råkar öppna upp en låda med kasst mående och så säger en liten elektronisk röst ”This grief will self destruct in ten days”. Sen, efter tio dagar, dunstar den svåra känslan per automatik och man ”gaskar upp sig”. Tar sig i kragen. Klipper sig och skaffar jobb. Bryter ihop och kommer igen. Eftersom bra karl (kvinna) reder sig själv, ensam är stark och mister du en står dig 1000 åter… Approximativt.

Har du upplevt en förlust? Ah, det är allmänt vedertaget att man måste kyssa många grodor innan man träffar en prins(-essa). Orkar du knappt ta dig igenom dagen? Jamen vill man så går det, för där vilja är, är väg. Och det är resan, inte målet, som gör resan värd. Trägen vinner och skam den som ger sig. Bit ihop, det är bara att gilla läget. Problem är bara möjligheter i arbetskläder. Skärp dig!

Som om det inte räckte med den här självdrillningen så kommer människor välvilligt påminna/upplysa oss om att det är i motvind man lär sig segla + att drakar förresten lyfter, att stormen kan nyttjas till att bygga väderkvarnar istället för vindskydd och att det alltid är som mörkast före gryningen. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan ån, dit man inte ska gå för att hämta vatten att ta sig över huvudet. Vi kommer att matas med information om att man är sin egen lyckas smed och att vi borde fylla åren med liv istället för att fylla livet med år. Det är dyrt att leva, men i priset ingår en resa runt solen varje år. Det blir säkert bra, tänk på barnen i Afrika. Pengar är inte allt. No pain, no gain!

Det värsta är att om någon av alla dessa välmenande informatörer själv skulle trilla dit på en riktigt fet, härlig kris så kommer denne att upptäcka att man inte kan skärpa sig. De kommer att inse att de skiter i drakar och väderkvarnar för tillfället. Och då kommer ANDRA amatörtröstare att rycka in till deras ”hjälp” och berätta för dem att så kan de väl ändå inte tänka. Nej, kom ihåg att ”efter regn kommer solsken”. Och om de vill dra en riktig klassiker – det man inte dör av, det härdar…

Har du människor omkring dig som låter på det här viset? Låt inte deras hurtiga klämkäckheter dränera dig. Du har rätt att må som du mår, det tar den tid det tar. Försök stänga öronen från bruset av klyschor.

Var stark. Eller förresten… Skit i det!

 Jag kommer ut och går jäktad mot garaget. Det är ju svinkallt, måste vara minst 10 minusgrader, och jag fattar inte att jag inte har långkalsonger. Himlen är alldeles, alldeles grå. Samma färg som… damm. Samma färg som ingenting glatt över huvud taget.

 Jag kommer ut och det är en helt vanlig måndagmorgon. Helt vanlig. Det är morgon och solen kommer inte att ha en chans att spricka igenom det här molntäcket. Det har kommit mer snö. Kan det inte räcka nu? Varför bor jag i en landsända som har vinter halva året!?

 Jag kommer ut och drar ett djupt andetag. Det behövs. Garagedörren har isat fast! Jag provrycker ett par gånger men ger upp. Vänder irriterat tillbaka till ytterdörren och hämtar husets aluminiumskyffel. Fryser redan om händerna.

 Jag kommer ut och är morgontrött som få men blir klarvaken. Hackar som besatt med den där klena skyffeln och blir samtidigt smått galen av oljudet den skapar mot isen. Mitt nyduschade hår fryser till is. Vart är farbrorn som sopade snö med den där piassavakvasten mot alla garageportar? Min också. Det hade jag väl inte bett om?

 Jag kommer ut och är argt medveten om att jag har bråttom. I två minuter tvingas jag stå ute och frysa för att komma fram till bilen. Två minuter. Inte särskilt länge, men ändå två minuter av skillnad. När jag ställt tillbaka skyffeln har jag en annan energi i stegen. Jag hoppas att farbrorn inte skottar för min port i töväder igen.

 Jag kommer ut ur mitt varma, sköna hem och känner plötsligt att den här nya dagen rymmer oanade utmaningar. Jag var inte beredd på kontrasten, inte sugen på mothugg. Startar bilen, startar bilstereon. Men… låten! Det är ju…”Ice ice baby”!? Jag vrider upp volymen så att det sprakar i de skruttiga högtalarna. Skrattar högt och skakar på huvudet. Det klirrar lite från mina isiga lockar när jag gör det. Jag skrattar åt det också. Och jag kommer till jobbet en hel minut innan dagens första möte börjar.

 Bring it on.

 Jag kommer ut och blir stående en stund. Det är kyligt, gissningsvis kallare än 15 minusgrader, och luften biter i kinderna. Himlen är alldeles, alldeles klar. Vad det känns länge sedan?

 Jag kommer ut och det är ögonbedövande vackert. Ögonbedövande. Det är morgon och solen lyser genom björkarna. Det gnistrar i snön överallt omkring mig, miljoner små diamanter som hälsar mig välkommen ut.

 Jag kommer ut och drar ett djupt andetag. Det känns som dagens första. Jag håller inne luften i lungorna en stund och släpper ifrån mig den igen som ett vitt moln runt huvudet.  

 Jag kommer ut och världen är klarvaken. En farbror, han bor i samma hus som jag, står och borstar nattens portion av nysnö från alla postlådor. Han kollar att allas lock går att öppna och stänga. Mitt också. Han har redan sopat med piassavakvasten framför alla garageportar. Min också.

 Jag kommer ut och glömmer att jag hade bråttom. I en halv minut unnar jag mig att bara stå stilla och andas. En halv minut. Inte särskilt länge, men ändå 30 sekunder av skillnad. När jag börjar gå igen har jag en annan energi i stegen. Jag ler mot farbrorn och får en vänlig nick tillbaka.

 Jag kommer ut ur mitt dunkla krypin och känner plötsligt att den här nya dagen rymmer oanade möjligheter. Den bär löfte om en annalkande vår. Ljuset återvänder, livet pågår och jag vill vara med. Jag tänker banne mig vara med.

 Här kommer jag!

2. Skyll din olycka på andra.

3. Använd ”om bara” så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.

4. Jämför det du har med andra.

5. Var alltid allvarlig.

6. Försök alltid att göra alla till lags.

7. Säg aldrig nej.

8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.

9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.

10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.

11. Om någon kritiserar dig, förstora det.

12. Behåll alla känslor på insidan.

13. Förändras aldrig.

14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.

15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.

*kram* <3

Jag har nog en pratig mage. Den kommunicerar på flera språk. När jag blir skrämd eller plötsligt stressad känner jag det som ett brännande litet hugg. Som om något frätande utsöndras.

Jag kan känna oro som en molande klump i magen. Ett obehagligt inre tryck. Och vid ett fåtal tillfällen i mitt liv, när oron övergått till ångest, har jag känt mig kräkillamående.

”Gå på magkänsla” heter det ju… Men vad är det? Varför ska man lyssna på sin mage? Intuition definieras, så vitt jag förstår efter att ha kollat runt lite, som förmågan att snabbt bilda sig en uppfattning om något utan att ha så mycket fakta till hands (medvetet). En omedelbar bedömning som ofta ställs i motsats till att kritiskt analysera eller att logiskt resonera.

Min vän och Känslan-medskribent Rickard initierade begreppet ”thin slicing” för mig i somras. Det handlar om just detta fenomen att ”tänka utan att tänka”; hur det kan räcka med minimala mängder information för att kunna fatta ett beslut och agera. Man betraktar något genom ett smalt erfarenhetsfönster. Och statistiken visar att det överraskande ofta blir nästan samma bedömning gjord som om man samlar in mer information.

Magkänslan är en informationskälla som inte låter sig förklaras av vetenskapen. Den syns inte på någon ultraljudsundersökning. Magkänslan, säger en forskare i ämnet, är en ”kroppslig markör som minskar vårt riskbeteende”. Vi tar alltså egentligen lägre risker när vi följer vår magkänsla. Ändå kan det kännas vanskligt att gå på gut feeling, kanske för att vi är präglade att tänka i termer som ”evidens” och ”beprövad erfarenhet”. Vi har fått lära oss att det är fint och klokt att tänka. Vet ni vad? Det är fint och klokt att känna också!

Men nu då? Det hisnar i magen med jämna mellanrum, likt känslan av att åka Uppskjutet på Liseberg. Det kittlar ibland, som om en hel liten fjärilsfarm tränar start och landning där inne. Den slår liksom volter, ibland i kombination med att jag håller andan… och ler. Och jag lyssnar på de här nya kroppssensationerna med förundran och intresse. Jag vet vad de säger. :)

Mitt ofta närvarande överjag har lite bekymmer med att magen fått allt större arena när det kommer till beslutsfattande, men… Jag har helt enkelt blivit bättre på att våga gå dit hjärtat leder mig. Det är den häftigaste promenaden! Mitt livs grej.

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annans likt.

Och du kan handskas med det ganska fritt.

Men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du.

Anna Greta Wide

Ibland får vi för oss konstiga saker, som att livet ska vara rättvist eller enkelt, att det ska gå att överblicka, kontrollera eller förstå. Under vissa perioder upplever vi kanske till och med att det ÄR så. Varpå livet ler åt oss, stryker oss överseende över kinden och låter oss leva i den villfarelsen… for now.

Sen händer allt så snabbt. Livet visar vem som bestämmer genom att, likt en hundrafemtiokilos rugbyback, utan förvarning ge oss en flygande tackling i midjehöjd. Vi ligger desorienterade och blodiga, vrider oss i plågor och kippar efter andan – framför publik! Orättvist! Obegripligt! Vår känsla av sammanhang försvinner, så vi börjar söka efter förklaringar (i bästa fall) eller syndabockar (i värsta fall). Kan vi ha gjort något för att förtjäna det som hänt, kanske? Är det nån som vill oss ont? Kanske en konspiration? Samhället har inte tagit sitt ansvar, kanske?

Jag tror att

allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Predikaren 3:1-8

Jag är tämligen övertygad om, exempelvis, att

• ingen vill dig något ont, inte samhället, inte ens de politiker som du tycker minst om,
• du inte kommer att få det du förtjänar – och det ska du vara tacksam för!
• det finns oändliga möjligheter för dig att välja glädje och lycka
• ditt liv är mycket starkare än du

Jag ska utveckla allt detta senare. Predikaren avslutar i alla fall samma kapitel såhär:

Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

Finn glädje i all din möda. Kan det sägas bättre?