Hade turen att få lyssna lite på Tilde Björfors på P1 för ett tag sen. En väldigt fascinerande kvinna som öppnade upp min slumrande själ. Hon säger att det är meningen att vi människor ska vara rädda och att vi inte är övermänniskor utan vi misslyckas, ofta dessutom, och vi har också massor av svagheter. Detta fastnade i min hjärna. Jag ser samma saker som Tilde Björfors. Vi människor är rädda för att misslyckas, för att vara ensam, för att inte duga, för att inte har kontroll, för att inte veta vad som ska hända och att säga att man älskar någon med risken att inte få det tillbaka. Jag tror att vi alla är rädda för det här. Vi undviker riskerna men när vi tar risker så öppnar sig oftast en ny värld. Att kasta sig ut i det okända kan med andra ord vara uppfriskande.
Eftersom jag är så upptagen med min egen separation så tänker jag mycket på relationer mellan människor och framför allt parrelationer så jag börjar koppla ihop separationer och tanken om att meningen med livet är att vara rädd. Jag läste på skilsmassa.eu om 101 fördelar med att vara singel och får nu en tanke om att vi människor efter ett tag blir rädda när vi lever i ett förhållande. Vi blir rädda att vi inte är fria att göra vad vi vill i en parrelation och därför måste vi fly, slå sönder det som är runt oss för att känna oss fria för att se ljuset, det underbara okända. Som första punkten i 101 fördelar med att vara singel står det att läsa: ”Du är fri och kan göra allt du vill utan att ständigt visa hänsyn till en partner” och som nr två: ”Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete för att du tänkte på dig själv först!”. Jag har aldrig sett mig själv som någon fångvaktare i en relation och inte heller har jag sett min partner som en fångvaktare. Sen undrar jag varför det är så himla dåligt att tänka på sig själv när man är i en parrelation? Ingen kan väl påstå sig ha tänkt: ”Från och med nu är det fult att tänka på sig själv” när man kliver in i en ny härlig kärleksrelation? Så varför står ovanstående som första respektive andra punkt i fördelar att vara singel.
Borde inte en relation vara att man är fri att göra vad man vill? Det är en väsentlig skillnad på parrelationen och föräldraskap. Föräldraskap innebär mycket tvång för du måste ta hand om dina älsklingar. Parrelationen däremot är inget tvång utan någon vi tar hjälp av, njuter av och respekterar men det innebär inget fängelse. Av någon anledning så verkar det ha blivit det och att då koppla tillbaka till Tilde Björfors resonemang så funderar jag på om inte skilsmässa/ separation är det ultimata sättet att kasta sig ut i det okända att ta en risk, att utmana sin rädsla och därmed känna att man lever. Vi människor, särskilt svenskar, lever tryggt. Vi har våra försäkringar, vi har våra säkra bilar, säkra barnvagnar, hjälmar, sjukvård, hus det finns helt enkelt alltid något som motverkar vår rädsla. Vi tar helt enkelt inte så mycket risker i livet längre. Vi är alltså inte så genuint rädda av oss och därmed tappar vi, om vi ska gå på Tilde Björfors linje, en del av meningen med livet nämligen att vara rädd. Har man levt tryggt i en relation som två och visat och fått en massa hänsyn i relationen och identifierat sig tydligt som ett par så är det jävligt otäckt att kasta sig ut sig själv i mörkret och för den som inte valt att separera är den ännu värre men de båda lever och uppfyller en del av meningen med livet. De utmanar sin rädsla.
Att släppa taget om sin partner har jag skrivit om tidigare och det är verkligen ingen lätt uppgift. Men jag börjar tro att det är en absolut nödvändighet att göra det medan man är i en relation. Annars bli någon i relationen inmålad i ett hörn och känner efter x antal år sig tvungen att kasta sig ut i det okända. Rädslan att släppa taget i en relationen när allt är bra, där kärleken blommar och allt fungerar klanderfritt är nog större än vad den är när allt känns skit. Så ur den aspekten så borde vi känna att vi lever på ett annat sätt. Föräldraskap innebär tuffa tider för individen i det individualistiska samhället vi lever i men barn förväntar sig inte att man ska ge upp hela sig själv för de ska bli uppassade utan det är oftast vi vuxna som skapar den stressen. Överlever skilsmässobarn varannanveckaschema mellan föräldrarna så överlever de också att man som förälder lämnar konstellationen som skapats för en tid även fast man är tillsammans. Det finns en spärr som gör att vi inte gör sånt och den förbannar jag.
Jag kommer ihåg i en tidigare relation hur jag sa att jag inte kunde lova henne att jag stannade kvar i relationen om hon åkte till Australien ett halvår. Det gjorde henne förtvivlad och hon åkte inte. Såhär flera år senare så kan jag säga att jag borde ha sagt: ”Åk du jag väntar här. Jag kommer sakna dig. Får jag komma och hälsa på?” Men jag gjorde inte det för jag ville att hon skulle älska mig. Inte springa runt i bikini i Australien. Jag ville att hon skulle vara med mig och för att jag såg inte hur jag skulle kunna åka till Australien även fast jag ville. Jag är definitivt inte ensam om att hålla på med sånt i en relation. Vi människor håller på med sånt här i relationer hela tiden. Med vilken jävla rätt? Vi har inte rätt men vi gör det ändå för att vi blir rädda för en massa skit vi inte kan kontrollera. När vi sen har har tröttnat på att inte kunna självförverkliga oss själva så letar vi anledningar och där står det självklart en partner som inte heller har förverkligat sig själv och symboliserar allt relationen står för. Så det är inte konstigt att människor slår sönder allt de har. Det finns ju ingenting där förutom möjligtvis ett snyggt hus. Människan måste känna att den lever och rädsla är en del av det och att inte veta hur man ska klara sig ensam gör en rädd. Därför väljer många att separerar sig från den relation man har, som man är den del av för att hitta tillbaka till sig själv. På ett sätt ett sundhetstecken men allt för ofta så gör man samma misstag igen. Det tragiska är att vi lär våra barn exakt samma beteende. Dom kommer inte ha en chans att se på livet på något annat sätt för allt de ser är separationer som en del i att leva livet, vilket är exakt det vi gör idag. Ingen höjer på ögonen när någon säger att han/ hon går igenom en separation.
En del av meningen med livet är att vara rädd, acceptera det! Ta alltid ansvar för dig själv trots att du har förpliktelser som t.ex. barn. Det finns inga hinder för dina behov det handlar bara om att tänka utanför boxen vilket jag vet är ovant och dessutom otäckt för vad ska vännerna på facebook säga? Men det är det som liksom är hela poängen, det är en del av livet att kasta sig ut i det okända och tänja gränserna precis som Tilde Björfors Cirkus Cikör.
Jag har börjat skiva en lista på saker som är bra med en relation. Jag har inte kommit så långt men det här är de fem första:
- Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete eller vara rädd för att du tänker på dig själv först. För du har en som älskar dig och accepterar allt du vill göra.
- Du är fri och kan göra allt du vill utan att känna dig egoistisk och i behov av att betala tillbaka på något sätt för att du är i en relation som bygger på att leda ömsom följa varandra tillbaka till er själva. Inte till den någon annan vill att ni ska vara utan till den du/din partner egentligen är.
- Allt din partner gör kommer vara en prövning för dig och du kommer att bli rädd för att bli lämnad. Men frukta inte. Det är del av livet att vara rädd och du kommer att uppleva saker du aldrig trodde du skulle få uppleva om du tillåter din partner att bli den hon/han egentligen är.
- I en relation har du alltid möjligheten att göra saker för dig själv för ni har den ekonomiska tryggheten som det innebär att vara två.
- Du har alltid någon som tar hand om dina barn om du behöver komma bort en stund.
Ibland så träffar man inte rätt i sitt kärlekssökande men idag skiljer sig människor som aldrig förr. Jag tycker inte man ska sluta fråga sig varför det är så. Jag börjar så sakteligen bli övertygad om att det jag har skrivit är det absolut viktigaste att ta tag i för vi vill ju trots allt leva med någon. För att göra något så måste vi trotsa vår rädsla. För att trotsa vår rädsla måste vi ha mod och för att ta sig mod så måste vi vara i kontakt med våra känslor och för att vara det måste man ha ett lugn och en kontakt med sig själv, sitt hjärta men det är svårt. Reklamen vi bombas med, facebook och alla husbyggarprogram får oss att jobba hårt så att vi kan jaga saker och status vi egentligen inte behöver. Vi har egentligen ingen mening med livet förutom just detta vilket inte är någon mening i sig. Vi måste sluta leva efter en dröm som vi själva inte har skapat vi måste skaffa våra egna. Inget av det här är kärnfysik men det handlar om något stort, något viktigare än allt annat det handlar om våra liv, hur risker kan bli möjligheter. Vi har alltid ett val och vi kan välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona som vi kan bära på våra huvuden fullt synligt. När vi visar upp den kan vi också putsa den och förfina den men vi kommer aldrig bli av med den helt för vi är inte perfekta vi är människor med alla dessa egenskaper och varför inte visa upp dem lika stolt som alla saker vi är duktig på? Idag har jag insett att en del av livet är att jag aldrig kommer att bli perfekt och att min rädsla är en del av mitt liv som jag behöver fortsätta leva i och stolt bära som vilken annan del av mig. Jag skiljer mig inte från någon annan på det sättet för ingen kommer att bli perfekt så jag kan se att livet skulle bli lättare om vi såg varandras fel och brister och samtidigt sa: ”Vad fin du är”. För den insikten är jag tacksam men jag är också rädd, rädd för vad du ska tycka när jag visar upp mina tillkortakommande.
Nu ler jag, för jag inser att jag lever.
Avsluta med att lyssna på Rebekka Karijord – Wear It Like A Crown.
Tack för att du orkat läsa allt! Det är verkligen inte vanligt att folk orkar läsa så mycket :-)