Det kan inte vara meningen att vi ska vara så jävla seriösa hela tiden. Jag tror att ett fritt ofarligt spel på livet skulle vara uppfriskande.
Tänk att bryta av från allt det som är du för en dag eller kanske en hel vecka. Själv har jag burit en ganska så snygg mustasch som egentligen inte passar in på mig själv och jag måste säga att det har varit kontaktskapande. Folk har pratat med mig iofs om min mustasch men det har funnits kontakt. Kanske är nyckeln till ett rikare liv att ta livet lite mer oseriöst och inte följa sina invanda spår och regler utan att ständigt utmana dom. Skulle jag uppfattas som totalt oseriös?

Grigory Perelman är mannen som löste matematikproblemet ”Poincarés förmodan” och kalls världens smartaste människa. Inte vet jag om det är rätt att kalla honom smartaste människan på planeten men när han trots sina bedrifter och utmärkelser tackar nej till 7 miljoner för att ”han har vad han behöver” så blir jag nyfiken. För att vara ett mattegeni så krävs det nog ett totalt engagemang och att man snöar in på något. Den här mannen slutade sitt jobb kort efter att han la ut sitt bevis på internet om ”Poincarés förmodan”. Han ville inte för allt i livet bli kändis och det verkar som att det var ett bråk med institutionen han jobbade på.

Jag börjar fundera på om det är så att människors behov av hjältar och människor att se upp till och naturligtvis girighet har sabbat möjligheterna för världen att få ta del av fler briljanta lösningar från Grigory Perelman. Han verkar helt klart ljusskygg och jag tycker att han borde få vara det. Han verkar livrädd för den enorma uppståndelsen kring sin bedrift och gömde sig hos sin mamma ett tag. Han vill inte ge intervjuer och menar att hans bidrag till världen var en lösning på en förmodan som verkade stämma men ingen kunde bevisa, tills 2002 då Grigory släppte lösning det på nätet.

Intrycket jag får är att han inte ser sig själv som någon speciell person utan att han vill helt enkelt bara lämna en lösning på ett problem som han förstod och kunde bevisa att han hade rätt. Han har det han behöver och tackar nej till 7 miljoner kronor och jag tror han tackar nej för att han inte under några omständigheter vill bli en offentlig figur, han vill inte synas och inte ens 7 miljoner kr kan få honom att ändra sig. Jag tror verkligen att vi människor behöver låta bli att försöka stöpa alla i en form och jag tycker att han ska ha sina pengar ändå. Sätt in dom på hans konto utan någon pampig cermoni och låt honom göra vad han vill med pengarna. Tänk om vi lyssnat på honom från första början och accepterat hans önskemål, vad det än var, och låtit honom få göra det han ville göra. Då kanske vi hade fått ta del av fler saker från honom. Nu får vi inte det och det är verkligen en förlust, vår förlust.

Ett geni behöver få vara ett geni inte en offentlig person, något för allmänheten att beskåda. Jag tror vi slår ihjäl många genier alldeles för tidigt, kanske sker det t.om. redan i skolan för att de inte får hålla på med det gillar allra mest. Detta händer bara för att vi inte lyssnar. Vi måste lyssna på våra genier inte tala om för dom vad vi vill att de ska göra. Vill vi ge dom något för sina bedrifter så kan vi inte kräva att de ska ställa upp på något över huvudtaget. Låt dom få sin utmärkelse och berätta om det men tvinga inte stackaren att bli en offentlig person om han inte vill det.

Termometern står på 13 minus. Det är vackert ute. Jag lovar att jag ska ta på mig ordentligt med kläder och gå ut för att känna lungorna, i panik ,dra ihop sig för att sen acklimatisera sig. Jag ser redan nu fram emot det. Innan jag gör det sitter jag som alltid med en kopp te framför datorn och söndagsläser tidningarna på nätet. Som vanligt inte så mycket roligt att läsa. Krig och elände är det som toppar nyheterna. Jag orkar inte kommentera det mer än att jag tycker det är fördjävligt. Jag undrar varför FNs säkerhetsråd inte kan komma överens om något lämpligt uttalande. Hur svårt ska det vara att säga: ”Sluta!”? Nä jag måste anstränga mig för att hitta det roliga. Samtidigt som jag läser lyssnar jag om och om igen på Mychael Dannas introlåt till den fantastiska filmen ”Little Miss Sunshine”. Låten heter ”the Winner is”.  Idag måste jag säga att the winner is: Marcus Birro. Kanske föga förvånade med tanke på mina tidigare hyllningar till honom. Men artikeln på Svd hemsida fyller mig med värme och glädje. Marcus säger själv i intervjun att  han vill vara ”mer än en harhjärtad, svårmodig poet”. Självklart så är Marcus Birro mer än så. Han är mer än en gerillagubbe också. För mig är han hoppet, den stora motkraften i den tvärmörka tunneln vi människor verkar satsa på att trycka in oss i.

Jag önskar med hela mitt hjärta att Marcus och Jonna får sitt efterlängtade barn.  Det är dom värda!