Att uppleva saknad
med den samtidiga vissheten om
att det som en gång var
inte någonsin mer kan bli
och att det egentligen knappt var
ens när jag trodde att det fanns
Att utstå smärta
med den samtidiga vissheten om
att det som just nu är
inte alltid kommer att vara
och att det egentligen knappt är
om jag inte känner efter
Att känna längtan
med den samtidiga vissheten om
att det som borde fått vara
kanske redan är
kanske hela tiden var,
att jag hela tiden hade
alla viktiga svar
Också ur det här ska du gå hel
Dina sår ska läka
stormen bedarra
smärtan avta
förr än du anar
Varsamt ska knutarna lösas upp
inte utan tårar
inte utan tillbakablickar
inte utan bultande hjärta
men av vilja till förändring
Vinden ska spela en melodi
som du för länge sedan glömt
och väcka liv
i det som en gång var Du
Solen ska omsluta dig
som en varm och vänlig famn
och viska i ditt öra
Också ur det här ska du gå hel
/ Okänd
Jag tror att man kan uthärda rätt allvarliga grader av smärta om man:
1) vet varför man har ont
2) vet ifall orsaken till smärtan är reellt livshotande eller ej
3) har självvalt en förmodat mindre smärta för att undkomma en större
4) har smärtfria stunder
5) tror att smärtan är tidsbegränsad, inte kronisk
6) har haft lika ont förr och erfarenhet av att ha klarat det
7) har förtroende för någon som delar med sig av att redan ha ”varit där”
8) tror att det värsta redan måste ha varit
9) känner att smärtan inte tycks progrediera
9) andas djupt och medvetet
10) är hudnära en Exceptionell (eller helvanlig) medmänniska
Jag minns en kvinna i min hemstad som fötts med för korta ben. Som vuxen valde hon att åtgärda det. Läkarna bröt hennes ben, drog isär benpiporna lite och lät brosket växa ihop. Det upprepades tills hon växt en dryg decimeter! Då kunde hon börja köra bil. Freedom!
Jag minns min mamma, som en gång sårade mig djupt och sedan bad om förlåtelse. Hon sade att ”ibland måste man bränna mark för att något nytt ska kunna växa”. Och som jag sved invärtes!
Smärta är på ett sätt värre innan, när den är väntad men inte börjat. När jag inte vet hur illa den blir. För när den väl brutit ut är den som en enfilig underjordstunnel! Det finns ingen återvändo. Då tar jag sikte på ljuspunkterna framför mig tills jag kommer igenom.
”Every endless night has a dawning day
Every darkest sky has a shining ray”…
Sitter och slösurfar på en massa sajter för att vila lite medans min sjuke son sover.
etc.se intervju med Moodysson ger mig en aha-upplevelse som jag redan visste men som jag behövde påminnas om. Moodysson säger i sin intervju: ”Jag har blivit äldre och då blir det svårare att döma. Alla personer kämpar med sig själva och ingen är rakt igenom ond.[...] I den här filmen har jag verkligen försökt förstå alla inblandade, varför de gör som de gör och varför de hamnar där de hamnar. Och jag sympatiserar med alla.” Känns lite som en film jag skulle vilja se. Jag håller verkligen med Moodysson, ingen är rakt igenom ond, vi kämpar alla med oss själva och med våra demoner på axeln som inte låter oss blomma ut och bli det vi så gärna vill bli. Vi förtjänar alla sympati. Vi borde aldrig på förhand bli dömda för något vi inte är. Männsikan borde inte som Moodysson behöva bli äldre för att förstå detta, det borde vara medfött. Någonstans så tror jag att barn från början är värdeneutrala gentemot sin omgivning. Inte förrän vid ett halv år till ett år så börjar barnet bli mer reserverat och blir lite mer osäker på vilka som vill en väl och inte. Det som barn ofta gör är att de tittar på en. Länge. Inte allt för sällan så kan vi vuxna bete oss väldigt konstigt åt just då för att få barnet gillande. När jag nu tänker på alla mina möten med dessa små barn är att de inte egentligen dömmer en. De bara tittar på mig och försöker lista ut vem jag är. Jag ler ju natuligvis emot dom. Ibland får jag ett leende tillbaka andra gånger så vänder sig barnet om och gnuggar sitt ansikte emot sin förälders trygga kropp och tittar ännu en gång på mig. Oftast får jag ett blygt leende tillbaka. Jag är okej men inte så okej att barnet vill hoppa upp i famnen på mig direkt. Det är verkligen helt okej. Någonstans på vägen så börjar vi vuxna lära våra barn vad som är farligt och inte och vem man ska lite på och inte. Det är som att barnen lär om och lär sig att börja dömma människor. De lär sig dömma människor och det är inte alltid av ondo. För det finns ju hemska människor men det jag vill ha sagt är att vi människor har ett för stort svart eller vit tänkande. Idag hör jag människor säga att vi ska kasta en 15 åriga pojke, som viftat med en kniv, i en betongbunker och kasta bort nyckeln. Jag tror att allt hänger ihop. Vår rädsla, vår oförmåga till att förstå och visa sympati till andra människor är ett handikapp för oss själva. Vi borde inte behöva bli gamla för att inse det.
Om vi ska förändra världen så måste vi börja med att förstå hur vi tänker. Det är inte så lätt att förstå varför någon gör något eller hur denne tänkt överhuvudtaget. Herre gud jag har ibland svårt att förstå mina egna tankegångar. Kanske är det så att vi gör en massa saker för att vi inte är medvetna om vilka handlingar och åsikter vi själva har. Att vi inte har blivit medvetna om de oförrätter vi tycker att vi har blivit utsatta för. För att vi ska bli medvetna om dem så behöver vi någon som så riktigt lyssnar på oss och ger oss sin fullständiga närvaro.
Det fina i att verkligen lyssna är jag inte behöver förstå mina egna tankar utan det enda jag behöver göra är att lösgöra mig från mig själv och aktivt lyssna och ge fullständig närvaro. Att på riktigt lyssna till det som sägs, inte det som jag tror mig höra eller för den delen vill höra, är en konst. Fullständig närvaro där man släppt alla sina bördor och förutfattade meningar är också svårt. Jag tänker på boken om Momo av Michael Ende. Momo hade en fantastisk förmåga till att lyssna. Folk vallfärdade till henne för att bli lyssnade på. Vi skulle alla kunna vara Momo.
Ibland är du hopplöst förlorad, ibland är du okej. Lita på ditt hjärta, tänk med ditt hjärta och lyssna på det viktiga. Lyssna. Ibland måste du läsa mellan raderna och fråga om det du hör verkligen stämmer med den andres åsikter. Gör det med fullständig närvaro. Ge närvaro för att du vill aldrig för att då måste för då är du inte närvarande fast du tror det. Tro mig du lurar dig själv oftare än du tror.
Jag har idag lärt mig att närvaro är viktigare än något annat när vi människor träffas.
Det är ingen nyhet men det är ingalunda mindre fantastiskt för det.
Det är verkligen fantastiskt. Det gör mig lycklig.
Jag känner mig på ett revolutionärt humör.
Jag är arg och full av energi.
Jag kan inte sova.
Jag har ilsket stirrat på tv i flera dagar nu. Jag kan inte fatta hur mycket tid jag egentligen lägger ner på den där jävla idiotin. Sen dyker det upp ett och ett annat fantastiskt program, naturligtvis på SVT. Det får mig att tänka och fundera. Dokument utifrån om finanskrisen var verkligen intressant.
Vad är det för jävla lag som bestämt att du och jag ska behöva oroa oss över våra jobb för att saker och ting inte riktigt har gått som det var tänkt på bankerna världen över? Vad är det som gör att det helt plötsligt ska gå så jävla dåligt att flera tusen ska bli utan jobb? Kan det verkligen vara så att det är någon som blir ofantligt rik på de här kriserna så att det faktiskt lönar sig att försöka skapa dessa kriser?
Jag hatar att inte ha något inflytande och makt över något. Jag hatar att inte förstå och på något sätt bli tvungen att acceptera att jag inget kan göra. Inuti mig skriker det någon som vill ut som säger att jag visst kan göra något. Att det måste gå att göra något för att det inte ska bli såhär igen. Någonting inom mig hatar verkligen det faktum att vi människor tenderar till att bli någon slags marionettfigur som styrs av någon elak jävel som inte bara skrattar och dessutom tjänar pengar. Jag är fan så mycket viktigare och bättre än så och det är du också.
Vi människor måste verkligen börja ta ansvar oss själva och sluta tävla om vem som har störst tv. Annars så tror jag att vi kommer att komma så långt bort ifrån varandra att vi kommer att förlora varandra och bli olyckligare än vi redan är. Cynism, hat, förakt tillsammans med egoism är inte framtidens melodi det är något helt annat och det måste vi människor inse innan det är försent.
Vi har alla förmågan till att tänka och agera.
Vem är du och vad är din vilja egentligen?
Något jag funderat en del på är om vi människor hellre följer strömmen än tänker själva. Frågan är vad det är som gör att vi väljer att bli grymma och fördömande eller för den delen blint börjar avrätta andra människor för att det har bestämts att de inte förtjänar att leva. Vad är det som avgör att vi människor väljer hata något alternativt bara blint tro på att något ämne är otroligt farligt eller för den delen otroligt nyttigt? Titta på klippet från youtube det är från programmet ”Bullshit”. Den belyser tydligt min frågeställning. Hur mycket kraft ligger det egentligen i att vi tycks vilja följa strömmen? Vad är det som egentligen styr vårt beteende? Är youtubeklippet bara ett synnerligt bra bevis på amerikanska invånares beteende eller är det ett allmänmänskligt beteende att vi deltar i med vår underskrift till saker som läggs fram av en kvinna som låter övertygande? Frågan är komplex och behöver verkligen undersökas mer. Inte minst utifrån goda och ondskefulla människors förmåga till att få sin vilja igenom.
Steget från denna otroligt viktiga fråga till finanskrisen kan tyckas långsökt och kanske helt ovidkommande. Men jag tycker inte det. Vi blir idag mattade med att det nu pågår ett krig mot störtdykande börser. Vi får höra att Bush kompani kliver in och ”räddar” banker som i grunden misskött sig. Siffran 700 miljarder är otroligt mycket pengar men det verkar inte räcka speciellt långt. Allt det här är ett problem. Vad är det vi egentligen tror på och säger oss förstå medan vi glor på actionfilmer, idol, singing bee och dansbandskampen. Vad är det vi egentligen lägger ner vår dyrbara tid på? Jag vet att mitt dagliga liv med alla dess vedermödor tar en massa tid och kraft och det gör att jag älskar att slänga upp benen på soffan och titta på en film? Jag vet att jag inte är ensam.
Vad är det vi tror på? Jag tycker att det är viktigt att ställa frågor. Frågor till andra och till människor som bestämmer men framför allt tycker jag att det är viktigt att fråga sig själv; ”Vad är det jag är och vad är det jag står för?” Filmen Zeitgeist The movie är en väldigt speciell film som tar upp en massa saker. Många saker behöver man ta med en nypa salt medan det finns andra saker som kan vara viktiga att fundera på. På google video finns den att se i tre delar vilket filmen också är indelad i den går också att få tag på via torrents på filmens hemsida. Jag uppmanar dig att se den. Inte för att jag tycker att den har rätt i allt utan för att den sätter ett annat perspektiv på saker och ting. Jag vill bara att du frågar dig själv. Vem är du och vad står du för, egentligen?
Det finns anledning att hylla Helen Steel och Dave Morris som gett ut boken McÄrekränkning: Gör-det-själv Rättvisa. Utan att ha läst den själv så tycker jag att alla ska köpa den för att läsa den och för att stötta Steel och Morris. Det var två helt vanliga människor med ovanligt stark civilkurage, mod och ork. Från mitten av 80-talet har Steel och Morris drivit en kamp emot Mcdonalds som hade och har väl fortfarande en hel del tveksamma sätt att marknadsföra sig och sköta sina affärer för gå i vinst. Frågan avgjordes 2005 i EU-domstol till Steel och Morris favör. Enligt ETC så Fastslog EU-domstolen att: ” ‘de brittiska lagarna hade brustit i att försvara allmänhetens rätt att kritisera storföretag vilkas affärer kan påverka människors liv, hälsa och miljö’. Vidare beslutade domstolen att rättegången var ett brott mot artikel 6 – rätten till en rättvis rättegång – och mot artikel 10 – rätten till yttrandefrihet.”
Själv såg jag en dokumentär om dem på någon av mina 20 kanaler för något halvår sedan. Det var inte förrän jag läste ETC artikel om dem som jag kom att tänka på dom igen. Steel och Morris är verkligen hjältar värda att hylla. Dom stod emot multinationella McDonalds och fick rätt. De är ett levande bevis att varje människa kan göra skillnad i denna värld som kallas stor. Steel och Morris är en stor inspiration.
Det går att se dokumentärfilmer om dem på nätet Den jag hittade som jag tyckte var bra var den från google video Se den!