Vi strukturerar vår tid.
Du och jag på olika viss fast med samma mål; att överleva.
För att vi inte ska gå under så behöver det hända något medan tiden pågår.
Vi behöver få synas, vara unika och det är verkligen en underdrift att säga att vi människor har ett enormt behov av att vara jävligt speciella. Samtidigt behöver vi inviga oss i rutiner och ritualer för att tiden ska hanteras effektivt och för att det ska vara meningsfull för oss.
Vi arbetar, vi handlar, vi umgås, vi grälar, vi gråter, vi slås, vi skrattar, vi älskar, vi försöker betyda något.
Allt för att strukturera vår tid så att vi inte går under.

Vi vet, trots ihärdiga försök till motsatsen, att vi kommer att dö.
Exakt när och på vilket sätt vet ingen såvida någon inte väljer att styra över det ödet själv.
Vi kommer alla dö.

Det kommer att hända dig också
På ett sätt en välsignelse
På ett annat vis en förbannelse, kanske till och med vår tids största problem.
Vad är det vi egentligen ska göra mellan livet och döden? Vad är egentligen meningen?
Finns det någon mening förutom allt vi redan gör, eller inte gör?

Detta skrev jag för flera år sedan och var faktiskt det enda jag lyckades skriva efter att en god och speciell vän tagit livet av sig.

Ett stort svart hål var det enda du lämnade efter dig. Jag kastar in så mycket saker jag bara kan och som ett svart hål bör så slukas allting upp och det som finns kvar är, om möjligt, ett ändå större svart hål. Jag kastar in min ångest, förvirring och saknad och allt jag får tillbaka är ett större svart hål. Du hade säkert dina anledningar men jag kommer aldrig att sluta undra; varför? Du är död och kommer aldrig att kunna förklara för mig varför du inte såg någon utväg. Inte för att det spelar någon roll men jag saknar dig, vill ha dig tillbaka, vill ta det där viktiga samtalet som vi skulle ha haft den där söndagen. Jag hade kunnat hjälpa dig så gott jag någonsin kunnat. Nu gav du mig inte ens chansen. Du får mig till och med att må dålig över det. Jag tog, eller är det fick, inte chansen. Tog eller fick? Jag kastar in det i svarta hålet och hoppas på ett svar. Tillbaka får jag inte ens ett större svart håll utan hålet växer inte av frågor som redan ställts. Det har jag lärt mig nu. Jag har lärt mig två saker till:  Det är att döden och livet går hand i hand och att det inte är obligatoriskt att leva.