Min ettårige son har vattenkoppor och jag fick den stora äran att vara med honom idag. Det värsta med vattenkopporna är över nu och han är definitivt på bättringsvägen. Jag bytte blöja på honom efter att vi hade ätit. När han ligger där, halvfärdig, dvs. färdigtorkad halvnaken och ganska nöjd så tittar vi på varandra, han är tyst och så även jag. Vi tittar länge i varandras ögon, så pass länge att jag känner att jag måste göra något. Så jag ler lite extra mot honom. Denna fantastiska rödprickiga pojk avfyrar sitt fantastiska leende tillbaka och stoppar sen in tummen i munnen och viftar lite förstrött med den andra handen att jag ska göra klart blöjbytet. När blöjan är på så stannar jag upp och tittar på honom igen.
Han är trött men har har funnit intresse för ljuset som strimlar genom fönstret och förbi skötbordet. Jag ser hur han rör handen i ett försök att ta på ljustrimlan som ligger inom räckhåll. Han når och för sakta och försiktigt handen fram och tillbaka och jag fascineras över hur mjuka hans rörelser är och hur koncentrerad han är. Jag stör honom inte, det är alldeles tyst i rummet och på något sätt känns det verkligen som att min ettårige son fångar ljuset i sin hand och undersöker, rör vid och på riktigt känner ljuset. Det är vackert, nästan som en saga men ögonblicket tar slut alldeles för fort och livet går på.
Jag försöker ta tillvara på dessa stunder i någon slags insikt i att de aldrig kommer igen. Jag har gjort misstaget att inte vara tillräckligt närvarande i alldeles för många underbara ögonblick med mina två söners mamma och nu hon vill hon inte längre vara nära och jag får inga mer stunder med henne att ta tillvara och spara på. Jag önskar att jag tagit mig mer tid till att bara se, njuta och bidra med min fullständiga närvaro. Det handlar lite om att försöka fånga ljuset, precis som min son gjorde. Det verkar som att vi föds med den förmågan men någonstans påvägen tappar vi den. Det har inte bara jag som haft avsaknaden av detta utan även hon som precis som jag pressar in allt och ingenting i vardagen så att vi glömmer/tappar bort vikten av att vara närvarande, att njuta, att fånga ljuset. När det är alldeles försent inser vi att vi har hamnat i ett mörker och vi måste slå sönder allt vi har för att se ljuset igen.

Jag försöker lära mig av mina söner. Dom är mina läromästare som kommit till mig för att lära mig massor om livet. Dom är en gåva större än allt och det vore ett gigantiskt misstag att inte ta tillvara på varje dyrbar sekund och lära av deras förmåga att vara här och nu och fånga ljuset som finns mitt framför dom och undersöka, njuta och bevara det.