Att uppleva saknad
med den samtidiga vissheten om
att det som en gång var
inte någonsin mer kan bli
och att det egentligen knappt var
ens när jag trodde att det fanns
Att utstå smärta
med den samtidiga vissheten om
att det som just nu är
inte alltid kommer att vara
och att det egentligen knappt är
om jag inte känner efter
Att känna längtan
med den samtidiga vissheten om
att det som borde fått vara
kanske redan är
kanske hela tiden var,
att jag hela tiden hade
alla viktiga svar
Min pappa delade med sig av det här textsjoket:
”Take a step back. Fucking look at yourself. You are human. You are beautiful. You are so beautiful. And you can be anything. You can be everything. Do not hate because someone broke your heart, or because your parents split up, your best friend betrayed you, your father hit you, the kid down the street called you fat, ugly, stupid, worthless. Do not concern yourself with things you cannot control. Cry when you need to, then let go when it’s time. Don’t hang on to painful memories just because you’re afraid to forget. Let go of things that are in the past. Forget things that aren’t worth remembering. Stop taking things for granted. Stop taking life for granted. Live for something. Live for yourself. Fall in love. Fall out of love. Fall in love. Fall out of love. Do this over and over until you know what it really is to love someone. Question things. Tell people how you really feel. Sleep under the stars. Create. Imagine. Inspire. Share something wonderful. Make something beautiful and then destroy it. Meet new people. Make someone’s day. Follow your dreams. Live your life to its full potential. Just live, dammit. Let go of all the horrible things in your life and just fucking live. And one day, when you’re old, look back with no regrets”.
Hej vad det stormar! Den gångna veckan skulle kunna mätas i katastrofer och förluster. Jag inledde veckan med att fortsätta flytta/separera, spetsade det med en bilolycka i onsdags. Tillvaron kryddades med att en familjemedlem avled i förrgår. Veckan avrundades sedan med att jag hittade barnens pappa blek och kraftigt blödande efter en fallolycka. Sedan brast jag. Och jag valde att dela den brustenheten genast.
Klart att jag är/har varit ledsen, rädd och trött. För en vecka sedan sade jag högt till höger och vänster att ”jag tror att det värsta har varit”. Det hade ju knappt börjat!
Å vad jag har lärt mig mycket den här veckan! Om vänskap och värme. Om mod och styrka. Om japanska bilars bränsleförbrukning, rollspel i transaktionsanalys och det juridiska förfarandet vid bodelning. Om vilka som är mina bästa vänner. Om längtan och saknad. Jag har velat skolka från en del av de där lektionerna, men det var inte ett valbart alternativ…
Jag har däremot valt att prata med människor som inte försöker släta över min livsvärk med klyschor som ”bilar finns det gott om” eller ”det man inte dör av, det härdar”… Människor som inte stressas av mina tårar och känner ett behov att fixa mig. Jag behöver inte fixas! Jag klarar att ha ont om jag får slippa att ha det ensam! Jag behöver bara en sorts själslig barnmorska som påminner mig om att andas och vila mellan värkarna, och som sedan konstaterar att ”alla är ute, ingen har blivit kvar”.
Den gångna veckan skulle också kunna mätas i leenden, telefonminuter, små viktiga vardagsframgångar och långa kramar.
Söndag kväll överraskade jag mig själv med en helt ny livsinsikt: ”Jag kan vara stark om jag tillåts att vara svag”. Det sammanfattar allt!
Förresten tror jag att det värsta har varit. ;)
Onsdag eftermiddag den här veckan sätter jag mig som vanligt i bilen efter jobbet (som jag älskar) för att hämta barnen (som jag älskar mer). Jag kör längs E4 i 110km/h när plötsligt ingenting längre är som vanligt.
Pang – jag får punktering på vänster framdäck och dras rakt in i vajerräcket. Skriiiiik – det där metalliska ljudet (som jag hatar) och bitarna som flyger… Jag studsar tillbaka till hjulspåret. Bilen wobblar vilt men jag lyckas hålla den på körbanan under de långa sekunderna av kontrollförlust (som jag hatar mer) som går innan jag kan svänga in på en p-ficka och stanna.
En granne svänger in på samma p-ficka, skärrad även hon. Jag får skjuts till dagis. Kliver in där och upptäcker att jag har värsta pulshöjningen. Hämtar mina tjejer och skjutsas hem. Skickar ett upprört sms till en vän, blir uppringd. Pratar av mig. Uppskattar!
På kvällen kommer allt ikapp. Alla ”tänk om..?”-tankar. Jag är trött, jättetrött. Bilen bärgas bort. På ett sätt känner jag mig arg, nästan kränkt. Hallå livet! Jag kunde lätt ha dött! Och det har jag inte alls tid eller lust med. Jag har mål att nå, drömmar att uppfylla.
Jag vill följa mina barns framsteg och motgångar! Jag har böcker att läsa, sånger att sjunga, filmer att se. Kramar att dela, resor att göra, utmaningar att knäcka. Nu när jag påminns om hur skört det är att tro sig veta hur det går… blir jag mer rädd om allt jag har.
Medan min bil nu verkar få sluta sina dagar som transportfordon och kanske övergår till en mer stillsam tillvaro som klädskåp eller dylikt… så känner jag mig mer som Gabriella i ”Såsom i himmelen” (som får mig att gråta):
Jag vill känna atr jag lever! Jag vill göra viktiga val utifrån Mod och Hopp. Jag vill tillåta mig att älskas och att älska tillbaka. Jag vill våga välja intensiv, ickegaranterad lycka trots risk för avsked (som får mig att gråta mer).
Också ur det här ska du gå hel
Dina sår ska läka
stormen bedarra
smärtan avta
förr än du anar
Varsamt ska knutarna lösas upp
inte utan tårar
inte utan tillbakablickar
inte utan bultande hjärta
men av vilja till förändring
Vinden ska spela en melodi
som du för länge sedan glömt
och väcka liv
i det som en gång var Du
Solen ska omsluta dig
som en varm och vänlig famn
och viska i ditt öra
Också ur det här ska du gå hel
/ Okänd
Jag tror att man kan uthärda rätt allvarliga grader av smärta om man:
1) vet varför man har ont
2) vet ifall orsaken till smärtan är reellt livshotande eller ej
3) har självvalt en förmodat mindre smärta för att undkomma en större
4) har smärtfria stunder
5) tror att smärtan är tidsbegränsad, inte kronisk
6) har haft lika ont förr och erfarenhet av att ha klarat det
7) har förtroende för någon som delar med sig av att redan ha ”varit där”
8) tror att det värsta redan måste ha varit
9) känner att smärtan inte tycks progrediera
9) andas djupt och medvetet
10) är hudnära en Exceptionell (eller helvanlig) medmänniska
Jag minns en kvinna i min hemstad som fötts med för korta ben. Som vuxen valde hon att åtgärda det. Läkarna bröt hennes ben, drog isär benpiporna lite och lät brosket växa ihop. Det upprepades tills hon växt en dryg decimeter! Då kunde hon börja köra bil. Freedom!
Jag minns min mamma, som en gång sårade mig djupt och sedan bad om förlåtelse. Hon sade att ”ibland måste man bränna mark för att något nytt ska kunna växa”. Och som jag sved invärtes!
Smärta är på ett sätt värre innan, när den är väntad men inte börjat. När jag inte vet hur illa den blir. För när den väl brutit ut är den som en enfilig underjordstunnel! Det finns ingen återvändo. Då tar jag sikte på ljuspunkterna framför mig tills jag kommer igenom.
”Every endless night has a dawning day
Every darkest sky has a shining ray”…
Jag vaknade av att en liten pyjamasunge kramade fast sig på mig med både armar och ben. Hon tittade nöjt in i mina kisande ögon och sade ”Känner du nån som kramar dig eller?”
Jag log, strök undan några av hennes blonda hårslingor från mitt ansikte och svarade ”Jaa, det gör jag allt!”
Då säger hon ”Kramar är som säkerhetsbälten. De gör så att ingen faller.”
Nu kan jag inte släppa det kloka i det hon sade. Vilken fantastisk start på dagen – att bara vakna och inte låtas falla.
+—(”,)—+
”Kärlek” är ett storord för mig. Men vad lägger jag in i det?
Ibland, när jag har haft anledning att fundera på vad jag vill ”bli”/jobba med, så har det varit lättare att komma på vad jag inte vill syssla med. Inte ens för pengar. Jag kan till exempel inte tänka mig att vara tandhygienist, grisbonde, farmaceut, politiker eller butiksbiträde. Däremot kan jag känna en uppriktig tacksamhet över att det finns andra som vill det – och som är beredda att lägga energi på att göra det bra! Kanske kan jag sammanfatta kärlek, som jag uppfattar kärlek, om jag börjar med vad det inte är?
Om man någonsin ska påstå sig känna kärlek till någon borde det betyda att man är beredd att lägga energi på att ”göra det bra”. Inte för att kärlek är en prestation. Eller kan den vara det i vissa lägen? En ansträngning. Ett viljebeslut. Nu tänker jag våga mig på en definition. Och om ett år från och med nu tänker jag återvända till mina egna ord och utvärdera ifall jag vill ompröva detta. Here goes:
Kärlek är inte att begränsa, trycka ner, förminska. Så då borde den betyda att frigöra, lyfta upp, hjälpa till växtkraft.
Kärlek är inte att köra över någon eller att vika ner sig. Så då måste den handla om kompromisser, respekt och hänsyn till mina och dina gränser.
Kärlek är inte synonymt med likgiltighet. Alltså måste den handla om att vara, handla, känna – kanske både glädje och sorg, ilska och rädsla.
Kärlek är en naturkraft. Den kan spränga gränser, korsa land och hav, riva murar, smälta hjärtfrost och översvämma inre söndermarker.
Kärlek är en medicin. Den är som godis, vitaminer och dunderhonung samtidigt.
Kärlek är en gåva. Den kan aldrig utkrävas. Den får inte tas för given. Den borde aldrig behöva förtjänas.
Kärlek är också en utmaning. För att vardagen kan förvandla något färgsprakande till något kostymgrått.
Kärlek är en förnyelsebar energikälla. Den alstrar kraft och värme som kan räcka till att värma ett helt hushåll!
Det här nya året skulle jag vilja inleda med att påstå att kärlek är tänkt att användas som ett verb. Teori ger kunskap men praktik ger färdighet. Så… Vi borde praktisera mera! Vi skulle kunna låta 2012 bli ett tokvarmt år att minnas. Det kan vi… nog. :-)
