About frida

"Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag..." Äh. Det är jag väl - också? Jag är 34 år, socionom och tvåbarnsmamma. Jag sjunger, skriver och samtalar mycket - gärna om känslor. Två av mina svagheter är mintchoklad och pudelrock... Gärna i kombination! Mina topp-3-favoritcitat: 1) "Människor borde inte beskrivas - vi är till för att upplevas" 2) "Bring it on" 3) "Inte för att vara med och hata, men för att vara med och älska, har jag kommit till världen"

Som ett gudaväsen

Jag ser ibland på Facebook att mina vänner besvarat undersökningar av typen ”Vilken actionfigur är du mest lik?”, ”Vilken färg är du?”, ”Vilken Disneykaraktär är du?” och liknande.

Jag har inte funderat så mycket på vad jag skulle ha för namn om jag var ninja, porrskådis eller gladiator. Jag har inte brytt mig om vilken storstad jag ”är”. Men hej, igår upptäckte jag att det finns en fiktiv figur jag faktiskt kan känna igen mig i.

Det är en figur plockad från fornnordisk mytologi, eller asatron om man så vill. Jag är ingen flashig muskelknutte som åker vagn tvärs över skyarna och dundrar till höger och vänster. Jag besitter inga särskilda förmågor att se in i framtiden och känner inte precis att ”fruktbarhetsgudinna” är mitt epitet här i världen.

Men – just nu känner jag bäst igen mig i Särimner. Jag är den magiska grisen. Jag är i ett läge där dagarna sliter, nöter, fräter, pressar, tuggar på mig. Om kvällarna samlar jag ihop mina bitar i en hög och somnar, sover som en sten. På morgonen kliver jag upp och konstaterar att jag är i ett stycke igen. Och jag gör samma sak igen och igen. Och på något sätt känns det görbart.

Just do it.

Vad gör man då?

Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två. När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer vara den längsta sekunden i ett liv…. Och när denna sekund återspelas i slowmotion och rapid, om vartannat.
 
 
När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sen dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt. När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingad mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?
 
 
När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever. När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När någon frågar om man vill ha kvittot och man undrar hur de kan ställa en så trivial fråga. När andra har ett liv av värde, och när man känner skuld inför de som stannar upp för att anta en biroll i detta. Vad gör man då?
 
 
När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: är det här verkligen på riktigt? När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sen, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?
 
 
Jo då fortsätter man leva. Lite åt gången. Och kanske var detta inte den krönika ni vill läsa i kollektivtrafikens morgonrusning eller på nätet mellan kaffe och påtår. Men det var den jag ville skriva. Inte bara för min skull utan också för alla er som kommer vara med om den där otroligt ondskefulla jävla smärtan. Ni kommer undra vad man gör när man går sönder, och då vill jag bara att ni ska veta att man klarar det.
 
 
Helena Sandklef
Tidningen Metro
 
 
 
 

Då smälter det frusna

Ni har också mött dem. Människorna som alltid tycks ha en negativ kommentar redo i bakfickan. När du säger ”Så härlig midsommarhelg vi fått ha” så kan de inte låta bli att säga att vi går mot mörkare tider. När du tar en till tårtbit varnar de för övervikt, diabetes och  minns att frosseri är en av dödssynderna. De minns sällan att högmod också är med på den listan. De kan stjäla energi om man inte ser upp.

Jag har tänkt anta dem som en utmaning. Jag tänker ta reda på om de bara råkat fastna i ett surt dike. Vem är det som står där bortom bitterdimman? Vad behöver de? Vad längtar de efter? Om jag inte låter mig provoceras av deras ”jag är inte ok och du är inte heller ok”..? Om jag envist hävdar och i handling visar att ”jag är ok och du är också ok” – vad kan hända då? Tänk om min värme är starkare än deras kyla?

Lyser du i din vrå så lyser jag i min. :)

Var Stark! Eller… skit i det!

Det är som det är… har jag hört. :)

Tänk vad skönt om ”mående” och ”sinnesstämning” och ”tankemönster” var tidsbegränsade? Man råkar öppna upp en låda med kasst mående och så säger en liten elektronisk röst ”This grief will self destruct in ten days”. Sen, efter tio dagar, dunstar den svåra känslan per automatik och man ”gaskar upp sig”. Tar sig i kragen. Klipper sig och skaffar jobb. Bryter ihop och kommer igen. Eftersom bra karl (kvinna) reder sig själv, ensam är stark och mister du en står dig 1000 åter… Approximativt.

Har du upplevt en förlust? Ah, det är allmänt vedertaget att man måste kyssa många grodor innan man träffar en prins(-essa). Orkar du knappt ta dig igenom dagen? Jamen vill man så går det, för där vilja är, är väg. Och det är resan, inte målet, som gör resan värd. Trägen vinner och skam den som ger sig. Bit ihop, det är bara att gilla läget. Problem är bara möjligheter i arbetskläder. Skärp dig!

Som om det inte räckte med den här självdrillningen så kommer människor välvilligt påminna/upplysa oss om att det är i motvind man lär sig segla + att drakar förresten lyfter, att stormen kan nyttjas till att bygga väderkvarnar istället för vindskydd och att det alltid är som mörkast före gryningen. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan ån, dit man inte ska gå för att hämta vatten att ta sig över huvudet. Vi kommer att matas med information om att man är sin egen lyckas smed och att vi borde fylla åren med liv istället för att fylla livet med år. Det är dyrt att leva, men i priset ingår en resa runt solen varje år. Det blir säkert bra, tänk på barnen i Afrika. Pengar är inte allt. No pain, no gain!

Det värsta är att om någon av alla dessa välmenande informatörer själv skulle trilla dit på en riktigt fet, härlig kris så kommer denne att upptäcka att man inte kan skärpa sig. De kommer att inse att de skiter i drakar och väderkvarnar för tillfället. Och då kommer ANDRA amatörtröstare att rycka in till deras ”hjälp” och berätta för dem att så kan de väl ändå inte tänka. Nej, kom ihåg att ”efter regn kommer solsken”. Och om de vill dra en riktig klassiker – det man inte dör av, det härdar…

Har du människor omkring dig som låter på det här viset? Låt inte deras hurtiga klämkäckheter dränera dig. Du har rätt att må som du mår, det tar den tid det tar. Försök stänga öronen från bruset av klyschor.

Var stark. Eller förresten… Skit i det!

Jag kommer ut II

Jag kommer ut genom ytterdörren och är lite försenad till jobbet. Har jag nu allting med mig? Börs, mobil, kalender, bilnycklar… Alla mina vardagsmåsten. Vantarna! Elände. Hinner inte gå upp och hämta dem, tycker jag. Har i alla fall lunchlådan i ett stadigt grepp.

 Jag kommer ut och går jäktad mot garaget. Det är ju svinkallt, måste vara minst 10 minusgrader, och jag fattar inte att jag inte har långkalsonger. Himlen är alldeles, alldeles grå. Samma färg som… damm. Samma färg som ingenting glatt över huvud taget.

 Jag kommer ut och det är en helt vanlig måndagmorgon. Helt vanlig. Det är morgon och solen kommer inte att ha en chans att spricka igenom det här molntäcket. Det har kommit mer snö. Kan det inte räcka nu? Varför bor jag i en landsända som har vinter halva året!?

 Jag kommer ut och drar ett djupt andetag. Det behövs. Garagedörren har isat fast! Jag provrycker ett par gånger men ger upp. Vänder irriterat tillbaka till ytterdörren och hämtar husets aluminiumskyffel. Fryser redan om händerna.

 Jag kommer ut och är morgontrött som få men blir klarvaken. Hackar som besatt med den där klena skyffeln och blir samtidigt smått galen av oljudet den skapar mot isen. Mitt nyduschade hår fryser till is. Vart är farbrorn som sopade snö med den där piassavakvasten mot alla garageportar? Min också. Det hade jag väl inte bett om?

 Jag kommer ut och är argt medveten om att jag har bråttom. I två minuter tvingas jag stå ute och frysa för att komma fram till bilen. Två minuter. Inte särskilt länge, men ändå två minuter av skillnad. När jag ställt tillbaka skyffeln har jag en annan energi i stegen. Jag hoppas att farbrorn inte skottar för min port i töväder igen.

 Jag kommer ut ur mitt varma, sköna hem och känner plötsligt att den här nya dagen rymmer oanade utmaningar. Jag var inte beredd på kontrasten, inte sugen på mothugg. Startar bilen, startar bilstereon. Men… låten! Det är ju…”Ice ice baby”!? Jag vrider upp volymen så att det sprakar i de skruttiga högtalarna. Skrattar högt och skakar på huvudet. Det klirrar lite från mina isiga lockar när jag gör det. Jag skrattar åt det också. Och jag kommer till jobbet en hel minut innan dagens första möte börjar.

 Bring it on.

Jag kommer ut!

Jag kommer ut genom ytterdörren och är lite försenad till jobbet. Har jag nu allting med mig? Börs, mobil, vantar, kalender, bilnycklar… Alla mina vardagsmåsten. Idag har jag lunchlådan med. I går blev den kvar i kylen… igen.

 Jag kommer ut och blir stående en stund. Det är kyligt, gissningsvis kallare än 15 minusgrader, och luften biter i kinderna. Himlen är alldeles, alldeles klar. Vad det känns länge sedan?

 Jag kommer ut och det är ögonbedövande vackert. Ögonbedövande. Det är morgon och solen lyser genom björkarna. Det gnistrar i snön överallt omkring mig, miljoner små diamanter som hälsar mig välkommen ut.

 Jag kommer ut och drar ett djupt andetag. Det känns som dagens första. Jag håller inne luften i lungorna en stund och släpper ifrån mig den igen som ett vitt moln runt huvudet.  

 Jag kommer ut och världen är klarvaken. En farbror, han bor i samma hus som jag, står och borstar nattens portion av nysnö från alla postlådor. Han kollar att allas lock går att öppna och stänga. Mitt också. Han har redan sopat med piassavakvasten framför alla garageportar. Min också.

 Jag kommer ut och glömmer att jag hade bråttom. I en halv minut unnar jag mig att bara stå stilla och andas. En halv minut. Inte särskilt länge, men ändå 30 sekunder av skillnad. När jag börjar gå igen har jag en annan energi i stegen. Jag ler mot farbrorn och får en vänlig nick tillbaka.

 Jag kommer ut ur mitt dunkla krypin och känner plötsligt att den här nya dagen rymmer oanade möjligheter. Den bär löfte om en annalkande vår. Ljuset återvänder, livet pågår och jag vill vara med. Jag tänker banne mig vara med.

 Här kommer jag!

15 sätt att förbli olycklig

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig.

2. Skyll din olycka på andra.

3. Använd ”om bara” så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.

4. Jämför det du har med andra.

5. Var alltid allvarlig.

6. Försök alltid att göra alla till lags.

7. Säg aldrig nej.

8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.

9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.

10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.

11. Om någon kritiserar dig, förstora det.

12. Behåll alla känslor på insidan.

13. Förändras aldrig.

14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.

15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.

*kram* <3

Magkänsla

Hur kan man känna så mycket med magen?

Jag har nog en pratig mage. Den kommunicerar på flera språk. När jag blir skrämd eller plötsligt stressad känner jag det som ett brännande litet hugg. Som om något frätande utsöndras.

Jag kan känna oro som en molande klump i magen. Ett obehagligt inre tryck. Och vid ett fåtal tillfällen i mitt liv, när oron övergått till ångest, har jag känt mig kräkillamående.

”Gå på magkänsla” heter det ju… Men vad är det? Varför ska man lyssna på sin mage? Intuition definieras, så vitt jag förstår efter att ha kollat runt lite, som förmågan att snabbt bilda sig en uppfattning om något utan att ha så mycket fakta till hands (medvetet). En omedelbar bedömning som ofta ställs i motsats till att kritiskt analysera eller att logiskt resonera.

Min vän och Känslan-medskribent Rickard initierade begreppet ”thin slicing” för mig i somras. Det handlar om just detta fenomen att ”tänka utan att tänka”; hur det kan räcka med minimala mängder information för att kunna fatta ett beslut och agera. Man betraktar något genom ett smalt erfarenhetsfönster. Och statistiken visar att det överraskande ofta blir nästan samma bedömning gjord som om man samlar in mer information.

Magkänslan är en informationskälla som inte låter sig förklaras av vetenskapen. Den syns inte på någon ultraljudsundersökning. Magkänslan, säger en forskare i ämnet, är en ”kroppslig markör som minskar vårt riskbeteende”. Vi tar alltså egentligen lägre risker när vi följer vår magkänsla. Ändå kan det kännas vanskligt att gå på gut feeling, kanske för att vi är präglade att tänka i termer som ”evidens” och ”beprövad erfarenhet”. Vi har fått lära oss att det är fint och klokt att tänka. Vet ni vad? Det är fint och klokt att känna också!

Men nu då? Det hisnar i magen med jämna mellanrum, likt känslan av att åka Uppskjutet på Liseberg. Det kittlar ibland, som om en hel liten fjärilsfarm tränar start och landning där inne. Den slår liksom volter, ibland i kombination med att jag håller andan… och ler. Och jag lyssnar på de här nya kroppssensationerna med förundran och intresse. Jag vet vad de säger. :)

Mitt ofta närvarande överjag har lite bekymmer med att magen fått allt större arena när det kommer till beslutsfattande, men… Jag har helt enkelt blivit bättre på att våga gå dit hjärtat leder mig. Det är den häftigaste promenaden! Mitt livs grej.

 

min inre Lennart

Jag har tre tecknade killar i mitt liv. Jag älskar dem på riktigt! De heter Lennart, Örjan och Valter. :)

- Lennart, en mycket rigid och tvångsmässig liten mus. I boken ”Lennarts listor” får han en ny granne. Lennart skulle gärna ha velat säga hej till grannen redan första gången de träffades, men det stod inte på dagens lista över Att-Göra-saker. Han missar så mycket innan han lär sig att äventyr kan vara bra! Listor, förutsägbarhet och struktur är lite skönt för mig… ibland. Jag gillar verkligen också spontanitet, överraskningar och milt kaos… för att livet delvis handlar om det! Lennart är underbart söt i all sin lilla eländighet och han påminner mig om att släppa kontrollen.

- Örjan, den höjdrädde örnen. Örjan är född till att vara örn men är rädd för att flyga. Så han tillbringar en stor del av sitt liv på marken, som en höna. Tills någon hjälper honom att bli den han är tänkt att vara genom att exponera honom varsamt för rädslan. Det är en fantastiskt fin liten berättelse om mod och självutveckling. Jag kan känna mig sådär rädd inför stora utmaningar. Men jag har prövat mina örnvingar och känt deras bärkraft också. Därför vågar jag kasta mig ut igen. Örjan påminner mig om att jag kan välja att inte leva mitt liv som en höna.

- Vresige Valter. En grinig björn som övriga djur i skogen aktar sig för. Jag älskar Valter för att han liknar så många män jag mött i tjänsten. De är otrevliga som rackarn och… otroligt ensamma. Att sakta men säkert vinna deras förtroende och få se det börja glimma vänligt i de där tidigare tomma ögonen är det absolut finaste jag kan tänka mig att ha betalt för att få göra. De där leendena och kramarna blir till små pärlor i en skatt av minnen. Valter påminner mig om citatet ”No act of kindness, no matter how small, is ever wasted” och om att många hårda hjärtan har chans att mjukna igen. Eller, som Michael Bolton skulle ha sagt, ”Nothing heals a broken heart like time, love and tenderness”…

I höstas mötte jag en person. För 10 år sedan var vi plit och intagen med varandra. Han var kall och hård och ensam då. Han är varm och mjuk och del av en gemenskap nu. Nu är han plötsligt min granne och vän, drogfri och brinnande för en god sak. Mina barn älskar honom så mycket så att de gjorde julklappar till honom på dagis ”för att han inte skulle bli utan”. Jag tänker låta Lennart, Örjan och Valter hjälpa mig att lära dem de här 3 viktiga sakerna:

1) Släpp kontrollen
2) Våga växa
3) Värme kan smälta is

Pröva något nytt

Lättare sagt än gjort, men… Jag gillar själva idén. :)

Idag är jag arg för att jag blivit fråntagen en arbetsuppgift som jag brann för. Det fanns åsikter i teamet om att jag eventuellt saknade formell behörighet. När jag bemötte det så sakligt jag kunde ändrades argumentet istället till att jag möjligen har fel kön för uppgiften. Därmed gick uppgiften till min enda kollega med snopp. Och han har sagt att han egentligen inte vill ha det här uppdraget. Det stör mig faktiskt allra mest.

Så här sitter jag med en stor dos harm och undrar varför jag måste avsluta en uppbyggd behandlingsallians bara för att jag har bröst. Det är ju inte som att jag använder dem i tjänsten! :(