Detta är från radioprogrammet Tankar för dagen. Jag har inte hittat någon text om detta och jag ville gärna dela mig av det.
Det hela upplevs bäst genom att lyssna på Bob Hansson själv. Texten nedan är alltså en ganska så exakt transkribering (jag har gjort så gott jag kunnat) av det som Bob Hansson sagt i Tankar för dagen den 6 februari 2015.

Det jag ska säga nu, jag vet inte vem det kan angå, kanske inte många. På sin höjd dem som är ihop med någon eller har varit det någon gång eller kanske bara mig själv. Som stått där med smärta och tanken: ”Näe min partner borde göra på något annat vis”. För som ett mörkrets BB är denna tanke. För precis den tanken föder; kommande separation, det utslätande eller inställda sexlivet, föder den där semestern där alla var irriterade fast semestern var jättedyr, föder fram spända muskler, föder fram skrikande promenaden hem från parmiddagen; ”Hur kunde du och varför gjorde du alltid” osv, föder fram känslan av att man inte längre har kontroll över sitt liv och det ända man kan göra för att återfå den, är att bli ensam igen.
Kan relationer gör en olycklig? Kan kärlek innebära olycka? Två frågor som jag så lätt blandar ihop för de har ju sällan med varandra att göra. Relationer gör människor olyckliga, ja, men kärlek, nej. Det är inte kärleken som gör ont det ett är missförstånd. Ett problem med kärleken är att det är som periodiska systemet kolatom. En atom som lätt och villigt parar sig med allt möjligt och därför kommit att blivit den viktigaste beståndsdelen i allt levande. Även kärleken är en slampa, parar genast ihop sig med trygghetsbehov, bekräftelsebehov. sexuella behov med behovet av att leva upp till sociala normer, om rädslor för att bli övergiven, ensam, orättvist behandlad, rädslan att förlora. Så nu kommer en kort manual och den är till mig själv så nu, nu får du lyssna Bob.
För det är aldrig den andres som skapat hålet, hålet hade jag ju redan när jag skickade det där första smset. Det har inte alls med den andre att göra, det bara känns så. Och Bob, varje gång du tror att du behöver att den andre ska ändra sig så överger du dig själv, du förvandlar dig till subjekt, till en kägla i en annan människas bowlingmatch. Du tror att relationen ska få dig att känna dig respekterad. Nä, det ska den inte och kan bara i längden bara få mig att känna mig så respekterade som jag gjorde innan relationen börjande. Om du vill bli bättre på det så är det bara att gratulera men tro inte att det har med andre människan att göra. Du behöver inget från din partner. Tillåt mig upprepa. Du behöver inget från din partner. Att älska är inte det att låta vara. Jag finns där för dig som du den är, inte som den du borde vara. Det var dig jag valde inte en kommande version av dig. Det var din medmänniska inte din motmänniska jag önskade bli, inte din regissör. Det var ju inte en pjäs vi skulle spela utan ett liv vi skulle försöka leva. Liv som innebär smärta, irritation redan innan vi träffades och såklart även du, det är ju inte ditt fel. Hålen i mig är så mycket äldre än oss. Förlåt för alla de gånger jag trott att smärtan var ditt fel när det i själva verket bara är livet. Livet. Vår uppgift är väl att älska, låta vara. Älska är inte synonymt med happy happy. Snarare med: ”ojdå nu blev lite konstigt igen”. Låt oss titta på detta konstiga tillsammans va?