Redan 2004 gjorde Aftonbladet egna tester där man kunde få reda på om man befann sig i ”den nya föräldrafällan” att vara en Curlingförälder. Jag tror inte jag överdriver när jag sätter likahetstecken mellan curlingförälder och dåligt föräldraskap. Svenska dagbladets artikelserie beskriver ganska väl hur hela fenomenet uppstod. Det verkade som att det hela startade med att barnpsykologen Bent Hougaard stötte på en pojke som, såhär i efterhand, antagligen inte riktigt utvecklat alla förmågor till socialt samspel och samtidigt hade hög integritet. Pojken blev arg på Bent för att han inte gillar att bli tillrättavisad av främmlingar och när Bent tog pojkens spade och hink tyckte pojken antagligen ganska så illa om Bents beteende och betedde sig därefter med all kraft en 5-åring kan. Det verkar iaf som att Bent blev ganska så förbannad och drog några hastiga slutsatser om att barn blir respektlösa om föräldrarna ”curlar” sina barn. Rätt och slätt så blev curlingföräldaskap likställt med dåligt föräldraskap och resultatet skulle generera odrägliga barn. Visst skulle man hjälpa barn men det var viktigt att sätta ner foten att vara tydlig och att barnen visst mår bra av ett nej och struktur och att barn behöver motstånd och inte bara få som de vill.
Det intressanta är nu att redan då fanns det väldigt lite belägg för att detta antagande skulle stämma men det spred sig som en löpeld och antagligen fanns det redan innan en ganska vid uppfattning att barn ska lära sig visa respekt och vara hövlig. En insändare i Geflebladet beskriver sina önskemål om vad insändaren tycker att föräldrar ska lära sina barn är bara ett exempel men stämmer ganska bra in på bilden att barn ska lära sig lyda och vara artiga. Insändaren skrevs 2016. Inte för att jag har så stort belägg för det men jag upplever att det råder en viss allmän åsikt att barnen måste lära sig respektera vuxna och att man tycker att barn tenderar till att vara ganska dåliga på det nuförtiden. Det verkar också enligt min uppfattning finnas en åsikt om att barn behöver hårda tag för att sköta sig bättre. Jag håller inte med om det jag upplever att många människor tycker. Jag tycker inte att barnen behöver hårdare tag jag tycker de behöver föräldrar som hjälper och ställer rimliga krav på sina barn.
Bo Heiljskov skriver på sin hemsida: Om curlingföräldraskapets resultat och konsekvenser och där kommer det fram väldigt intressanta saker från en dansk studie som visar att barn till curlingföräldrar klarar sig bra trots att de blivit ”curlade”. Bo slår fast i sitt inlägg att ”att curlingföräldrar är de som fattat vad som är bra för deras barn.” Det är alltså inte alls farligt att se till att sitt barn har det bra och ge dem mycket hjälp. Det hela blir mycket intressant.
Det är svårt att vara förälder/ vårdnadshavare. Det finns alltid något mer vi kan göra för våra barn eller på bete oss på ett annat sätt, det tar liksom aldrig slut. Tillsammans med den starka önskan att se sina barn må bra och att lyckas så infinner sig en ganska så stark oro och osäkerhet. Detta gör att vi lyssnar på alla råd och rön som finns kring hur vi ska uppfostra våra barn. Vill lyssnar på såkallade experter. Vi vill göra rätt och vi vill att det ska gå bra och om curlingföräldraskap utmålas som dåligt kommer vi att försöka att inte curla, det faller sig naturligt. Problemet är att det går trender i barnuppfostran. Jag inbillar mig inget annat än att det som är populärt nu kommer att vara ute om något decennium eller två, allra minst förändrat och förfinat. Det går inte heller att bortse från människors behov att bland annat sälja saker i vetenskapens namn, och att tjäna pengar på sin sak. Det är något som vi föräldrar alltid kommer att behöva ta ställning till och vara kritiska emot. Det är svårt att vara övertygad om någonting överhuvudtaget i dagens snabba informationssamhälle. De flesta sanningar kan alltid ifrågasättas och förvanskas eller nedvärderas.
Det jag dock är fast övertygad om är att det är bra att hjälpa barn när det behövs och att ställa rimliga krav i förhållande till situationen är otroligt viktigt för att barn ska lyckas i livet. Jag står fast vid min åsikt om att det viktigaste vi vuxna kan göra för barn som står oss nära är att leda och följa barnen på deras resa till att bli självständiga individer, inte till individer som vi vill att de ska bli utan till individer som de egentligen är. Sen kommer fråga om hur mycket hjälp barn ska få och när osv. Det går knappt att svara på. Är du en närvarande förälder så kommer du att veta. Vissa barn behöver mycket hjälp för att hitta rätt riktning andra inte men enligt min tolkning av den danska studien som Bo Heijskov refererar till så kan vi inte bry oss för mycket om barnen, vi kan inte heller vara för snälla. En förälder som bryr sig, ser när barnet är påväg åt rätt håll kan sluta curla barnet och med tillförsikt titta på när barnet kommer gå rätt in i boet och bli sig själva. Det enda felet vi som vuxna kan göra är att bry oss för lite och hjälpa för lite.
Så curlingföräldraskapet behöver omdefinieras för det är inte farligt utan tvärtom bra för barn att bli curlade på rätt sätt. Det tycker jag är bra. Det gör mig hoppfull.
