Kategori: Föräldraskap

Curlande föräldraskapets vara eller icke vara – det svåra med att vara förälder

Redan 2004 gjorde Aftonbladet egna tester där man kunde få reda på om man befann sig i  ”den nya föräldrafällan” att vara en Curlingförälder.  Jag tror inte jag överdriver när jag sätter likahetstecken mellan curlingförälder och dåligt föräldraskap. Svenska dagbladets artikelserie beskriver ganska väl hur hela fenomenet uppstod. Det verkade som att det hela startade med att barnpsykologen Bent Hougaard stötte på en pojke som, såhär i efterhand,  antagligen inte riktigt utvecklat alla förmågor till socialt samspel och samtidigt hade hög integritet. Pojken blev arg på Bent för att han inte gillar att bli tillrättavisad av främmlingar och när Bent tog pojkens spade och hink tyckte pojken antagligen ganska så illa om Bents beteende och betedde sig därefter med all kraft en 5-åring kan. Det verkar iaf som att Bent blev ganska så förbannad och drog några hastiga slutsatser om att barn blir respektlösa om föräldrarna ”curlar” sina barn. Rätt och slätt så blev curlingföräldaskap likställt med dåligt föräldraskap och resultatet skulle generera odrägliga barn. Visst skulle man hjälpa barn men det var viktigt att sätta ner foten att vara tydlig och att barnen visst mår bra av ett nej och struktur och att barn behöver motstånd och inte bara få som de vill.

Det intressanta är nu att redan då fanns det väldigt lite belägg för att detta antagande skulle stämma men det spred sig som en löpeld och antagligen fanns det redan innan en ganska vid uppfattning att barn ska lära sig visa respekt och vara hövlig. En insändare i Geflebladet beskriver sina önskemål om vad insändaren tycker att föräldrar ska lära sina barn är bara ett exempel men stämmer ganska bra in på bilden att barn ska lära sig lyda och vara artiga. Insändaren skrevs 2016.  Inte för att jag har så stort belägg för det men jag upplever att det råder en viss allmän åsikt att barnen måste lära sig respektera vuxna och att man tycker att barn tenderar till att vara ganska dåliga på det nuförtiden. Det verkar också enligt min uppfattning finnas en åsikt om att barn behöver hårda tag för att sköta sig bättre. Jag håller inte med om det jag upplever att många människor tycker. Jag tycker inte att barnen behöver hårdare tag jag tycker de behöver föräldrar som hjälper och ställer rimliga krav på sina barn.

Bo Heiljskov skriver på sin hemsida: Om curlingföräldraskapets resultat och konsekvenser och där kommer det fram väldigt intressanta saker från en dansk studie som visar att barn till curlingföräldrar klarar sig bra trots att de blivit ”curlade”. Bo slår fast i sitt inlägg att ”att curlingföräldrar är de som fattat vad som är bra för deras barn.” Det är alltså inte alls farligt att se till att sitt barn har det bra och ge dem mycket hjälp. Det hela blir mycket intressant.

Det är svårt att vara förälder/ vårdnadshavare. Det finns alltid något mer vi kan göra för våra barn eller på bete oss på ett annat sätt, det tar liksom aldrig slut. Tillsammans med den starka önskan att se sina barn må bra och att lyckas så infinner sig en ganska så stark oro och osäkerhet. Detta gör att vi lyssnar på alla råd och rön som finns kring hur vi ska uppfostra våra barn. Vill lyssnar på såkallade experter. Vi vill göra rätt och vi vill att det ska gå bra och om curlingföräldraskap utmålas som dåligt kommer vi att försöka att inte curla, det faller sig naturligt. Problemet är att det går trender i barnuppfostran. Jag inbillar mig inget annat än att det som är populärt nu kommer att vara ute om något decennium eller två, allra minst förändrat och förfinat. Det går inte heller att bortse från människors behov att bland annat sälja saker i vetenskapens namn, och att tjäna pengar på sin sak.  Det är något som vi föräldrar alltid kommer att behöva ta ställning till och vara kritiska emot. Det är svårt att vara övertygad om någonting överhuvudtaget i dagens snabba informationssamhälle. De flesta sanningar kan alltid ifrågasättas och förvanskas eller nedvärderas.

Det jag dock är fast övertygad om är att det är bra att hjälpa barn när det behövs och att ställa rimliga krav i förhållande till situationen är otroligt viktigt för att barn ska lyckas i livet. Jag står fast vid min åsikt om att det viktigaste vi vuxna kan göra för barn som står oss nära är att leda och följa barnen på deras resa till att bli självständiga individer, inte till individer som vi vill att de ska bli utan till individer som de egentligen är. Sen kommer fråga om hur mycket hjälp barn ska få  och när osv. Det går knappt att svara på. Är du en närvarande förälder så kommer du att veta. Vissa barn behöver mycket hjälp för att hitta rätt riktning andra inte men enligt min tolkning av den danska studien som Bo Heijskov refererar till så kan vi inte bry oss för mycket om barnen, vi kan inte heller vara för snälla. En förälder som bryr sig, ser när barnet är påväg åt rätt håll kan sluta curla barnet och med tillförsikt titta på när barnet kommer gå rätt in i boet och bli sig själva. Det enda felet vi som vuxna kan göra är att bry oss för lite och hjälpa för lite.

Så curlingföräldraskapet behöver omdefinieras för det är inte farligt utan tvärtom bra för barn att bli curlade på rätt sätt. Det tycker jag är bra. Det gör mig hoppfull.

Citat – Haim Ginott – Att prata med barn

Ett barn har rätt till sunda budskap från vuxna. Det sätt som föräldrar och lärare talar på med barn hjälper dem att förstå hur de borde uppleva sig själva. Vad vuxna säger påverkar barnens självaktning och värde i deras egna ögon. I stor utsträckning avgör den vuxnas språk barnens öde. Föräldrar och lärare måste göra sig av med det vansinne som så lömskt finns dolt i deras vardagsspråk. Budskap som säger åt barnet att misstro vad det uppfattar, förneka sina känslor och tvivla på sitt eget värde. Det förhärskande så kalla ”normala” pratat gör barnen galna. Att klandra och få barn att skämmas, att predika och moralisera, att beordra och hunsa, att förmana och anklaga, att förlöjliga och förringa, att hota och muta, att ställa diagnoser och göra förutsägelser – de teknikerna gör barnen brutala, vulgära och avhumaniserade. Mental friskhet kommer först när vi litar på vår egen inre verklighet, och en sådan tillit lär man sig bara genom verklig kommunikation.

Haim Ginott
Från Leo Buscaglias bok
Leva Älska lära

Normer och värderingar och rätten till likabehandling

Efter att ha gjort ett skapligt löjligt test på nätet så slår det mig att jag verkligen gillar familjelivet och att jag har behov av leva i en familj. Min familj består av min underbara sambo Åsa och mina två söner som jag delar med deras mamma. Jag lever inte ett kärnfamiljeliv. Jag saknar ihjäl mig när jag inte har mina barn och jag älskar stunderna jag har tillsammans med min sambo utan barn och när vi alla fyra är tillsammans. Alla dessa motsträviga känslor är ibland svåra att handskas med men det som jag kanske har haft allra svårast med är att jag inte tillhört skaran lyckliga heteronormativa familjen.

Hetsad av rådande heteronorm, reklam, facebook och uppväxt trodde jag länge att det absolut mest eftersträvansvärda var en familj sammanbunden genom genetiska band.  Ni vet mamma, pappa, barn, hus och sen SAAB men inget husdjur, där drog jag min gräns.

Låt mig säga att just dessa normer och värderingar har ställt till det en hel del för mig. Mina egna normer och värderingar att heteronormativa kärnfamiljen är något extremt eftersträvsamt har målat in mig i ett hörn fyllt av negativ energi och motsägelser. Det har inte varit helt lätt att tvingas kliva utanför mina egna normer och värderingar men jag är otroligt glad över att jag fått göra det. Idag lever jag ett familjeliv precis som alla familjer med genetiska band och precis som andra familjer som helt och hållet bryter mot heteronormen. Familjelivet ser inte likadant ut får oss om vi skulle jämföra våra familjeliv och helt ärligt så är det få av oss som lever upp till den rådande heteronormen med kärnfamilj tätt hopknutet av genetiska bandet. Vi vet vad som är den rådande normen trots att vi i Sverige har lite drygt 20000 skillsmässor per år. Vad det beror på lämnar jag till en annan att besvara. Det som jag tycker vi har gemensamt är att vi alla, i vår alldeles egna lilla konstellation av människor, bildar en enhet som rår om varandra och följer ömsom leder varandra i respektives resa genom livet. Vi utgör alla en grundläggande enheten i samhället och äger rätt till respekt och skydd från samhället och staten.

Vi vet att det borde vara så i vårt välutvecklade Sverige att alla olika familjekonstellationer äger rätt till respekt och skydd från samhället men verkligheten ser inte riktigt ut så. Fördomar och tvivelaktiga attityder mot allt annat än vita heteronormen går att se om man tittar ordentligt. Begreppet familj som sådant anser jag behöver ses över och revideras och jag tror att ett sätt är att börja lyfta på våra egna norm- och värderingstenar som utgör fundamentet i vårt sätt att vara gentemot varandra i vårt dagliga liv. Jag blev tvungen att handskas med mina normer och värderingar och jag kan än idag inte fatta hur djup rotat min heteronom satt i mig. Jag ser mig som en väldigt tolerant, öppensinnad och välutbildad person men ändå så satt jag benhårt fast i någon slags tanke att jag blev mindre värd för att jag inte lyckades hålla ihop den heteronormativa kärnfamiljen. Jag vet att jag lurat mig själv att tro att just dessa normer och värdering inte påverkade mitt sätt att vara gentemot andra människor som gick emot mitt grundläggande sätt att tänka. Länge trodde jag att jag bemötte alla på samma sätt oavsett hur deras familjekonstellation såg ut eller vilken sexuell läggning de hade. Idag förstår jag att denna bas av omedvetna åsikter påverkade mitt sätt att vara och att jag har kränkt andra människor utan att jag ens varit medveten om det. Inte ens idag vet jag om jag är helt fri från mina grundläggande värderingar jag byggt upp mitt liv på.  Jag är inte helt säker på att jag fått bort hela fundamentet när jag nu försöker bygga ny grund. Jag vet att när det gäller själva könsnormen har jag enormt mycket att jobba med som man. Det tror jag alla män behöver jobba med, kvinnor måste också jobba på den del.

Det jag däremot lärt mig är att det inte är lätt att ändra på sina egna normer och värderingar så därför anser jag att vi måste prata mer om det. Normer är medvetna och omedvetna handlingar som vi behöver synliggöra. Vi behöver titta på t.ex. heteronormen och könsnormen. Vi måste ta oss tid till att ifrågasätta och sen ta fram vilka verkliga privilegier det ger att tillhöra en viss grupp och förståelse för vad det innebär att stå utanför en viss grupp. Vidare behöver vi titta på oss själva och rannsaka, förlåta och förändra vårt beteende. Det behöver göras överallt men på ett ställe behöver detta ske extra mycket, det är på våra skolor. Vi måste försöka låta bli att föra över våra tillkortakommande till det käraste vi har nämligen våra barn, vår framtid. Vi kanske inte kan påverka våra egna normer och värderingar men vi kan anstränga oss för att inte skicka vidare de allra värsta till våra barn och var medveten om att allt vi  gör och säger kommer barnen ta efter.  Allra minst borde vi lära barnen att bli normkritiska.
Frågor vi akut behöver ställa oss är vad det egentligen är för norm som gäller på våra skolor idag och lär vi våra barn att vara normkritiska mitt uppe i all betygshets som ett resultat av PISA-resultaten? Har vi utifrån en normkritisk perspektiv någon som helst koll på vad vi håller på med i grundskolan?

Insåg just vad föräldraskapets välsignelse är.
Det är inte att få lära sina barn allt som de behöver lära sig utan få bevittna när de lär sig och utvecklas. Att få vara med om deras första ålande försök att ta sig framåt som byts ut till stapplande steg som byts ut till klättring vidare till löpning till cykling osv. är fantastiskt. Att sen få fortsätta vara deras åskådare i deras första biobesök själva, första kärleken, första stora besvikelsen som byts ut till triumf  kan inte vara annat  än  en  välsignelse,  ett privilegium.

Att få ta del av deras resa att bli människa. Inte till det jag vill att de ska bli, utan till sitt alldeles egna lilla jag.

Det är med stor upprymdhet jag inser hur privilegierad jag är att få vara med om en sådan resa.

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑