I och med ständigt nya upptäckter om Universum och dess storlek så kan jag tänka mig att vår tanke om vår egen existens utmanas och kanske är det därför vi ser att en större ökning av depressioner och dåligt mående hos människor. Devisen att ju mer vi vet desto svårare blir det och det gäller ju i allra högsta grad kunskapen om universum. Hur ska vi hantera frågan om var vår existens egentligen går ut på när allt är så är så himla stort och varje enskild individ i det sammanhanget egentligen inte betyder något alls?
