Känslan.se

Månad: juni 2007

Vad är det som formar våra barn?

juni 30, 2007 / / Inga kommentarer

Jag gjorde en observation för någon dag sedan. Jag satt och åt på en restaurang och en bit bort satt en familj bestående av vad jag tror var mamma, pappa och deras barn på 4-5 år. Barnet hade fått pannkaka och mamma åt pommes frites med kött. Det lilla barnet fick naturligtvis smaka pommes frites och tyckte det var gott. Till sin pannkaka hade barnet fått glass, grädde och sylt. Barnet åt pommes frites och och verkade gilla det men tyckte efter ett tag att det behövde kryddas med lite glass och grädde. Tydligen var det gott för hon doppade ännu mer tills modern upptäckte det hela. Mamman blev arg och sa att man inte kunde doppa pommes frites i glass och grädde och att barnet skulle sluta göra det. Påstående från modern blev aldrig ifrågasatt av barnet inte heller av pappan som var fullt upptagen med sin plankstek.

Själv blev jag förundrad över själva företeelsen att smaka på glass och pommes frites för det har jag aldrig gjort. Undra om det är gott? Sen funderade jag mycket på varför modern ville stoppa hennes egna barn för att göra något som hon tyckte var gott. Barn upptäcker och är nyfikna, de är spontana och befriade från fördomar.

Det som formar våra barn är bl.a. det om vi som vuxna ger dem. Vi ger dem allt vi bär på och jag är övertygad om att vi bara kan ge dem det vi har. Har vi bara kärlek och fördomar om saker och ting så är det vad som levereras till barnet, inget annat. Det jag funderar på, så här på efterhand, är om modern egentligen hindrar barnet från något? Att inte äta pommes frites med glass och grädde är det lika med att vara vuxen, en civiliserad persoen? Varför skall barnet, eller någon annan vuxen för den delen, inte få äta en sån underlig blandning? Jag försöker finna något svar men jag har inte hitta något. Den här mamman är inte på något sätt unik för alla föräldrar gör såhär. Vi förmanar och sätter regler allt i fullständig välmening. Vi vill bara det bästa för våra barn, vi vill att de ska smälta in, bli bra vuxna människor men kan det vara så att vi har lite fel?

Leo Buscaglia skrev i sin bok Buss 9 till paradiset. ”Det mänskliga förståendet är ett underverk. När det väl har accepterat en ny tanke eller införlivat nya fakta så sträcker det sig ständigt vidare och går inte tillbaka till sina forna begränsningar. Den mänskliga tanken äger inga gränser. Ingen kan ens ana dess möjligheter. Ändå ägnar sig så många livet igenom åt att staka ut gränser och ställa upp regler. Små barn svävar ännu i lycklig okunnighet om sina begränsningar och sträcker sig instinktivt och fyllda av glädje efter nya kunskaper, och det borde vi alla göra. ”

Barnet har ingen chans att välja bort allt vi bär på, alla måsten, borden och regler som format oss kommer att avspegla sig i hur barnet kommer att bli, allt det där kan barnet inte välja bort hur mycket det än försöker. Jag tror att barnet och vi vuxna skulle må bra av att släppa taget en aning och låta barnet själv bestämma om det är okej att äta pommes frites med glass och grädde. Det är inget livsavgörande beslut för barnet men det kan bli det om vi som vuxna stoppar dem från att tänka fritt. För vad ska barnen komma på om de inte får tänka som de vill? Vi behöver inte lära våra barn deras begränsningar det kommer de bli varse om ändå.

En notis om dagens nyhetsbehov!

juni 25, 2007 / / Inga kommentarer

Läser lite om allt möjligt på nätet och hamnar på SvD för att läsa en ganska intressant lite artikel om fyra män som möts för att prata om vad manlighet är för något. När jag läser den så blir jag uppmärksammad på vilken artikel som ligger som ”Mest lästa just nu”. Det är en artikel om att Spice girl skall berätta något för världen på torsdag. Troligen ska de återförenas.
Jag vet inte men det är för mig lite konstigt att det är just den här nyheten som de flesta vill läsa. Kanske har det att göra med tiden på dygnet ca 23:00 och att det är mest ungdomar som kanske sitter och surfar nu, jag vet inte men det är iaf konstigt. Men framför allt tycker jag att det är roligt. För om det är detta som är lockar nätläsarna så förstår jag också lite mer varför bloggar om ingenting slår så bra och även varför vi människor kommer att bli dummar och dummare.

Spice girls

Bild för att visa att jag inte ljuger. Jag ringade in det som fick mig att häpna med rött
resten är taget från SvD.se

Det intressanta kommer senare när jag tar mig en ordentlig titt på framsida för att kolla vad SvD lockar med. Bilden nedan visar just framsidan dryga timmen efter att jag gjort min lilla upptäckt och jag måste säga det är inte lätt att hitta den lilla notisen om spices girls, gör du (klicka på bilden och kolla)? Det är klart att det finns en visst nyhetsintresse i att spicegirls återförenas. Men att det intresserar så många att det ligger på första plats? Är det här början på en fördumning ala Amerika där folk inte ens vet vilken världsdel Irak ligger i trots att de är i ”krig” med dem men däremot kan rabbla upp de tre sista vinnarna i IDOL? Jag vet inte och jag vill definitivt inte låta som gnällig gammal gubbe men jag antar att det är försent för det. Så det är väl bara för mig att gå hela vägen. Jag är orolig för vart vi är på väg.

First page

 

 

 

Priset på ett liv

juni 18, 2007 / / 3 kommentarer

Findus

Den här dagen är full av sorg. På ett sätt så tycker jag det är lite larvigt och konstigt.Min sambos katt som egentligen blivit vår katt, Findus, håller på att gå bort. Sällan har jag varit så ledsen och förtvivlad och jag är uppriktigt förvånad över detta. Lillebror sa att det har att göra med att de är så hjälplösa, det är bara vi som bestämmer över hans öde. Antagligen så har det med massor av saker att göra.
Sambon är borta på jobb och är otroligt förtvivlad över att inte kunna vara hemma. Jag tror att det är lika bra att hon inte är här för just i detta ögonblick så är Findus inte den katt som hela tiden vill ha uppmärksamhet, han är inte det svartvita lilla undret som ger ifrån sig mjauskrik som låter som ett litet barnskrik bara för att han inte får gå ut. Han är inte den där katten som springer runt ditt huvud och stirrar i dina ögon och distinkt mjauar på morgonen för att få dig att vakna, det är inte han. Just nu ligger han på sängen och jag kan se att färgen i hans ögon är borta, livsgnistan är borta. Det är narkosen som slagit ut honom. Just nu vet jag inte ens om han kommer att vakna upp ur dvalan. Vissa gamla katter klarar inte narkos. Det spelar egentligen ingen roll då röntgen visade att han har cancer i skelettet. Det kommer att döda honom. Som 16 årig katt så är det inte läge att kapa ett ben eller börja rota i hans inre för att försöka driva ut pöbeln. 16 år är en lång tid, det räcker gott och väl för en katt. Jag fick de sista 3 månaderna och jag måste säga att det inte bara ha varit en dans på rosor men på något sätt så har han krupit in i och tagit mitt hjärta i beslag. Med tanke på hur mycket jag gråtit de sista timmarna så tror jag nästan han har mitt hjärta i ett skruvstäd och hela tiden skruvar åt så att smärtan aldrig går bort. Antagligen är det inte hela sanningen för det finns så mycket annat när det gäller döden och hjälplöshet som gör att jag gråter. Döden är tragisk, den är inge rolig, den är smärtsam rakt in i själen. Jag vet inte vad en katt känner men jag vill inte att den ska vara ensam när den dör. Det vill jag inte någon ska vara. Så medan jag tittar på honom och ibland försöker ställa honom upp och ser honom hjälplöst falla ihop så brister mitt hjärta, det går fullkomligt sönder.
Du kanske säger: ”det är bara en katt” och faktum är att jag själv har sagt det till andra men min känsla har att göra med min historia och hur smärtsam jag tycker döden är och någon slags empati. Findus är naturligtvis också en själ som håller på att gå bort, en själ som jag har en relation till någon som berört mig. Jag har blivit glad när jag mött honom jag har blivit arg när han vill ut fast han inte får osv. Det finns fler anledningar till att jag gråter t.ex. att det har varit grymt jobbigt år och detta är ett tillfälle att gråta men det viktigaste är nog att det enda jag har att relatera till är en människas död och när katten dör så tänker jag utifrån en människa plus mig själv och det är nog främsta anledningen till att jag gråter. Det är jag som skall beordra dödsspruta, det är jag som bestämmer att inte hjälpa katten hela vägen ut. Det är jag och den främsta anledningen är att jag inte har pengar. Pengar att hålla liv i Findus. Någonstans så tycker jag att det kanske är humant för vi förstår ju inte Findus och hans tankegångar så därför blir det svårt att behandla honom. Det kan orsaka lidande kanske t.om. onödigt lidande. Vi människor kan välja om vi vill leva eller dö en katt kan inte välja och kanske vill han egentligen inte leva längre, vad vet jag.
Priset på att ta ett kattliv är 475 kronor och då får man begrava katten själv. För nästan 1000 kronor får man den avlivad och kremerad. Jag har inte råd att rädda honom så jag avrättar honom istället. – 1000 spänn tack! – Som stöd och räddning har jag barmhärtighet men vad fan vet jag om vad som är barmhärtigt för en katt, för Findus. Barmhärtighet kanske är att göra allt jag kan, sälja tvn, datorn och bilen och till varje pris rädda honom. Hade det varit min sambo så hade jag gjort det. Jag hade inte gett upp. Fast den tanken baseras på att det skulle hända idag. Att vara 16 år som katt skall enligt någon konstig tabell motsvara ca 80 människoår. Jag menar 80 bast! Herregud jag tycker ibland att han vekar lite åt dementa hållet. Men hade min sambo varit 80 år och full av skelletcancer hade jag kanske inte velat att hon ska leva vidare. Det är svårt, förlåt, det är omöjligt att säga.

Findus är inte död än. Beslutet ligger kvar. Det finns inget som kan rädda honom, han har trots allt åldern emot sig och dessutom cancer. Så är det tyvärr. Jag tror att jag måste avliva honom så fort som möjligt. Det verkar ha blivit värre med tassen för han kan inte stödja på den alls längre. Han är piggare och inte lika ”hög” längre. Det är skönt. När avlivningen skall ske bestämmer min sambo. 16 år är en lång tid. Det finns inget pris för det och jag hoppas att Findus är nöjd.

2007-06-22
Findus har haft ett bra liv. Det finns ingen katt som jag sett som har hoppat så högt efter en leksaksmus vid 16 års ålder. Aldrig har jag sett en sån lekfull katt vid 16 års ålder. Findus hade det bra hos oss och har haft det bra på de ställen han varit. Det är jag övertygad om. Det blev en fin stund när Findus gick bort. En spruta och han blev medvetslös och sen 30-40 min senare en spruta till och han gick snabbt bort. Mot vad vet jag inte men jag vet att dom som brydde sig om honom tänkte på honom och han var inte ensam.

Kärlek som serum mot …

juni 9, 2007 / / Inga kommentarer

Jag kan inte låta bli att gå igång på Markus Birros lilla artikel om romantik och kärlek. Det är så mycket i den som tilltalar mig. Jag tänkte ta en mening som lite taget ur sitt sammanhang är värt att diskutera. Han skriver:

Kärleken är i själva verket ett serum mot all den nya tidens förbannade ytlighet

Tänk om det faktiskt är så. Tänk om kärleken är serumet emot vår tids ytlighet. Problemet är ju att att ett serum måste intas och jag är inte så säker att det finns så mycket intresse av att inta kärlek som ett botemedel. Jag tror vi är många som bestämt hävdar att vi inte behöver bli friskare eller botade för vi har ingen sjukdom, vi har tillräckligt med kärlek. Om vi skulle ha tillräckligt med kärlek så innebär det att vi också vet vad det är för något och jag måste motsätta mig tanken att vi vet vad kärlek är för det är som Marcus skriver att kärlek:

[…] är en formel som vägrar låta sig lösas.

Bara försök beskriv hur det kändes när du var riktigt kär sist. Beskriv det i minsta detalj, alla känslorna, både det positiva fyllda av förhoppningar och de negativ fyllda med tvivel. Beskriv din kropp beskriv hur du såg på omgivningen hur du såg på andra hur du såg på den du var förälskad i. Du kommer komma till en punkt där du leende kommer att säga att det går inte riktigt att beskriva. Eller som Thomas säger i Levengoods och Lindells bok: ((Levengood, M & Lindell, U. Gud som haver barnen kär Har du någon ull Piratförlaget sid 54))

Många förälskade blir lite dummare. Lite bortresta i sitt yttre landskap liksom

Jag tror vi alla kan vara överens om att det är en upplevelse att vara bortrest i vårat yttre landskap. Det är en upplevelse som är så mycket mer än det vi upplever i vår vardagliga vardag så antagligen så är kärlek serumet emot vår tids ytlighet för att det helt enkelt gör livet mer spännande.

Att våga släppa taget

juni 4, 2007 / / 23 kommentarer

Att släppa taget är kanske det vi människor har svårast att hantera. Särskilt svårt har vi att släppa taget om de vi älskar. Dem vi älskar allra mest tenderar vi till att hålla hårt om, ibland på ett sjukligt kontrollerande sätt och andra gånger villkorar vi vår kärlek och håller på det sättet greppet om vår älskade, andra gör sig behövda och ovärderliga och behåller på det sättet sin älskade. Det finns egentligen lika många sätt att hålla greppet om den man älskar som det finns människor. Det är som sagt svårt men vi måste förr eller senare släppa taget. Ibland händer det inte förrän personen ifråga dör eller andra gånger då personen avslutar relationen och man måste gå vidare. Jag tror att vi på ett sätt hanterar serperationsångest och behovet att vara behövd på fel sätt. Istället för hålla hårt i någon och göra sig behövd så borde vi släppa taget. All tvåsamhet är på olika sätt en kamp. Vi kämpar med nedbrytande vardag, slentrianmässig rutiner och kärlekshandlingar plus trötta och hopplösa gräl om allt och ingenting. Jag tror det tär på oss, så det är inte konstigt att vi på något sätt vill göra oss oumbärliga och kanske är det för att finna mening med det där som kallas livet som vi försöker vara så otroligt viktiga, jag vet inte.
– Men du har ingen rätt att äga någon, du har ingen rätt att på något sätt kräva att någon skall stå vid din sida för att du behöver det. Du kan önska att folk stannar, inte mer, du äger ingen annan än dig själv.

Jag tror det handlar om att vi är rädda för att vara ensamma att vi ska tappa värdet, att inte vara någon. Jag tror att vi människor behöver vara fria, vi behöver det för att kunna blomma ut. Jag börjar tro att det är just vår kamp för att behålla någon som hindrar oss från att leva i lyckliga förhållanden. När förhållandet blir ett måste, ett tvång, där båda ständigt försöker göra sig själva till en absolut nödvändighet för varandra så skapar det inget utrymme för någon att utvecklas och när båda hindras att utvecklas så kommer inte heller förhållande någonstans och vi hamnar i de vardagliga rutinerna och slentrianmässiga kärlekshandlingar på alla hjärtans dag.

Självklart är det svårt att vara ifrån någon som man älskar men längtan är inte farligt och den stora frågan är ju vad gjorde din partner när du inte fanns med i bilden? Jag lovar han/ hon klarade sig och framför allt så klarade du dig. Alla människor klarar av att vara ensam och ibland kan det vara just ensamheten som driver till nya handlingar och nya vägar och intressen upptäcks.

Jag tror att det gäller att ha modet att släppa taget och att belöning, om man lyckas, är ett steg bort ifrån slentrian och vardagliga rutiner och ett steg fram emot ett rikare liv. 

Citat – Marcus Birro

juni 1, 2007 / / Inga kommentarer

Författaren Marcus Birro vill inte att världens alla förbannade tråkmånsar ska ha rätt. Det måste gå att leva i ett parförhållande OCH brinna samtidigt. Artiklen är skriven på aftonbladet 2004-08-03. Jag sparade länge den artikeln för att jag tyckte den var otroligt bra. Den finns att läsa på nätet också.

Vi är många, både män och kvinnor, som inte vet vad vi ska göra med all kärlek inom oss. Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss igenom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje.

Världens alla förbannade tråkmånsar får bara inte ha rätt. Jag vill verkligen att alla låtar man hört, att alla böcker och dikter man läst, alla samtal man haft; att allt det där inte ska ha varit förgäves utan visa sig vara sant alltihop.
Den romantiska drömmen är ingalunda bara en dröm, den finns på riktigt.

Sådana som vi äger makten att visa för världens alla förbannade tråkmånsar att tvåsamhet inte nödvändigtvis behöver betyda nedbrytande vardag, slentrianmässig ömhet eller iskalla krig. Sådana som vi vet också vad det vill säga att tappa varandra på styrka och färg. Vi har öppnat varandras kranar och bara gått därifrån. Det stod inte ens en hink under. Vi har slagit sönder allt det som varit hållbart hos varandra. Utan att till en början varit medvetna om det har vi hjälps åt att plocka ner det som varit liv, ljus och kärlek hos varandra, som när man plockar ner skyltarna efter en rea man hoppats mycket på, men som ingen haft råd att gå på.
Vi är många, både män och kvinnor, som lärt oss leva i skuggan som kärleken genererar, som börjat inreda våra allra mörkaste rum och gjort oss hemmastadda där. Vi är många som inte vet vad vi ska göra med all kärlek, med allt ljus inom oss. Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje. Livet har kapats i bägge ändarna och inte mycket finns kvar. Allt som inte är välling spottar vi ut. Själlösheten har blivit upphöjd till dygd. Det är hårda tider för hopplösa romantiker. Vi måste slå oss ur förlamningen som drabbat oss, slå upp fönstren på vid gavel, inse att för att bli drabbad av något måste det göra ont ibland. Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium.

Jag har suttit fast i mitt mörker tillräckligt länge. Jag har ägnat år av mitt liv åt att smeka och hålla mig väl med min inre bödel. Jag har suttit uppe på nätterna, lyssnat på The Cure och läst gamla brev som för länge sedan tappat all betydelse. Jag har inte valt utanförskapet, det har drabbat mig. Runt omkring har andra, riktigare människor, gift sig, skaffat barn och börjat tala om sina kakelugnar som om de vore människor. De har inte haft med mig att göra. Jag har suttit på min kammare och skrivit böcker. Jag har varit över-tygad om att ett riktigt liv inte är förenligt med konstnärskap. Jag har haft fel. Jag tror att man bör skriva (och läsa) böcker som sårar och genomborrar, som kan vara en hacka till den frusna sjön inom oss. Att våga vara lycklig, att våga vara en tokig och naiv romantisk idiot utgör på inget sätt något hinder för det.
Vi lever i en starkt polemisk tid, mycket av det som sägs och skrivs om män och kvinnor har för avsikt att splittra och söndra. Risken är att vi målar in oss i var sitt hörn och står där och blänger, som små barn som glömt varför de började bråka med varandra. Allt riktigt liv härstammar ur både sorg och glädje. Mörkret inom dig kan aldrig dö. Men man kan lära sig leva med det, man kan hålla det på en armlängds avstånd. Man kan bli förtrolig och polare med allt det svarta. Jag vill tro på kvinnan som ett mysterium, som en vän och like i en svårtydd värld. Jag vet att sångerna, böckerna och dikterna alltid har rätt. Tråkmånsarna har fel, det går att leva sitt liv utan att ha färdiga svar på alla sina frågor. Vi är alla skapade ofullständiga. Det är inte vårt fel att vi ständigt ber om nya chanser. Vi är värda de där chanserna, hur många som helst, särskilt i kärlek. Det finns aldrig bara en chans till. Det finns hur många som helst. Vi är värda all den kärlek som drabbar oss. Det finns mysterium som inte vill bli lösta. Det är gott nog.

Kärleken är i själva verket ett serum mot all den nya tidens förbannade ytlighet, en bro i den hätska könskampen, en länk mellan det förflutna och framtiden, en hastigt indragen klo mitt i striden, en hastig topp och en vråldjup dal i ett plant liv, och en eftertanke mitt i det meningslösa bruset. När snart allt annat blivit förklarat för oss, fått namn och blivit begripligt, är det fantastiskt skönt att ha en formel som vägrar låta sig lösas. Den svarta stenen i våra hjärtan är lika tung hos oss allihop. Och du är aldrig ensam om att vara ensam.

Marcus Birro
Poet och författare. Som då var aktuell med romanen ”Landet utanför” som också handlar en del om kärlek men också om alkoholism. Boken är läsvärd!

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑